Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkohandbok (agenda) - Kyrkohemman - Kyrkoherde - Kyrkohistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Kyrkohemman—Kyrkohistoria
142
en handbok och 1531 den svenska mässan. Han
eftersträvade främst att få svenska språket
allmänt i gudstjänsten men ville tillika lägga
huvudvikten på tron och ordet, d. v. s. den
gudstjänst-firande församlingen skulle vara med i det
kyrkliga handlandet. Johan HI:s liturgiska
reformsträvanden endast skärpte motsatserna mellan
romersk och evangelisk åskådning. 1614 utkom
den första ”Handbook”, där mässbok och k.
sammanfördes till ett. Så har det varit sedan dess.
Den under Karl XI tillsatta revisionskommittén
arbetade i ortodoxiens anda. 1693 års k. blev
resultatet. Trots missnöjet under 1700-talet med
handboks frågan lyckades man ej få till stånd en
ny ordning förrän 1811. Efter partiella
reformer under 1800-talet tillkommo omsider 1894 års
handbok och därefter 1917 års handbok.
Förslag till ny k. utkommo 1926, 1938 och 1940,
varefter ny k. stadfästes 1942. — Litt.: E. Rodhe,
”Kyrkolag och k.” (1911), ”Svenskt
gudstjänstliv” (1923); ”Kyrkomötet och k. 1926” (1927);
D. Helander, ”Den liturgiska utvecklingen i
Sverige under 1800-talet”, 1 (1934), ”Den liturgiska
utvecklingen i Sverige 1811—94” (1939); A.
Adell, ”Den svenska k.” (1938).
Kyrkohemman, kyrkor tillhöriga
jordbruksfastigheter, som äro utarrenderade för kyrkornas
räkning.
Kyrkoherde, i Sverige och Finland ord.
innehavare av pastorat. ”Kyrkoherde” är övers,
av lat. pa’stor (herde). K. insättes i sitt ämbete
genom en högtidlig installationsakt. Om
kyrkoherdeval se Prästval.
Kyrkohistoria, den vetenskapliga
framställningen av utvecklingen inom den kristna kyrkan
(i objektiv mening även själva denna utveckling).
Som den förste egentlige kyrkohistorikern
betraktas Eusebios av Caesarea, vars grekiska
”Historia ecclesiastica” i Orienten fortsattes av
Kon-stantinopeladvokaterna Sokrates och Sozomenos,
biskop Theodoretos m. fl., i Västern av
Hie-ronymus, som på k. tillämpade Danielsbokens
profetia om de fyra varandra avlösande
världsrikena, Rufinus o. a. En av Cassiodorus utförd
bearbetning och fortsättning av Sokrates’ och
Sozomenos’ verk, kompletterad med Rufinus’ och
Orosius’, blev under namnet ”Historia tripartita”
huvudkällan för det kyrkohistoriska vetandet
under medeltiden. Under inflytandet av
Augustinus’ ”De civitate Dei” uppfattades k. under denna
tid som en över det profana skeendet upphöjd
frälsningshistoria, vilken ibland tolkades med
ledning av föreställningen om de sex
världsåldrarna (= skapelsedagarna). Värdefulla bidrag
till enskilda folks el. länders k. lämnade bl. a.
Gregorius av Tours (frankerna), Beda
(England), Isidorus av Sevilla (Spanien), Adam av
Bremen (Hamburg-Bremens ärkestift) och
Odericus Vitalis (normannerna).
Med humanismen och reformationen, som
förbereda boskillnaden mellan k. och profanhistoria,
börjar den källkritiska prövningen av
traditionen. Samtidigt blir den redan inom medeltida
kättarkretsar gängse idén om katolska kyrkans
fortgående förfall helt dominerande. I
konfessio
nellt-polemiskt syfte tillkommo nu de
kyrkohistoriska jätteverken Magdeburger-centurierna och C.
Baronius’ ”Annales ecclesiastici”; båda innehålla
värdefulla materialsamlingar. Sådana
samman-bragtes också av katolska lärde i Frankrike under
1600-talet, särsk. av bollandister och mauriner.
Förberedd genom Erasmus av Rotterdam,
Sebastian Franck och Gottfrid Arnold, kom en ny
uppfattning av k. till genombrott med
upplys-ningsteologien, först hos J. L. v. Mosheim.
Kristendomens tillblivelse och utveckling betraktades
ej längre som något övernaturligt; i stället sökte
man efter naturliga orsaker och drivkrafter
(pragmatisk metod), och k:s personligheter fingo
en mera individuell behandling än förr. Därvid
kom k. ofta att se ut som en kaotisk mångfald
av tillfälligheter och misstag. Som en reaktion
häremot kom idealismens försök att i historien
se den planmässiga utvecklingen av en idé
(Les-sing, Herder). Detta program genomfördes inom
k. av bl. a. F. Chr. Baur i anslutning till Hegels
historiefilosofi samt av A. Neander och K. A.
v. Hase. K:s blomstring från mitten av
1800-talet sammanhänger med dess övertagande av
profanhistoriens kritiska metod och hjälpmedel.
Efter en period av övervikt för det
dogmhisto-riska intresset (A. v. Harnack) har
uppmärksamheten riktats på den kyrkliga rättshistorien (K.
Müller), de religiösa personligheterna (A. Hauck,
H. v. Schubert) samt kristendomens
religions-historiska och sociala förutsättningar (E.
Tro-eltsch). I utforskandet av kyrkans historia, särsk.
dess tidigare skeden, ha även katoliker med
framgång deltagit (bl. a. I. v. Döllinger, S. Grisar, L.
Pastor, Imbart de La Tour, L. Duchesne). Bland
nyare sammanfattningar av k:s resultat
märkas ”Handbuch der Kirchengeschichte”, utg. av
G. Krüger (2:a uppl. 1923—31), Hj. Holmquist,
”Kyrkohistoria” (3 bd, 1922—27, 2:a uppl. 1928
—31; da. övers., 3:e uppl. jämte J. Nörregaard,
1946 ff., med rikliga litteraturanvisningar),
”Kirchengeschichte”, utg. av J. R. Kirsch (1930 ff.).
Sveriges k. behandlas redan av förf, på
1400- och 1500-talen, t. ex. Ericus Olai,
Johannes Magnus och Olaus Petri. De första större
framställningarna därav voro Johannes Baazius’
”Inventarium ecclesiae sveo-gothorum” (1642) och
H. Spegels ”Then swenska kyrkiohistorian” (2
bd, 1707—08). 1700-talet var framför allt
ur-kundspubliceringens tid, med forskare som E.
Benzelius d. y., A. O. Rhyzelius, S. Bælter, S.
Wilskman, O. Wallquist och U. v. Troil. Den
förste, som med kritisk skärpa granskade
källorna till vårt lands k., var H. Reuterdahl
(”Swenska kyrkans historia”, 1838—66); han förde sin
undersökning fram till 1533. Åt
reformationstidens och 1600-talets k. ägnade T. Norlin och
L. A. Anjou utförliga skildringar. Med
1890-talet fick den kyrkohistoriska forskningen ett
nytt uppsving, genom O. Ahnfelt och framför
allt H. Lundström, grundaren av Kyrkohistorisk
årsskrift (1900 ff.). Bland andra svenska
kyr-kohistoriker må nämnas: Hj. Holmquist, E.
Rodhe, E. Linderholm, K. B. Westman, Y.
Bri-lioth, E. Liedgren, H. Wijkmark, E. Newman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
