Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnesiumföreningar - Magnesiumhydroxid, Magnesiumkarbonat, Magnesiumklorid - Magnesiumlegeringar - Magnesiumoxid, Magnesiumsilikat - Magnet - Magnetapparat - Magnetisering - Magnetisk - Magnetiska fält - Magnetiska kraftlinjer - Magnetiska material
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353 Magnesiumhydroxid—Magnetiska material 354
diopsid och tremolit. Magnesiumdubbelsilikat ingå
i augit och hornbländemineral samt i asbest.
Mag-nesiumsilikat av olika struktur och vattenhalt
användes för olika ändamål, bl. a. för blekning
av oljor, som tillsats till smörjmedel (talk), som
isolermedel för värme och elektricitet
(magne-siaglimmer, asbest), till smycken (serpentin), för
framställning av piphuvud och cigarrmunstycken
(sjöskum) m. m. — Magnesiumsalter verka vid
intagning icke skadligt men kunna däremot
åstadkomma förlamningar, om de genom injektion
införas i det centrala nervsystemet, ett
förhållande, varpå m:s användning som krampstillande
medel vid t. ex. stelkramp grundar sig.
Magnesiumhydroxid, Magnesiumkarbonät,
Magnesiumklorid, se Magnesiumföreningar.
Magnesiumlegeringar. Rent magnesium har ej
sådana mekaniska egenskaper, att det lämpar sig
som konstruktionsmaterial, men med små
tillsatser av vissa andra ämnen får man fram material
med ur många synpunkter förmånliga egenskaper.
M. äro lätta (spec. v. c:a 1,8 mot
aluminiumlegeringarnas c:a 2,7), de ha god hållfasthet, de
äro lätta att bearbeta med skärande verktyg och
ha ganska goda korrosionsegenskaper. Nackdelar
äro den jämförelsevis låga elasticitetsmodulen,
som medför ringa styvhet hos konstruktioner av
m., vidare svårigheten att kallbearbeta m. och
slutl. metallens relativa kostbarhet. M. användas
främst, där låg vikt är betydelsefull, således vid
transportmedel, främst flygplan, och till föremål,
som skola bäras, ss. militär utrustning,
handverktyg, kameror och proteser. — De vanligaste
lege-ringselementen i m. äro aluminium (max. c:a
io°/o), zink (o—3%) och mangan (0,2—2%). I
gj utlegeringar tillkommer stundom kisel och i
speciallegeringar cerium, tenn el. zirkonium. M.
framställas ur magnesium och de önskade
lege-ringsmetallerna genom smältning i järndegel
under ett skyddstäcke av magnesiumsalter.
Huvuddelen av m. gjutas, men de kunna även
varmvalsas, smidas el. sprutas till stänger el. profiler.
M. benämnas ofta elektronlegeringar,
vilket är fabriksnamnet på m. från det tyska
företaget I. G. Farbenindustrie, som ledde
utvecklingen på området under många år. Ett annat
tyskt namn är magnewinlegeringar,
under det att m. i U.S.A. vanl. kallas d o
w-metall efter det största företaget i branschen,
Dow Chemical Co.
Magnesium oxid, Magnesiumsilikät, se
Magnesiumföreningar.
Magnet (eg. sten från Magnesia), en kropp,
som äger förmåga att på avstånd draga till sig
järn och stål. Vissa järnmineral (ss. magnetit och
magnetkis) äro ofta magnetiska, en egenskap, som
var känd redan under forntiden (Thales). Därav
kunde man erhålla naturliga m. Den svaga
magnetismen hos en naturlig m. kan förstärkas
genom armer ing med mjukt järn. Betydligt
kraftigare bli konstgjorda m., som
tillverkas av härdat stål, lämpligen volframstål el.
koboltstål, och som genom magnetisering bibringas
permanenta magnetiska egenskaper. En
nytillver-kad stålmagnet förlorar småningom en del av sin
NF XIV — 12
magnetism, särskilt vid slag och stötar. Den
underkastas därför lämpligen s. k. konstgjord
åldring, upphettning till omkr. ioo° under flera
timmar såväl före som efter magnetiseringen,
varigenom den når betryggande stabilitet. En m.
göres ofta i form av en stav med cirkulär el.
rektangulär genomskärning el. i form av tunna
lameller, som hopfogas till ett magnetiskt
magasin med mjukt järn vid polerna. Ett
sådant magasin kan göras starkare magnetiskt än
en enda stålstång av lika stor massa, emedan
tunna stållameller låta magnetisera sig
fullständigare än grövre stänger. För att få större
lyftkraft på m. gör man den även i form av en
hästsko. Det järnstycke, som hör till en hästskomagnet
för att bäras av densamma, kallas ankare. Jfr
Elektromagnet.
Magnetapparat, växelströmsgenerator för
alstring av högspänd elektrisk ström till tändning av
gasblandningen i vissa explosionsmotorer.
Magnetisering. 1) Process, varigenom en kropp
erhåller magnetiska egenskaper. Enklast sker m.
genom strykning av kroppen med en magnet. Skall
t. ex. en stav magnetiseras, kan man upprepade
gånger stryka den med den ena polen av en
magnet utefter hela stavens längd. Numera
magneti-serar man vanl. genom att införa kroppen i ett
starkt magnetfält, åstadkommet i det inre av en
spole, varigenom en elektrisk likström ledes. Vid
avmagnetisering skickar man i stället genom
spolen en stark växelström, vars styrka småningom
minskas ned till noll.
2) M., magnetiseringsintensitet, ett
mått på den intensitet, vartill en kropp är
mag-netiserad. M. är = volymsenhetens magnetiska
moment.
Magnetisk, som hör till el. innebär magnetism,
verkande genom el. beroende på magnetism;
tilldragande, starkt fängslande.
Magnetiska fält, områden, inom vilka en
magnet utövar sin verkan.
Magnetiska kraftlinjer, se Magnetism.
Magnetiska material, fys., kunna efter
användbarheten indelas i 2 huvudtyper: material, som
lätt låta sig magnetiseras men vid den
magnetiska fältstyrkans försvinnande omedelbart
förlora sina magnetiska egenskaper, och material,
som efter magnetiseringen bibehålla större delen
av magnetiseringsintensiteten, även sedan den
magnetiserande fältstyrkan upphört att verka. De
förra materialen lämpa sig för användning i
transformatorer, motorer, generatorer,
magnetiska reläer o. s. v., i vilka en snabb om- el.
avmagnetisering är nödvändig, d. v. s. för
temporära magneter; de senare materialen användas
för tillverkning av permanenta magneter.
Som material för temporära magneter har sedan
länge mjukjärn varit i användning. Redan omkr.
1900 började kiselstål, innehållande c:a 4% kisel,
introduceras, och dessa äro numera de mest
använda materialen för temporära magneter. Senare
ha legeringar mellan nickel och järn med en
nickelhalt av 40—80 % framställts, vilka ge
mycket stark induktion vid små magnetiserande
fältstyrkor. Bland dessa märkes p e r m a 1 1 o y,
inne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
