Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Mynt - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Kina
278
kel, vilka utträngt de gamla cash. Skiljemynten
ha valören uttryckt i cents, varav 100 äro avsedda
att gälla i dollar (kinesisk). 1935 övergick K.
från silvermyntfot till pappersmyntfot och har
under världskrigsåren varit utsatt för en
våldsam pappersmyntsinflation. Sedan början av
1930-talet ha kommunisterna i K. utgivit egna
mynt och sedlar. Ang. den kommunistiska
myntenheten f o 1 k d o 11 a r se ovan under
Bankväsen.
Religiösa förhållanden. Den fornkinesiska
religionen var väsentligen baserad på den
världsbild, enligt vilken universum behärskas av två
kosmogoniska makter, yang, den ljusa, positiva,
manliga principen, och yin, den mörka, negativa,
kvinnliga. Växelverkan mellan yang och yin
framkallar naturens kretslopp, Tien tao, ”Himmelens
väg”, och det är människans uppgift att inställa
sig i samklang därmed samt att dyrka de
yang-och yin-makter, som behärska naturen.
Lantbefolkningen gjorde det förra genom att fira
ini-tiationsfester om våren samt fruktbarhets- och
skördefester om hösten. I de adliga
stadskret-sarna ansågs som det viktigaste att iakttaga den
heliga hierarkiska ordningen, i det att konungen,
feodalfurstarna och deras vasaller hade sakrala
uppgifter av skilda slag, vilkas felfria utförande
var nödvändigt för att ej rubba naturens heliga
ordning. Konungen ensam offrade till Shang-ti,
”Härskaren där uppe”, vars vasall och
representant på jorden han var, samt till Hou Tu,
”Härskaren Jorden”. Vidare offrade han till hela
rikets alla heliga berg och floder. Feodal furstarna
dyrkade de heliga berg och floder, som funnos
inom deras områden, samt offrade till markens
gudom, Shö, och äringens gudom, Tsi, på altaren,
som fått sin helgd genom förläning av en
jordklump från konungens altare. Slutligen dyrkade
alla, från konungen till gemene man, sina avlidna
förfäders andar. Såväl statsöverhuvudets dyrkan
av himmel och jord och markens och äringens
gudar som hela befolkningens dyrkan av fädernas
andar ha kvarlevat genom tiderna ända ned till
våra dagar. Den senare är kanske det viktigaste
inslaget i K:s nationalreligion. I samband
härmed ägnas alltid stor omsorg åt dödsriter,
begravning och sorgeriter.
Den äldsta åskådningen fick med tiden vika
för ett mera förandligat åskådningssätt, i den
mån som ur de gamla kretsarna av experter på
skrift, riter, spådom och räkenskaper växte fram
ett verkligt lärdomsskrå. Den ledande anden blev
Konfucius (omkr. 500 f. Kr.). Enl. honom
vilade den hierarkiska ordningen på moraliska
lagar, och ritualväsendet fick sitt värde endast i
den mån det återspeglade en verklig religiös
känsla. Utan spekulationer om tillvaron hinsidan
graven inriktar han sig på människan som en del i
det mänskliga samhället, tillkommet och
utvecklat genom Himmelens vilja och med dess
representant konungen som högste styresman.
Lojalitet och samhällelighet äro därför de viktigaste
dygderna, alstrade genom religiös lydnad för
Himmelens vilja och renodlade genom den
individuella personlighetskulturen. Denna gick ut på
De kinesiska bönderna begrava sina döda ute på
åkerfälten.
att genom studium av forntidens vise få fram det
äkta och sanna hos mannen, så att han blir en
kün-tsi, ”ädel man”, karakteriserad av sin
(uppriktighet, sannhet), chi (vishet), jen (humanitet,
godhet), i (rättrådighet, lojalitet) och li
(höviskhet, dekorum). Av personlighetskulturen följer
ett rätt iakttagande av de ”fem relationerna” (wu
lun), mellan furste och undersåte, mellan fader
och son, mellan äldre och yngre, man och hustru
samt vän och vän. Denna ”det goda
medborgarskapets religion” har av senare tiders härskare
städse omhuldats såsom ett värdefullt tronens
stöd och blev, samtidigt som den främst varit den
bildade överklassens, d. v. s.
ämbetsmannaklas-sens, religion, även föremål för en verklig
stats-kult, i det att redan 174 f. Kr. kejserliga offer
började frambäras till Konfucius’ ande, en kult,
som fortsatt ända in på 1900-talet.
Den rationalistiska konfucianismen hade sin
motpol i den lika gamla taoismen. Äldsta
företrädaren av denna var L a o-t s i. Hans idéer
utvecklades av L i e-t s i (omkr. 400 f. Kr.) och
C h u a n g-t s i (4:e årh. f. Kr.). Deras lära
var en kvietistisk naturfilosofi: Tao (”Vägen”)
var återigen den urgamla naturens lag (yang
och yin upphöjda i en högre enhet) men ej sedd
som ett högre system, byggt i analogi med
jordens hierarkiska ordning, såsom hos
konfucianer-na, utan som en mera konkret urprincip, den
primära, eviga, skapande och ordnande principen i
universum. Människans liv i samklang med detta
Tao gick ut på en stilla, passiv, anspråkslös
tillvaro; helig enhetskänsla med naturen; förakt för
världens ävlan, för dess skenvärden, för den
ogrundade föreställningen om existensen av gott
och ont; förakt för det utvecklade och
förgrenade statslivet såsom en urartning bort från det
ideala, primitiva urtillståndet. Föreställningen om
denna urprincip, denna världssjäl, sattes naivt i
samband med vulgär animism. Så har sedan den
vulgärreligion fått namn av taoism, som går
ut på odödlighet, magiska konster och
andebesvärjelse: den, som i sig levandegjort Tao,
luttras (genom självhypnos, fasta, förtärande av
magiska droger m. m.), så att han befrias från
de jordiska banden, han blir odödlig (en sien,
genie), kan vara samtidigt på flera håll, ha makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
