Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leptis, Lepcis - Leptit (eurit, felsitoid, granulit, hälleflintgjens) - Leptitformationen - Leptocardia - Leptocephalus - Leptom - Lepton - Leptosom - Leptosphaeria - Leptosporangiater - Leptothrix - Lepus - Le Puy - Lera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Leptit—Lera
586
loger (publ. i ”Africa
itali-ana”, 1927 ff.), äro Afrikas
vidsträcktaste och mest
imponerande minnesmärke från
romartiden.
Leptit (förr kallad e u r i t,
felsitoid, granulit el.
h ä 11 e f 1 i n t g n e j s), en
för i Fennoskandias urberg
förekommande mycket
finkorniga gnejsbergarter
brukad beteckning. L. anses i
allm. ha uppkommit genom
omvandling av vulkaniska
ytbergarter. Från hälleflinta
skiljer sig 1. endast genom
starkare metamorfos. De
olika mineralbeståndsdelarna
(fältspat, kvarts, glimmer
m. m.) i 1. skönjas dock ej
tydligt för blotta ögat. Till
färgen är 1. än ljust, än
mörkt grå el. röd, ibland
vit. L. har ganska stor
utbredning i den viktiga 1 e
p-titformationeni de gamla
bergslagsdistrik-ten i mellersta Sverige. Leptitformationen
innehåller förutom 1. mera underordnat även
hälleflinta, kalksten och dolomit, på talrika ställen
dessutom malmer av olika slag och ibland
skiffrar. — L. har i Sverige stor utbredning också
inom de malmförande delarna av Skelleftefältet i
n. Västerbotten och inom det järnmalmsförande
området i n. Lappland.
Leptitformationen, se Leptit.
Leptoca’rdia, zool., se Lansettfiskar.
Leptoce’phalus [-f-], zool., se Ålfiskar.
Leptom [-å’m], bot., se Ledningsvävnad.
Lepton [-å’n] (plur. lepta’), forngrek. vikt
(omkr. 10 mg); minsta kopparmynt i eginetiska
myntsystemet; om nygrekisk lepton se Grekland,
sp. 280. Inga l.-mynt äro nu i omlopp.
Leptosom [-å’m], se Karakterologi, sp. 931.
Leptosphåe’ria [-sf-], se Stråknäckare.
Leptosporangiäter, bot., se Ormbunkar.
Leptöthrix, släktnamn för mikroskopiskt små
svampar, som likna långa, smala trådar utan
förgrening. L. förekomma konstant i munhålan.
Vissa arter anses kunna ha samband med
inflammationer i munhåla och svalg.
Le’pus, zool., se Hare och Kanin.
Le Puy [la pyi’], se Fuy, Le.
Lera, en i vått tillstånd plastisk, i torrt mer
el. mindre fast och sammanhängande jordart,
bestående av stoftfina partiklar, i allm. mindre än
0,002 mm diam. L. insuger begärligt vatten, ända
till 60—70 °/o av sin vikt, men vattenmättad 1.
släpper icke igenom vatten. L. bildas primärt
genom vittring framför allt av fältspat- och i
viss mån även av glimmergruppens mineral, dels
genom mekanisk sönderdelning, dels genom
vattnets, kolsyrans m. fl. agentiers kemiska
inverkan. Resultatet blir en blandning av dels
nybildade, speciella lermineral av submikropisk —
molekylär storleksordning, dels restmineral. Slutl.
Leptis magna. Termerna.
kunna vissa andra mineralnybildningar äga rum,
ss. av glaukonit, kalkspat och dolomit, varjämte
svavel järn, kisel- och kalkskal samt andra
organiska föreningar kunna vara inblandade. — De
speciella lermineralen, som under senare år varit
föremål för ingående studier, framför allt med hjälp
av röntgen- och elektromikroskop, ge 1. dess
karaktär. Bland dessa lermineral må nämnas:
k a o 1 i n i t, huvudbeståndsdel i porslinslera,
kristalliserar i fina blad med tydlig
dubbelbrytning, h a 11 o y s i t med samma kemiska
sammansättning som kaoliniten men utan dubbelbrytning,
montmorillonit, lösa aggregat med
starkare dubbelbrytning än kaoliniten, har förmåga
att svälla under vattenupptagande och stor
basutbytesförmåga i motsats till de förut nämnda.
Montmorillonit anses vara den verksamma
beståndsdelen i bentonit. — L. kan variera
betydligt såväl till färg som till utseende; rena
lerarter ha vanl. vit till ljusgrå färg, och
föroreningar av järnoxid och järnoxidhydrat ge
färgnyanser åt gult, rött och brunt; järnoxidul ger
blågrå (blålera), grå el. grågrön färg, medan kol
och kolhaltiga ämnen färga 1. mörkgrå el. svart.
— Lerarter benämnas och indelas efter olika
grunder, t. ex. efter geologisk ålder, s e n g 1
a-c i a 1 1., efter de däri inneslutna fossilen, y o
1-d i a 1 e r a, efter bildningssätt, ishavslera,
efter egenskaper, eldfast 1., el. efter
användning, klinkerlera. — Eldfast 1. uthärdar
utan att smälta högre värmegrader (i regel omkr.
1,500°), varför den brukas till eldfast gods,
deg-lar, ugnar etc. Eldfast 1. har en hög halt av
lerjord, är vanl. kalkfri och innehåller föga järn
och alkalier. En icke fullt eldfast 1., som vid
bränning sintrar samman, nyttjas vid
tillverkning av klinker och kallas klinkerlera. — De i
Sveriges kvartärbildningar förekommande
lerarterna lämna råmaterial till byggnadstegel av olika
art. De ha också stor betydelse för lantbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
