Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maskormar - Maskot - Maskregn - Maskros - Masksjukdom(-ar) - Maskspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Maskot—Maskspel
646
30 cm lång och 0,8 cm tjock. Den finnes i
Grekland och dessutom i s. v. Asien.
Maskot [ma’skåt], sv. stavning av mascot
(se d. o.).
Maskregn. Ej sällan har man funnit
”maskar” (oftast insektlarver) mer el. mindre talrikt
krypa kring på snön. Då snötäcket till synes
varit obrutet, har man inbillat sig, att dessa
varelser ”regnat ned”. I de flesta fall låta sig dock
dessa fenomen rätt lätt förklaras. De vanligaste
”snömaskarna” äro de håriga, svartbruna
larverna av Cantharis (se Flugbaggar). Dessa
övervintra i stort antal under mossa och stenar o. s. v.
Vid töväder kunna de lockas fram av solvärmen
och krypa upp i mängd och breda ut sig över
snöytan, varvid spridningen även kan underlättas
av stark vind. Även andra insektlarver kunna
uppträda såsom ”snömaskar”, t. ex. grå larver
utan ben och utan synligt huvud av vissa slags
harkrankar. Dessa larver äro så härdiga, att de
kunna stelfrysa och vid inträffande töväder åter
leva upp. Mindre iögonfallande äro s. k. snöloppor
av hoppstjärtarnas (se d. o.) grupp, tillhörande
släktena Achorutes, Isotoma m. fl.; de ha ofta
iakttagits hoppa omkring på snö och is, ehuru
temp. kunnat vara —8° till —io°. Enstaka
gånger ha i Norrland förekommit m. av flugor
av arten Bibio marci och en annan art, vilka då
uppträtt i oerhörda svärmar i vissa trakter av
n. Sverige. Slutligen har man stundom även
funnit daggmaskar på snön. Man har då kunnat
påvisa, att ifrågavarande maskar tillhörde en art,
som lever i lövhögar o. dyl. platser, och man
anser därför, att de av häftiga vindar rivits upp
från sitt tillhåll och spritts över snön.
Maskros, T ara’ xacum officinåle, en till de
korgblommiga hörande flerårig ört med
rosett-ställda, parflikiga blad och gula blommor i rätt
stora korgar. Frukterna ha långskaftad
hårpensel och spridas lätt med vinden. M. förekommer
allmänt över hela Sverige. Den är ett ytterst
besvärligt ogräs, svårt att utrota, emedan även
obetydliga delar av roten, som tränger rakt ned
i marken, kunna alstra knoppar. M:s ymniga, vita
mjölksaft, som
innehåller bitterämnet t
a-r a x a c i n, har av
gammalt brukats som
läkemedel. I s. Europa ha
m:s späda blad ätits som
sallat. Roten nyttjas som
kaffesurrogat (1 ö v
e-tand). Den officinella
torkade roten, Radix
taraxaci,
maskrosrot, är mörkbrun och
innehåller inulin,
ta-raxacin m. m.
Masksjukdom(-ar),
helminthi’asis, sjukdom
på grund av
inälvs-mask i organismen.
Sjukdomens natur
beror på inälvsmaskens
art,
utvecklingsstadi
Maskros.
um och plats. Så påträffas t. ex.
binnikemaskar, spolmaskar och springmaskar i tarmkanalen,
distomum (se Sugmaskar) i levern, biåsmaskar
(se Binnikemaskar) i hjärnan och trikiner (se
d. o.) i musklerna. Om binnikemaskar se d. o.
Sjukdomssymtomen av binnikemaskens
vegeterande inom tarmkanalen kunna delvis vara
likartade för alla dess arter. Ofta, särskilt gäller
detta Taema-arterna, framkallas inga
sjukdomssymtom hos maskens värd, el. också äro dessa
obetydliga. Stundom åter kunna de stegras till
besvärande symtom från matsmältningskanalen,
ss. kolik och kräkningar, samt till en del
nervösa fenomen: omotiverad klåda, kramp m. m.
Bothriocephalus kan åstadkomma mycket svår
anemi, som till sina symtom kan vara fullkomligt
lik perniciös anemi (se Blodbrist). Denna synes
förekomma särskilt i vissa landområden, t. ex. i
Finland. Binnikemaskarna upptäckas vanl. genom
avgången av s. k. proglottider med avföringarna.
Mikroskopiskt kunna de diagnosticeras genom
förefintligheten av deras ägg i avföringarna. Av
övriga bandmaskar kan Taenia echinococcus ha
mellanstadiet av sin utveckling hos människan,
de s. k. echinococcusAAasoma, som särskilt i
lever, pankreas och lungor kunna förorsaka svåra
symtom, s. k. hydatidsj ukdom. — Även s p o
1-maskarna, som förekomma oftare hos barn än
hos fullvuxna, kunna förefinnas utan några
egentliga yttre symtom. Någon gång kunna dock
svårare komplikationer tillstöta genom maskens
vandringar och inkilningar, t. ex. i gallgången, i
levern, maskformiga bihanget (blindtarmen) o.
dyl. — Små springmaskar (se d. o.) el.
ä n g r a r (Oxyuris) vandra ned i ändtarmen
och ut genom analöppningen, varvid de förorsaka
klåda i stolgången. De kunna även krypa in i
de kvinnliga genitalia samt där förorsaka
retning och flytning. Hakmasksjukan framkallas av
Ancylostoma duodenale, vilken lever i
tunntarmens övre del och som viktigaste symtom
framkallar en stark blodbrist, icke genom giftverkan
utan genom att parasiterna suga blod;
behandling: filixpreparat.
Behandlingen av m. bör i första rummet gå
ut på att förekomma invandringen i kroppen av
maskägg. För att fördriva masken ha under
tidernas lopp använts flera olika slag av s. k.
maskkurer. Mot bandmaskarna ha de bästa
medlen befunnits vara extrakten på vissa
ormbunkars rötter, i synnerhet av Dryopteris filix
mas och Aspidium spinulosum. Någon timme efter
maskmedlet ges ett laxermedel. Jfr Maskmedel.
Maskspel, lyrisk-dramatiska festspel, som
utvecklades på 1500- oct» nådde sin höjdpunkt på
1600-talet, särskilt vid engelska hovet. M. var
först blott en maskeradbal, omfattad av ett
dramatiskt ramverk. De fragmentariska episoder,
som urspr. utgjorde innehållet i det hela, ersattes
småningom av en genomförd handling, och den
yttre utstyrseln tillgodogjorde sig alla de
tekniska konstgrepp, som stodo 1600-talets teater till
buds. Motiven till m. äro vanl. hämtade ur den
antika mytologien el. historien. Sin högsta
utveckling nådde m. med Ben Jonson, men även flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
