Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkohistoria - Kyrkohistoriska arkivet i Lund - Kyrkohistoriska föreningen - Kyrkohistorisk Årsskrift - Kyrkoköpinge - Kyrkolag - Kyrkolagfarenhet - Kyrkomusik - Kyrkomöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Kyrkohistoriska arkivet i Lund—Kyrkomöte
144
H. Pleijel, G. Westin och S. Kjöllerström.
Samlingsverket ”Svenska kyrkans historia”, utg. av
Hj. Holmquist och H. Pleijel (1933 ff.).
Kyrkohistoriska arkivet i Lund, som
grundades 1942, åsyftar att utforska och genom
uppteckningar samla de ännu bevarade traditionerna
om det äldre kyrkliga folklivet i Sverige. K.,
som redan äger betydande samlingar, står under
ledning av prof, i kyrkohistoria vid univ. och
utger en publikationsserie, Meddelanden från K.
— Litt: H. Pleijel, ”K.” (2:a uppl. 1950).
Kyrkohistoriska föreningen stiftades 1900 i
Uppsala på initiativ av prof. H. Lundström i
syfte att ”väcka och vårda kyrkohistoriskt
intresse”. Föreningen verkar framför allt genom
publikationer, främst Kyrkohistorisk Årsskrift.
Kyrkohistorisk Årsskrift utges sedan 1900 av
Kyrkohistoriska föreningen. Dess förste utgivare
var H. Lundström 1900—17; senare red.: Hj.
Holmquist, E. Linderholm och (sedan 1938) G.
Westin. K. innehåller smärre avh., recensioner,
kyrkohistoriska aktstycken m. m.
Kyrkoköpinge, sn i Malmöhus län, Skytts hd,
på Söderslätt, med förortsbebyggelse (227 inv.,
1951) närmast n. ö. om Trelleborg; 3,81 km2;
430 inv. (1951). 468 har åker; ingen skog.
Romansk kyrka från slutet av iioo-talet. Ingår i
Hammar lövs, V. Vemmerlövs, Gylle och K.
pastorat i Lunds stift, Skytts kontrakt; tillhör
storkommunen Gislöv.
Kyrkolag, den särskilda, av statens lagstiftande
organ fastställda ordningen för kyrkliga
rättsförhållanden. K. i Sverige var urspr.
landskapslagarnas kyrkobalkar. Emellertid utbildade
svenska kyrkan på kanoniska rättens grund en egen
lagstiftning genom kyrkomötesbeslut och
stifts-mötesbeslut. Reformationen medförde en ny
kyrklig lagstiftning under konungamaktens
ledning och medverkan av kyrkomöten och
riksdagar. Karl XI :s utan riksdagens hörande 3 sept.
1686 utfärdade k., som dock efteråt godkändes
av ständerna, är i stort sett normgivande för
svenska kyrkans inre organisation och ställning
som statskyrka. I åtskilligt ha dock dess
bestämmelser blivit tillökade el. ändrade genom senare
lagstiftning. — Litt.: G. Wetterberg, ”Handbok
i kyrkolagfarenhet” (6:e uppl. 1950).
Kyrkolagfarenhet, sammanfattningen av de
författningar, som normera kyrkliga
rättsförhållanden.
Kyrkomusik, urspr. beteckning blott för
liturgisk musik inom kristna kyrkan, sedan även
annan musik av andligt innehåll, avsedd att
utföras i kyrkor. K. utbildades under 200-talet i
Orienten och fick först fast form i Västerlandet
med 300-talets andra hälft, då Ambrosius i
Milano ordnade den liturgiska musiken. Under
200-talet särskilde man ännu blott recitativisk och
melodisk sång. Med 300-talet utbildades de
särskilda sångarterna: antifonsång (kör mot
kör) och responsorialsång (solo mot kör;
rikare på melismer än föregående) samt s t r
o-fisk hymnsång; till dessa kommo med
800-talet sekvens och t r o p. Den liturgiska
sången ordnades omkr. 600 av Gregorius den
store. Fr. o. m. 900-talet fick den flerstämmiga
sången ökad betydelse. Den utvecklades vidare
på iioo-talet med discalntus (sången i motrörelse).
Med 1200-talets slut hade man redan nått fram
till den fyrstämmiga satsen. Under 1300-talet
framträdde även betydande kompositörer av k. i
Frankrike (Vitry och Machault) och Italien
(Landino). Sedan följde de nederländska och
engelska skolorna på 1400-talet. Josquin
representerade omkr. 1500 den högsta konstutvecklingen,
Lasso i München och Palestrina i Rom utgjorde
de främsta namnen under 1500-talets senare hälft.
Efter 1600 upptog k. alltmera den konserterande
stilen med solo och kör samt instrumentalt
ackompanjemang. Förut var den liturgiska
musiken med mässa och requiem k:s viktigaste del.
Motetten utbildades under 1500-talets senare hälft
såsom väsentligen utomliturgisk musik. På
1600-talet tillkommo el. utbildades nya arter med
instrumentalt ackompanjemang: konsert, kantat,
oratorium och passion. Under 1700-talets förra
hälft nådde särskilt protestantisk k. en rik
utveckling genom Bach och Händel. — Litt.: C.-A.
Moberg, ”K:s historia” (1932).
Kyrkomöte. 1) Sammanträde av representanter
för kristna kyrkan i dess helhet (ekumeniskt
möte), för en viss bekännelses kyrka, för ett
visst lands kyrka el. för ett visst
kyrkoterrito-rium. I den rom.-katolska kristenheten under
medeltiden blev varje land efter hand en särskild
kyrkoprovins. Bland medeltida k. i Sverige av
provinsialsynods karaktär och av större intresse
märkas Linköpings k. 1152, då den s. k.
Peterspenningen infördes, och k. i Skänninge
1248, vilket medförde det prästerliga celibatet.
— Med reformationens införande upphörde
Sverige att vara en romersk kyrkoprovins. Den
högsta kyrkliga ledningen övergick till kungadömet.
Möten el. konsilier höllos i Örebro 1529, om
reformationsverkets genomförande, i Uppsala 1572,
då kyrkoordningen av biskopar och prästerskap
antogs till efterrättelse, samt i Stockholm 1574
och 1575 med anledning av Johan HI:s
liturgiska strävanden. Viktigast var emellertid
Uppsala möte.
2) Allmänt kyrkomöte, den nuv.
svenska speciellt kyrkliga representationen. Under
1600-och 1700-talen övergick faktiskt k:s betydelse till
prästeståndet, som i många hänseenden fick ett
avgörande inflytande på de kyrkliga ärendenas
behandling. Under 1800-talets förra hälft
framträdde flera gånger önskemål om en kyrklig
representation i form av ett k. Efter långa
förhandlingar i riksdagen på 1850-talet beslöt K.
m:t vid 1862/63 års riksdag att avge en
proposition om införande av allmänt k. Sedan denna
antagits av ständerna, stadfästes beslutet om
införande av k. genom k. f. 16/n 1863. I denna
bestämdes, att k. skall sammanträda vart
5:e år, på dag och ort, som konungen utsätter;
konungen dock obetaget att oftare
sammankalla mötet. Led:s antal fastställdes till 50,
hälften präster och hälften lekmän
(prästerliga ombud: samtliga biskopar el. om någon
av dem är förhindrad, den bland stiftets präster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
