Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoböcker - Kyrkoegendom (kyrkogods) - Kyrkofonden - Kyrkofrid - Kyrkofullmäktige - Kyrkofäder - Kyrkoförsamling - Kyrkogods - Kyrkogång - Kyrkogård - Kyrkohandbok (agenda)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139 Kyrkoegendom—Kyrkohandbok 140
ordning, läkare m. m. — Se även
Kyrkobokföring.
Kyrkoegendom (kyrkogods), uppkom
under medeltiden till största delen genom gåvor
och testamenten. Innehavare av kyrkogodsen
voro i synnerhet biskopar, domkapitel och kloster,
men en del av k. var också arislagen till
kyrkornas underhåll (k y r k o h e m m a n) el.
församlingsprästernas avlöning. Även i Sverige
förvärvade kyrkan under medeltiden betydande
jordegendom. Reformationens inverkan på kyrkans
ekonomiska förhållanden blev synnerligt
djupgående. Genom Gustav Vasas reduktion fick adeln
rätt att återbörda en mängd till kyrkan donerade
adelsgods, och till kronan indrogos biskoparnas,
domkapitlens och klostrens, till största delen även
kyrkornas egendomar samt de prästerskapets
lö-ningshemman, som icke voro bostadsboställen utan
brukades genom landbönder. I de på 1600-talet
från Danmark och Norge erövrade provinserna
finnes däremot, till följd av
reformationsreduk-tionens större begränsning där, en betydande
mängd domkyrko- och kyrkohemman samt
prästerliga boställen. Kyrkoegendomens bestånd
tryggades genom prästerskapets privilegier 1650, 1655,
1675 och 1723- Den rätt att själva disponera
över prästlönejorden, som tidigare tillkom
prästerna, har i samband med regleringen av
prästerskapets löner fått vika för en centraliserad
förvaltning. Med avseende på skogen skedde detta
delvis redan i samband med 1862 års
lönereglering, med avseende på jordbruket genomfördes
obligatorisk utarrendering i följd av 1910 års
lönereglering. Genom 1932 års lagstiftning om
de prästerliga lönetillgångarnas förvaltning har
skötseln både av jord och skog anförtrotts åt
pastoraten under kontroll av boställsnämnder och
stiftsnämnder. Genom prästlöneregleringarna
har i kyrkofonden en stor central kyrklig
tillgång uppstått, som dock icke kan betecknas som
k. i egentlig mening. Till k. äro däremot att
räkna de kyrkokassor, som uppstått genom
avkastningen av kyrkojord el. på annat sätt. —
Enl. lag, utfärdad 4/i 1927 (delvis ändrad genom
lag 15/ä 1942), kan kyrklig jord under vissa
förutsättningar försäljas, resp, upplåtas under
tomträtt. Särskilda bestämmelser gälla för egendom,
som utgör avlöningstillgång för klockar- och
organisttjänst (lag ®/i2 1938). — Litt: E.
Schal-ling, ”Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i
Sverige” (1920).
Kyrkofonden, en av Statskontoret utan
sammanblandning med andra medel förvaltad fond,
huvudsakl. avsedd för reglering av
prästerskapets löner. K. tillkom genom lag 9/i2 1910. Till
k. skola ingå bl. a. vissa medel, som huvudsakl.
på gr. av avskrivning av prästerskapets tionde
upphört att utgå på förut vanligt sätt, viss årlig
ersättning från statsverket, överskott å
avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar och
kyrkoavgiften. Till k. överfördes 1936 den s. k.
biskopslöneregleringsfonden. Budgetåret 1949/50
uppgick den av statsverket till k. erlagda årliga
ersättningen till 5,050,800 kr. Från k. utbetalas
bl. a. i behövlig utsträckning löner och emeriti-
löner till biskoparna och prästerskapet,
resebi-drag, vissa pensionsavgifter, anslag, som
konungen finner skäligt bevilja prästman för särskilt
prästerlig tjänstgöring inom riket, till vilket
ändamål dock icke må användas mer än 300,000 kr
per år, anslag för stiftsnämndernas och
boställs-nämndernas verksamhet och därmed
sammanhängande ärenden, vidare under vissa
omständigheter anslag för uppförandet av prästgårdar
inom Härnösands och Luleå stift samt tillskott
till pastorat, vars avlöningstillgångar icke räcka
till gäldande av prästlönekostnaderna. Genom
lag 3% 1932 stadgades bl. a., att k:s inkomster
och utgifter skola balansera så, att k:s
kapitalbehållning vidmakthålles på nuv. nivå; innan
denna lag tillkom, befann sig näml. k. i ständigt
växande.
Kyrkofrid, den särskilda frid, som enl. äldre
germansk rättsuppfattning ansågs vila över
kyrkan och kyrkogården. Gällande strafflag
upptager bland fridsbrotten även brott mot k., i det
att i kap. 11 stadgas straff för den, som gör
våldsgärning å någon, vilken bevistar gudstjänst,
samt för den, som stör gudstjänst genom
svordom el. oljud el. därvid eljest åstadkommer
förargelse. Detsamma gäller efter 1890 även i fråga
om tillåtna främmande religionssamfunds
gudstjänster och andaktsövningar.
Kyrkofullmäktige, se Kommun, sp. 541.
Kyrkofäder (lat. pa’tres ecclesia’stici) kallades
från 400-talet sådana kyrkolärare, som utövat
avgörande inflytande på utvecklingen av kyrkans
lära och liv och särskilt emot inom kyrkan
framträdande irrläror utvecklat och försvarat det
kyrkliga lärobegreppet. Senare begränsades
beteckningen till att omfatta blott de av kyrkan
erkända och gamla tiden tillhörande kyrkolärarna.
— K. kallas i den evangeliska teologien sådana
kyrkans lärare under de sex första årh., som
väsentligen främjat den gammalkyrkliga
lärout-vecklingen och vilkas liv infalla efter apostlarnas
och de apostoliska fädernas tid. — Vetenskapen
om k. kallas patristik.
Kyrkoförsamling, se Församling.
Kyrkogods, se Kyrkoegendom.
Kyrkogång, se Kyrktagning.
Kyrkogård kallas det ofta som
begravningsplats nyttjade avskilda området vid el.
omkring en kyrka. Under medeltiden lades
gravplatserna intill kyrkobyggnaderna, och härav
kommer bruket att i allm. kalla
begravningsplatser för k. Numera förlägger man städernas nya
begravningsplatser helst utanför det egentliga
stadsområdet, t. ex. Skogskyrkogården i
Stockholm, samt ordnar gravplatser och vägar mera
i anslutning till naturen än förr skett. — Litt.:
H. Wadsjö, ”Kyrkogårdskonst” (1919);
”Handbok i kyrkogårdsvård”, utg. av Else Dahl (1943).
Kyrkohandbok (a g e’n d a) innehåller
ordningen och sättet för gudstjänsten och de
kyrkliga handlingarna. Dylika former utbildades
redan tidigt, och den rituella ordning, som
stadfästes av Gregorius den store, innehöll väsentligen
de beståndsdelar, som sedan gällt i den katolska
gudstjänsten. — I Sverige utgav Olaus Petri 1529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
