Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosmisk strålning, höjdstrålning, ultrastrålning, genomträngande strålning, ultragammastrålning el. Hess’sk strålning - Kosmiskt stoft - Kosmogoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Kosmiskt stoft—Kosmogoni
740
Fig. 3. Kärnexplosion, utlöst av kosmisk stråle i en
fotografisk plåt, varvid en meson (tt) bildats.
energi i medeltal beräknats till 1010 å 1012 eV,
sekundärstrålningar av olika slag. Endast några
få »/o av den primära strålningen förmå tränga
ned till jordytan. Den övriga delen absorberas
i atmosfären, varvid sekundäreffekter uppstå. De
viktigaste av dessa äro kärnreaktioner, bildningar
av s. k. skurar av nya partiklar, samt
skapandet av mesoner. Skurarna föreställer man sig
vanl. uppkomma därigenom, att sekundärt bildade
snabba elektroner vid passage genom materia
utlösa fotoner av hård y-strålning, vilka genom s. k.
parbildning ge upphov till positiva och negativa
elektroner. Dessa ge i sin tur upphov till nya
fotoner o. s. v. Man kallar sådana processer
multiplikations- el.
kaskadprocesser. Vid undersökningar över skurarnas
utsträckning ha i extrema fall skurar med en
utsträckning av intill 300 m påvisats i atmosfären.
Man har därav kunnat beräkna, att den primära
partikel, som givit upphov till skuren, måste ha
haft den enorma energien av 1015 eV. Skurar
av detta slag synas uppstå genom en enda
explosionsartad process, vid vilken sannolikt mesoner
bildas.
Experimentella
undersökningsmetoder. Det tidigast använda instrumentet
för undersökning av k. var jonisationskammaren,
som vanl. består av en cylindrisk metallbehållare
med en central kollektor elektrod (fig. 4).
Kammaren fylles med gas, vars tryck för att uppnå stor
känslighet väljes så högt som möjligt. Den
centrala elektroden förbindes med
en elektrometer.
Jonisationskammaren användes
ännu för kontinuerlig
registrering av den totala k.
och för undersökningar av
större skurar och
explosioner, framkallade av k.
Efter konstruktionen av
Geiger-Müllers rör (1928)
har detta instrument fått
stor användning för studiet
av k. Med Geiger-Müllers
rör registreras
individual-processer, och detsamma är
Fig. 4.
Jonisations-kammare för
registrering av kosmisk
strålning.
K kollektorelektrod,
E elektrometer.
Fig. 5. Anordning för mätning
av den kosmiska strålningens
riktningsberoende.
De små runda cirklarna utgöra
Geiger-Müllers rör. De 42 yttre
rören äro hopkopplade i 14
grupper om 3 rör i varje
grupp. Man registrerar
koin-cidenser mellan diametralt
motsatta grupper och rören i
mittgruppen.
Fig. 6.
Wilsonkam-marfotografi av
kaskadskur.
fallet med
wilson-kammaren och med
fotografiska plåtar.
Med
wilsonkamma-ren kunna skilda
partiklars banor
registreras och
partiklarnas laddning
och energi
bestämmas genom att
kammaren
anbringas i magnetiskt
fält. P. Blackett
införde tekniken
att låta de
kosmiska partiklarna
sj älva utlösa
expansionerna i
kammaren, varigenom
instrumentets
användbarhet avsevärt ökades.
Metoden att registrera
k. i emulsionen av
fotografiska plåtar,
som uppfanns av M. Blau och H. Wambacher
(1937), har under senaste tiden utvecklats särsk.
av W. M. Powell. — Litt.: E. G. Steinke, ”Die
kosmische Ultrastrahlung” (i ”Ergebnisse der
exakten Naturwissenschaften”, 13, 1934; H.
Geiger, ”Die Sekundäreffekte der kosmischen
Ultrastrahlung” (därst., 14,
1935); L. Jänossy, ”Cosmic
rays” (1948).
Kosmiskt stoft, astr.,
beteckning för de i
världsrymden förekommande små
fasta kropparna, i storlek
varierande från meteorer
ned till molekyler.
Kosmogoni (av grek.
kosmogoni’a, världens
skapelse), läran om
världsalltets uppkomst och
utveckling. Enär det vid de
kos-mogoniska problemens
be
handling gäller att ur studiet av världssystemets
tillstånd i närvarande tid sluta sig till
förhållandena under omätligt avlägsna tidsrymder, äro
möjligheterna till felaktiga slutledningar många
och stora, och hela teorien måste delvis baseras
på mycket osäkra hypoteser och generaliseringar.
Den mest berömda av alla kosmogoniska
teorier är den av Laplace (1796) framställda n
e-bularteorien. Denna teori är även känd
under namnet Kan t-L aplaces hypotes,
vilken benämning dock är högst oegentlig, enär
Kants teori knappast har någonting alls
gemensamt med Laplaces. Laplace antog, att
solsystemet uppstått ur en linsformad nebulösa av hög
temp., som från början roterade kring sin
kortaste axel. Denna nebulösa sträckte sig urspr.
långt utanför planetsystemets nuv. gräns; genom
utstrålning i rymden avkyldes nebulosan och
krympte samman, varvid rotationshastigheten
öka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
