Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klocka - Klockarbol - Klockarboställe - Klockare - Klockarpräst - Klockboj - Klockbägarkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Klockarbol—Klockbägarkultur
414
T. v. klocka från Kila kyrka, Södermanland. Slutet av 1300-talet. T. h. klocka
från Bringetofta kyrka, Småland. Daterad 1473. Båda i Statens hist. museum.
— Litt.: K. Walter,
”Gloc-kenkunde” (1913); M.
Åmark, ”Dalarnes
kyrkklockor” (1924), ”Kyrkklockor,
klockare och klocksägner i
Dalarne” (1928); R.
Lindstam, ”Om kyrkor som
försvunnit och k. som ha
sjungit” (3 bd, 1932—43).
2) Se Ur.
3) Se Gasklocka.
4) Dykarklocka, se
Dykeri.
Klockarbol, äldre namn
på klockarboställe.
Klockarboställe, bostad,
ev. med jord, som disponeras
av klockare, anskaffades i
många församlingar redan
under medeltiden genom
upplåtelse av kyrkojord el. köp
el. donation. Vid
reformationen indrogos talrika k.
Genom lag 9/i2 1938
avvecklades jordavlöningssystemet för
klockare och organister. Mindre lönefastigheter
skola övertagas av den församling, inom vilken
de äro belägna, och denna församling skall sedan
som bidrag till klockarlönen erlägga en viss
bo-ställsränta efter fastställd avkastningsprocent.
Lö-nefastighet, som med hänsyn till storlek, värde
o. a. omständigheter anses böra bibehållas som
publik arrendegård (k lockarhemman),
disponeras för kyrkofonden, ur vilken boställsränta
utgår till vederbörande klockardistrikt. Det
årliga lönebeloppet får icke utan domkapitlets
medgivande sättas lägre än sammanlagda
boställs-räntan.
Klockare, urspr. kyrkotj änare, som hade att
vårda kyrkan och dess inventarier samt
ombesörja klockringningen (därav namnet). Sedan vid
reformationen korprästerna (som assisterade vid
gudstjänsten) försvunnit, uppdrogs kyrkosången i
städerna åt djäknar (deras sångledare kallades
kantor); på landsbygden började man under
1600-talet av k. kräva förmåga att undervisa i sång
och leda sången i kyrkan (såvida ej särskild
kantor anställdes). Vid samma tid fick k. i uppdrag
att lära ungdomen läsa och skriva. När
skolväsendet ordnades 1842, medgavs att förena
skol-lärar- och klockartj änst. Likaså blev k. ofta
organist, sedan orgel anskaffats. Bland k:s
göro-mål, för vilka enhetliga bestämmelser saknas,
kan ingå att biträda prästerskapet med
kungörelser, lysningar, kollekter, förskrivning och
kyrkobokföring. Utom klockarboställe ingick länge i
k:s inkomst s. k. offer samt avgifter för
förrättningar. Enl. k. f. 2/n 1883 skall k. i stället
åtnjuta viss lön, vars storlek bestämmes av resp,
församlingar. K. väljes av kyrkostämman, sedan
kyrkorådet uppfört 3 på förslag. 1861 fick
kvinna rätt att söka organistbefattning; dock måste,
om denna är förenad med klockartj änst, dispens
därtill sökas. Genom lag 27/s 1947 stadgades, att
för kyrkomusikens uppehållande skall i varje
territoriell församling finnas anställd en
kyrkomusiker. I samband därmed upphävdes äldre
författningsbestämmelser ang. klockar-,
organist-och kyrkosångarbefattningar. Till dess
bestämmelser utfärdats om kyrkomusikers anställande,
verksamhet och avlöningsförhållanden, få dyl.
befattningar tillsättas endast genom förordnande
t. v., såvida ej konungen annorlunda bestämmer
(lag 10/6 1949).
Klockarpräst, prästvigd innehavare av
klockartj änst. Särskilt i Lunds stift funnos rätt
många k. Genom 1910 års prästlönereglering
upphörde detta slags tjänster.
Klockboj, se Boj.
Klockbägarkultur, sammanfattande benämning
på ett antal kulturgrupper, som påvisats i flera
länder i Väst-, Syd- och Mellaneuropa under
äldsta metalltid (yngre stenåldern). K. ger
överallt, utom i Spanien, intryck av att vara en
främmande kultur. I den spanska k. förekommo två
olika gravskick, megalitgravar och markgravar.
Gravgodset utgjordes av enkla flintredskap, sylar,
pärlor och triangulära dolkar av koppar samt
keramik. Bland lerkärlen märkas flera olika
typer, av vilka de viktigaste äro låga bägare,
fotskålar samt de kyrkklocksformiga bägare, som
gett k. dess namn. — Från Centralspanien
expanderade k. dels över Pyreneiska halvön, dels
över Väst-, Syd- och Mellaneuropa (kort före
2,000 f. Kr.). Den mellaneuropeiska k. skiljer
sig ganska markant från den spanska, framför
allt i fråga om gravskicket, som där utmärkes
av hockergravar under flat mark el. låg hög, men
lokalt förekomma också stenkistor. Bland
gravgodset, som här liksom i Spanien regelmässigt
innefattar triangulär koppardolk och klockbägare,
förekommer ofta en s. k. armskyddsplatta, d. v. s.
en på undersidan välvd, rektangulär platta av
mjuk bergart, försedd med hål i hörnen och
avsedd att skydda handleden vid bågskytte. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
