Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lepidodendron, fjällträdet - Lepidokrokit - Lepidolit, Lepidomelan - Lepidoptera - Lepidosiren - Lepidosteus - Lepidostrobus - Lepidus, familj - Lepiota - Lepisma - Leporello - Leporid - Leporidae - Leppée, Gjurgja - Leppävirta - Lepra - Leproseri, leprosorium - Leprös - Lepsius, Richard - Leptaena - Leptinotarsa - Leptis, Lepcis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Lepidokrokit—Leptis
584
Lepidodendron,
rekonstruktion
av trädet.
leozoisk tid hade förmågan av
sekundär tjocklekstillväxt
medelst ett kambium, som
utbildade sekundär ved och bast. De
paleozoiska formerna stodo
alltså i dessa avseenden på en
högre utvecklingsnivå än de
nutida. Bladbaserna, som voro
starkt utvidgade och
nedlöpande, förblevo kvarsittande på
stammen. Dessa s. k.
bladkuddar, som vanl. äro utdraget
rut-formiga, sitta tätt intill
varandra i snett uppstigande rader
och ge upphov till en vacker
och karakteristisk
ornamente-ring av stammens yta. Fort-
plantningsorganen sutto i kottelika samlingar
(kallade Lepidostrobus), dels i spetsen av de
yttersta grenarna, dels på särskilda sidoskott från
grövre grenar och stammar.
Lepidokrokit, miner., se Göthit.
Lepidolit, Lepidomelän, miner., se Glimmer.
Lepido’ptera, zool., se Fjärilar.
Lepidosiren, zool., se Lungfiskar.
Lepido’steus, artfattigt fisksläkte av ordn.
ganoider; anses stundom utgöra en egen ordn.
(bengäddor, Lepidostei). Bäst känd är
långnosiga bengäddan el.
kajmanfisken, Lepidosteus osseus. Den är i—1,5 m
lång; nospartiet är platt, starkt förlängt, käkarna
väpnade med starka, spetsiga tänder. Till färgen
är den ovan olivgrön, under silverglänsande.
Kroppen är gäddliknande. Arterna av L. äro glupska
rovfiskar, som förekomma i vattendrag i s.
delarna av Nordamerika. Hos alla är kroppen täckt
av rombiska ganoidfjäll; simblåsan är byggd som
en lunga. Kotorna äro framtill konvexa och
förenade genom leder, vilket ej är fallet hos några
andra fiskar.
Lepidoströbus, bot., se Lepidodendron.
Le’pidus, fornromersk familj av patricisk ätt.
1) Marcus Aemilius L. (d. 77 f. Kr.),
konsul 78 f. Kr., sökte omstörta Sullas
inrättningar men blev, då han förde trupper mot Rom,
slagen av Catulus. — 2) Marcus Aemilius
L., den förres son. Han utnämnde som
stads-praetor Caesar till diktator, blev senare dennes
rytteriöverste och efter honom pontifex ‘maximus.
Som prokonsul i Spanien och Narbonensis
ställde han sina trupper till Antonius’ förfogande
och blev jämte denne och Octavianus triumvir
Lepidosteus osseus, långnosiga bengäddan.
43. Han tvangs av Octavianus år 36 att
nedlägga sin värdighet.
Lepiöta, bot., se Fjällskivling.
Lepfsma, zool., se Fjällborstsvansar.
Lepore’llo, den fege, komiske betjänten i da
Pontes och Mozarts opera ”Don Juan”; sedan
= en förförares skaffare.
Leporid, korsning av hare och kanin.
Lepo’ridae, zool., se Hardjur.
Leppée [-pè’], Gjurgja, kroatisk
operasångerska (f. 1907). L. utbildades vid
konser-vatoriet i Zagreb och var en uppmärksammad
sångerska vid operan där. Efter gästspel på
operorna i Bukarest, Budapest, Düsseldorf, Wien
och Zürich gav hon i dec. 1943 f. f. g. en
konsert i Stockholm. Samma månad gästspelade hon
som Carmen på Kungl. teatern, där hon sedan
även framträtt som Tosca och som Desdemona
i ”Othello”. L. har gett konserter även i det
övriga Skandinavien och i radio.
Le’ppävirta, kommun i Kuopio län, Finland;
1,161 km2; 14,200 inv., finsktalande. Genom L.
går en vacker insjöfarled, kanaliserad och
livligt utnyttjad av turisttrafiken.
Le’pra, med., se Spetälska.
Leproseri, leprosörium (av lat. le’pra,
spetälska), sjukhus för spetälska (se d. o.).
Leprös (fr. lépreux), spetälsk.
Le’psius [-os], Karl Richard, tysk
egypto-log (1810—84), prof. 1846, chef för egyptiska
museet 1865, överbibliotekarie 1873, allt i Berlin.
Urspr. klassisk filolog, inriktade sig L. tidigt
företrädesvis på egyptologisk forskning. Med
stort skarpsinne och strängare vetenskaplighet än
Champollion fortsatte han de undersökningar av
fornegyptiska språket och kulturen, som legat
nere sedan dennes frånfälle. L. fick tillfälle att
leda en exp. i Egypten 1842—45, från vilken han
hemförde stora samlingar, framför allt texter.
Dessa publicerades i ”Denkmäler aus Ägypten
und Äthiopien” (12 bd, 1849—58, därtill ”Text”,
5 bd, 1897—1913, och Erg.-bd, 1913, slutl. med
K. Sethe som utg.), ett jättearbete, som
innehåller de samlade, utarbetade resultaten av hans
exp. L. har även utg. bl. a. ”Die Chronologie
der Ägypter”, 1 (1849) och ”Königsbuch der
alten Ägypter” (1858). — Litt.: Biogr. av G.
Ebers (1885).
Leptåe’na, ett släkte utdöda armfotingar, med
halvcirkelformigt skal, rak låsrand och radial
skulptur. Det större skalet är konvext och det
mindre konkavt. I Sverige förekommer släktet
L. särskilt i den i Dalarne uppträdande 1 e
p-taenakalken.
Leptinota’rsa, zool., se Koloradoskalbaggen.
Leptis, L e p c i s (fenic. Lebqi), två forntida
städer på Afrikas n. kust (i nuv. Libyen), båda
grundade av fenicier. Den viktigaste av dem,
L. m a g n a (nu ung. L e b i d a), grundades på
500-talet f. Kr. som koloni från Sidon i en rik
jordbruksbygd och blev en betydande
handelsstad. Sin högsta blomstring hade staden på
200-talet e. Kr. Ruinerna av L. magna, vilka sedan
1920 systematiskt undersökts av italienska
arkeo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
