Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloakdjur - Kloapor el. ekorrapor - Kloasma - Kloasongvägg - Klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Kloapor—Klocka
412
för gruppen Prototheria. K. närma sig de lägre
ryggradsdjuren, framför allt kräldjur. De lägga
sålunda ägg, 10—15 mm i diam, och omgivna
av ett mjukt, hornartat skal; urinledarna och
ut-försgångarna från könskörtlarna mynna tills, m.
ändtarmen i en gemensam hålighet, kloaken;
framför bröstbenet befinner sig ett T-format
skelettstycke, episternum, som även förekommer
hos ödlorna; kroppstemp. är ej fullt konstant
utan kan växla med 10—15 grader. Å andra
sidan äro överensstämmelserna med däggdjuren
många. Huden är beklädd med hår; den
ny-kläckta ungen förvaras i en på honans buk
belägen yngelpung, i vars väggar ligga talrika
körtlar, vilka avsöndra en mj ölkliknande vätska,
som ungen slickar i sig. Ehuru tänder saknas
hos de fullvuxna djuren, utbildas dock
tandanlag; käkarna äro visserligen hornbeklädda som
fåglarnas men bestå av samma ben som
däggdjurens. Slutligen finnas som hos alla andra
däggdjur tre hörselben. K. omfatta numera endast
två fam. med tre släkten, n ä b b d j ur och
myrpiggsvin, som förekomma i Australien,
på Tasmanien och på Nya Guinea. Näbbdjurets
mjölktänder visa en påfallande likhet med
tänderna hos de redan under triasperioden uppträdande
Multituberculata, de äldsta kända däggdjuren.
Fossila k. ha påträffats först i kvartära lager.
Kloapor el. e k o r r a p 0 r, Callitri’chidae, en
fam. av de brednäsiga aporna. Alla äro små
former, med smala, kloliknande naglar på alla
fingrar och tår
utom stortån,
som bär en
bred, platt
nagel. De äro
smärt byggda
dj ur med lång,
yvig svans och
silkeslen päls.
Alla äro
träddjur och
förekomma från
Brasilien till
Mexico. Födan
utgöres av
frukter och
frön samt
insekter, spindlar
och smärre
ryggradsdjur.
Vanligast är
vita silke
s-a p a n, Calli-
thrix (Hapale) jacchus, som är vit, svart och
rostgul. Den minsta av alla apor, d v ä r g s i
1-k e s a p a n, Callithrix (Hapalé) pygmaea, har en
längd av omkr. 30 cm, varav hälften kommer
på svansen.
Kloa’sma, med., se Leverfläck.
Kloasongvägg [-å’jg-], dets. som cloison
(se d. o.).
Klocka (mlat. cloc\c\a, mlty. klocke, fhty.
gloc-ka, ir. cloc, trol. av ir. ursprung. 1) Ringklocka, en
omvänd, djup (stundom halvklotformig) metallskål,
Klo- el. ekorrapa.
avsedd att frambringa ton. K. gjutas i regel av
en legering av koppar (78—82 °/o) och tenn (22
—18%), klockmetall el. klockbrons; inblandning
av silver el. andra metaller har försämrande
inverkan på klangen. Även av gjutjärn och
gjutstål ha k. framställts. Dessa kunna dock ej
likställas med k. av brons. — Ljudet uppstår
antingen genom anslag inifrån av en i k:s botten
upphängd kläpp (så i kyrkklockor o. dyl.) el.
genom anslag utifrån av en hammare el. dyl. (så
i elektriska ringklockor, slagklockor för tornur
o. dyl.; de stora ostasiatiska tempelklockorna
anslås av en kraftig, metallklädd stock). — En
k., som skall bringas att ljuda genom att
sättas i svängning, upphänges i en bj älke, k 1 o c
k-stocken, i vilken k:s översta del, kronan,
delvis infälles. Klockstocken kan vridas genom
människokraft (dragning i rep, trampning el.
någon mekanisk anordning) el. genom elektricitet.
Den kraftiga ställning, som uppbär k. i torn
och staplar, kallas klockstol. — K. äro trol.
av orientaliskt ursprung men användes redan
under antiken i Västerlandet (även i kulten).
Inom den kristna kyrkan synas k. först ha bör
jat användas i Nordafrika; därifrån överfördes
gjutna k. i början av 500-talet till Italien (först
kända år för k:s användning som kyrkkloc
k o r är 535). Redan omkr. 600 voro k. vanliga
i kyrkorna. Den första k. i Norden medfördes av
Ansgar. — De äldsta bevarade k. ha täml. raka
sidor och rundad överdel, s. k. bikupsformade k.
I Sverige finnes en sådan bevarad, nu i Statens
historiska museum. Omkr. 1200 förändrades
formen så, att en markerad slagring (den punkt,
där kläppen slår) utbildades. K. voro fortfarande
långa och smala. I slutet av 1400-talet framkom
den form, som alltsedan dess med vissa
variationer varit förhärskande: undre diam, och höjd
ung. lika, täml. platt överdel, k:s övre diam. c:a
hälften av den undre. Äldre medeltidsklockor
sakna ofta inskrift och utsmyckning, ibland
förekomma bomärken och enkla ornament. Under
slutet av medeltiden blevo inskrifter och ornering
allt vanligare, på k. från 1600- och 1700-talen
upptaga de ibland nästan hela k:s yta. —
Sveriges äldsta, daterade k. är lillklockan i Saleby.
Västergötland, gjuten 1228, med inskrift i runor.
Under 1600-talet levde flera berömda klockgju
tare, ss. Gerdt Meyer och Jurgen Putensen i
Stockholm. — En k:s akustiska problem är
mycket komplicerat. Dess övertonsserie avviker
betydligt från den normala. I äldre k. kan man
finna praktiskt taget alla mellantoner, vilket
medför, att klangen blir oren. Detta har man sökt
råda bot för genom talrika experiment. Redan
före 1500 var idealet så gott som uppnått
genom den berömda k. ”Gloriosa” i Erfurt (1497).
men senare föllo metoderna i glömska, och först
i slutet av 1800-talet återupptogos experimenten,
vilka fört till goda resultat. — Med k. och
klockringning ha många folkliga föreställningar vant
förknippade. Med metall från k. kunde man
bota sjuka, skjuta trollskott o. s. v. Ringningen
har säkerligen från början haft magisk
betydelse vid sidan av den att sammankalla folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
