Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl V (tysk-romersk kejsare) - Karl VI (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Karl
40
Karl V. Målning av Tizian 1548. Detalj. Alte
Pina-kothek, München.
led 1519, sin fäderneätts österrikiska
besittningar och blev 28 juni s. å. i Frankfurt med hjälp
av huset Fuggers stora ekonomiska resurser
i tävlan med Frankrikes konung Frans I
vald till tysk-romersk konung. Att sammanhålla
och stärka det sällsynt vidsträckta, i hög grad
heterogena välde, som sålunda tillfallit honom,
och att därvid tillika utveckla kejsardömet i
uni-versalmonarkisk riktning blev hans livs strävan.
Rikt utrustad gick han till denna sin uppgift: med
stark pliktkänsla och seg ihärdighet förenade han
en statsmannabegåvning av ovanliga mått och
nådde tidigt mästerskap i diplomatiens konst.
Men från första stund mötte honom hinder och
svårigheter. Ett i Spanien 1520 utbrutet
borgar-uppror (communeros-upproret’) kuvades visserligen
1521—22 men bidrog att uppmuntra Frans I till
det anfall mot K., 1521, som inledde en rad av
krig mellan honom och kejsaren, det sista
avslutat först 1544 genom freden i Crépy. Denna
segslitna kamp, vars mest dramatiska skede
betecknas av Frans’ tillfångatagande i slaget vid
Pavia 1525 och av hans frigivning genom den
för K. ytterst förmånliga, snart åter brutna
freden i Madrid 1526, fördes med växlande lycka
men kan anses ha utfallit gynnsamt för K., som
av Frans tilltvang sig Milano och därmed
befäste sin dominerande ställning i Italien.
I längden ödesdigert för K:s politiska syften
blev däremot hans motsatsförhållanden till den
evangeliska rörelsen i Tyskland. Han var av
religiösa skäl från början en avgjord fiende till
luter domen. Även från den imperialistiska
synpunkt, vilken behärskade honom såsom statsman,
avskydde han den religiösa splittring, som Luther
frambesvurit. Men av tvingande politiska hänsyn,
till stor del sammanhängande med krigen mot
Frans I och med den ofta överhängande
turkiska faran, nödgades han länge i Tyskland
avhålla sig från att med våld undertrycka
reformationen. Varken hans på riksdagen i Worms
1521 utfärdade aktförklaring mot Luther och
dennes anhängare el. det under hans personliga
ledning tillkomna rikdagsbeslutet i Augsburg
1530, varigenom de evangeliska ständerna
förpliktades att ovillkorligen återgå till påvekyrkan,
sattes i eftertrycklig verkställighet, och i
reli-gionsfreden i Nürnberg 1532 tillät K.
medlemmarna av Schmalkaldiska förbundet att behålla
sina reformatoriska inrättningar i avvaktan på
ett blivande kyrkokonsilium. Först sedan påven
av K. låtit förmå sig att sammankalla ett
sådant allmänt kyrkomöte till Trient 1545, gjorde
K. allvar av sin länge övervägda plan att med
militärmakt fullständigt nedslå det protestantiska
motståndet. Schmalkaldiska förbundet krossades
genom slaget vid Mühlberg 1547. K. beslöt
utnyttja sin seger till att giva den kejserliga
myndigheten i Tyskland en verkligt monarkisk
karaktär och därigenom mäktigt befordra sina
universalpolitiska strävanden; i det syftet sökte han
också tillförsäkra sin son Filip tronföljdsrätt i
Tyska riket. I vida kretsar av Tysklands
furstestånd höjdes då ropet, att ”den tyska friheten”
var i fara, och en sammansvärjning, som fick
Frankrikes stöd, bildades mot K. Endast genom
en brådstörtad flykt (maj 1552) undkom denne.
I sin tyska politik var K. nu en slagen man.
Luteranerna fingo full religionsfrihet genom det
av K:s broder Ferdinand å hans vägnar slutna
fördraget i Passau 1552, bekräftat genom
reli-gionsfreden i Augsburg 1555. Nedslagen av
motgången och bruten av ohälsa, beslöt K. att
nedlägga sina kronor och dela dem mellan brodern
och sonen. Filip fick de burgundisk-nederländska
besittningarna och det spansk-italienska väldet,
Ferdinand kejsardömet (de österrikiska länderna
hade K. redan 1521 upplåtit till honom). Efter
abdikationen begav sig K. 1556 till Spanien och
tillbragte sina sista år vid klostret San Yuste
i Estremadura. G. 1526 m. Isabella av
Portugal (d. 1539), hade han med henne sonen Filip
II och två överlevande döttrar, den ena g. m.
kejsar Maximilian II; utom äktenskapet hade han
barnen Margareta, hertiginna av Parma, och don
Juan d’Austria. — Litt.: H. Baumgarten,
”Ge-schichte K:s V.” (3 bd, 1885—92); K. Brandi,
”Kaiser K. V.” (1937).
4) Karl VI, tysk-romersk kejsare (1685—
1740), yngre son till kejsar Leopold I. K., som
var huset Habsburgs kandidat till det spanska
arvet efter Karl II, utropades 1703 i Wien till
konung av Spanien (som Karl III) och
kämpade 1704—II där med växlande framgång mot
den franske pretendenten Filip av Anjou. Då
K:s broder kejsar Josef I 1711 avled utan
manliga arvingar, övergingo de habsburgska
arvlän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
