Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräkmedel - Kräkning, uppkastning - Kräkrot - Kräksalt, kaliumantimonyltartrat, kräkvinsten - Kräksaltvin, kräkvin, antimonvin - Kräkvinsten - Kräldjur - Kräm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
K räknin g—K räm
934
rum” i förlängda märgen, vilket igångsätter
kräkning, dels efter uppsugning i blodet och
direkt inverkan på kräkningscentrum. Till förra
gruppen av k. höra kopparsulfat och kräksalt
(se d. o.), medan det bästa k., apomorfin (se
d. o.), som brukar insprutas under huden, verkar
från blodet. Kräkrot (se d. o.) verkar båda
vägarna. K. användas numera sällan; tidigare ha
de använts speciellt vid förgiftning.
Kräkning, uppkastning, maginnehållets
uppdrivande genom matstrupen. Magens s. k.
fundusdel slappas, medan pylorusdelen
sammandrages, tillslutningen av övre magmunnen (cardia)
upphör, och kraftiga kontraktioner av
bukmuskulaturen inställa sig. I många fall kan k.
betraktas som en ”naturens skyddsåtgärd”,
varigenom matsmältningsapparaten befrias från skadliga
ämnen. Särskilt bekanta äro k. vid sjösjuka och
under havandeskap (se Hyperemesis). Särskilt
karakteristiska äro kaffesumpliknande k. vid
mag-blödning och fekal (exkrementluktande) k. vid
tarmhinder.
Kräkrot, Radix ipecacuänhae, fås av
rubia-céen Uragoga ipecacuanha (Cephaelis
ipecacu-anha), halvbuske från s. v. Brasiliens fuktiga
urskogar. K:s viktigaste beståndsdelar äro
alkaloi-derna emetin, cefaèlin och p s y c h
o-t r i n, av vilka de två förstnämnda ha
kräknings-alstrande verkan. Mer än som kräkmedel
användas kräkrotspreparaten nu för att främja
upp-hostning av slem i luftvägarna vid
bröstsjukdomar. I Sv. farmakopén finnas talrika
kräkrots-preparat. Av roten framställas flytande
kräkrotsextrakt (Extractum fluidum
ipe-cacuanhae) och Dovers pulver; av det
flytande extraktet kräkrotsdroppar (Tinctura
ipecacuanhae) och bröstsaft; av
kräkrotsdroppar kräkrotssirap (Syrupus
ipecacuan-haé) och Thielemanns droppar.
Kräksalt, kaliumantimonyltartrat,
k r ä k v i n s t e n, ett dubbelsalt av
antimontri-oxid och kaliumbitartrat. K. är ett vitt
kristal-liniskt pulver med sötaktig, efteråt äcklig,
metallisk smak. Intages en måttlig dos k. (3—6 cg),
utlöses därav i regel på reflexväg kräkning (se
Kräkmedel), ibland åtföljd av diarré. Uteblir
denna verkan el. inträder den alltför långsamt,
sönderdelas k. i den sura magsaften, varefter
starkare retning, etsning och ev. allmän
förgiftning inträda. Som kräkmedel begagnas k.
numera sällan. Däremot har k. fått användning
vid vissa tropiska sjukdomar, varvid k. insprutas
i blodbanan.
Kräksaltvin, kräkvin, antimonvin,
Vi-num stibiätum, en lösning av 1 d. kräksalt (se
d. o.) i 249 dir marsalavin. För att framkalla
kräkning ges en matsked, åt barn en tesked, var
10:e—I5:e minut, tills verkan följer.
Kräkvinsten, se Kräksalt.
Kräldjur, Repti’lia, en klass av
ryggradsdjuren. Från groddjuren, om vilkas olika grupper
de till kroppsformen erinra, skilja de sig
framför allt genom förekomsten av fosterhöljen. K.
äro typiska landdjur, även om vissa grupper
se
kundärt återgått till vattenlivet. Huden är
starkt förhornad och i regel uppdelad i fjäll
el. plåtar av växlande form. Hos krokodiler och
sköldpaddor förstärkes huden ytterligare genom
i läderhuden bildade benplattor. Hos övriga
former ömsas hornlagret periodiskt. Den för många
k. typiska praktfulla färgen framkallas av i
läderhuden liggande färgceller, kromatoforer,
vilka ofta möjliggöra färgväxling. Skelettet
företer stora växlingar och visar
överensstämmelse å ena sidan med groddj urens, å den andra
med fåglarnas. Anmärkningsvärd är förekomsten
av bukrevben (jfr Abdominalsternum) hos vissa
grupper. Då hudandning ej kan förekomma, äro
lungorna i regel väl utbildade och ofta
försedda med invändigt glatta utbuktningar,
luftsäckar. Blodomloppsorganen utmärkas av
att hj ärtkammaren genom en mer el. mindre
tydlig skiljevägg är uppdelad i en arteriell och en
venös hälft. Alla k. äro dock växelvarma
(”kallblodiga”). Sköldpaddorna sakna tänder; hos
övriga former äro de fastvuxna på de
tandbärande benen, som utom de egentliga käkbenen
kunna vara gomben, vingben, stundom även
plogben. Endast hos krokodilerna, som blott bära
tänder på käkkanterna, äro de nedsänkta i
tandhålor. Parningsorganen äro väl
utbildade hos de flesta k. Äggen, som alltid läggas
på land, såvida ej deras utveckling försiggår
redan i äggledaren, äro omgivna av ett läderartat,
stundom förkalkat skal och innehålla en stor,
oljerik gula. Av sinnesorganen äro
ögonen bäst utvecklade. Egendomligt är det hos
många k. tydligt påvisbara rudimentära
hjäss-ögat, ofta beläget i ett hål i skalltaket och täckt
av ett opigmenterat fjäll. I hjärnan äro
framför allt stora och lilla hjärnan bättre
utvecklade än hos lägre former. — Av de omkr. 3,800
nu levande arterna tillhöra de flesta grupperna
ormar och ödlor. Det ojämförligt största
antalet lever i ekvatorialtrakterna. De älsta k.
uppträdde redan i stenkolsformationen. Sin
blomst-ringstid upplevde k. under mesozoisk tid med
hela ordningar, som sedan utdött.
Nu levande k. indelas på följ. sätt. Ormar
(Ophidia), masktungade k. (Rhiptoglossa),
ödlor (Lacertilia), vilka tre grupper ofta
sammanföras under namnet fjällreptilier,
krokodildjur (Crocodilia), sköldpaddor
(Chelonia) och bryggödlor
(Rhynchocepha-lia). Härtill komma bl. a. de fossila ordn.
skräcködlor (Dinosauria), f 1 y g ö d 1 o r
(Pterosauria), fisk ödlor (Ichthyosauria),
svanödlor (Sauropterygia) och Anomodontia
(Theromorpha). Dessa ordn. sammanföras
stundom till två huvudgrupper, Synapsida och
Diap-sida, varav den förra, omfattande bl. a. ordn.
Anomodontia, sköldpaddor och Sauropterygia
bland sig skulle räkna däggdjurens stamformer,
medan fåglarna skulle leda sitt ursprung från
den senare.
Kräm (av fr. crème, grädde). 1) Under
tillredningen oavlåtligt vispad blandning av grädde,
ägg, socker, mjölk och någon smakgivande
essens; brukas mest som fyllning i tårtor och ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
