Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August (storhertig av Sachsen-Weimar-Eisenach) - Karl Emanuel I (konung av Sardinien) - Karl Emanuel II (konung av Sardinien) - Karl Albert (konung av Sardinien) - Karl I (konung av Spanien) - Karl II (konung av Spanien) - Karl III (konung av Spanien) - Karl IV (konung av Spanien) - Karl den tjocke (tysk-romersk kejsare) - Karl IV (tysk-romersk kejsare) - Karl V (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Karl
38
Sachsen-Weimar-Eisenach. Karl August,
storhertig (1757—1828), efterträdde sin fader
som hertig 1758 och blev myndig 1775. Han
deltog med preussiska armén i fälttåget mot
Frankrike 1792—93, slöt sig 1806 till Rhenförbundet
men gick efter slaget vid Leipzig 1813 i rysk
krigstjänst och anförde en av ryssar och tyskar
sammansatt armékår i Belgien. På kongressen i
Wien 1815 erhöll han ökat landområde och
titeln storhertig. K. var den förste tyske furste,
som gav sitt land en författning (1816). Om
hans vänskap med Goethe se d. o., sp. 92. —
Jfr monogr. av F. Hartung (1923).
Sardinien. 1) Karl Emanuel I (it. Carlo
Emanuele), konung (1701—73), reg. från 1730,
då fadern, Viktor Amadeus II, abdikerade. I
polska tronföljdskriget deltog K. på fransk sida
och vann i freden (1735) Novara och Tortona.
I österrikiska tronföljdskriget gick han däremot
1743 över till Maria Teresia samt erhöll i
Aachen-f reden (1748) en del av Lombardiet.
2) Karl Emanuel II, konung (1751—
1819), efterträdde 1796 sin fader, Viktor
Amadeus III, men nedlade 1802 kronan till förmån
för sin broder Viktor Emanuel I, flyttade till
Rom och blev 1815 jesuit.
3) K a r 1 A 1 b e r t, konung (1798—1849), son
till prins Karl Emanuel av Savojen-Carignan.
Liberalt och nationellt sinnad, insattes K. under
revolutionen 1821, då Viktor Emanuel I
abdikerade (13 mars), som tillfällig regent, tills
tronföljaren Karl Felix, som befann sig i utlandet,
anlänt. Han proklamerade 1812 års spanska
författning men måste, då denna ej godkändes av
Karl Felix och österrikarna ingrepo, redan 21
mars lämna landet. Han blev tagen till nåder
av Karl Felix och 1829 utnämnd till vicekonung
på ön Sardinien. 1831 uppsteg han på
konungariket Sardiniens tron. K:s regim utvecklades
småningom i alltmer frisinnad riktning. Då den
revolutionära rörelserna 1847 åter togo fart i
Italien, genomförde K. flera liberala reformer,
och 1848 utfärdade han en konstitutionell
författning. Hans försök att befria Italien från
österrikarna misslyckades emellertid, och bitter
och besviken nedlade han 1849 kronan till
förmån för sin son Viktor Emanuel II samt
begav sig till Portugal.
Spanien. 1) Karl (sp. Carlos) I, konung
(1500—58), se nedan Tysk-romerska riket 3).
2) Karl II, konung (som konung av
Neapel och Sicilien Karl V; 1661—1700), son till
Filip IV och Maria Anna av Österrike,
efterträdde 1665 sin fader under moderns
förmynder-skap och övertog 1675 själv regeringen men
var psykiskt och fysiskt i hög grad degenererad.
K:s båda äktenskap, med Marie Louise av
Orleans och Maria Anna av Pfalz-Neuburg, blevo
barnlösa, och K., den siste av ätten Habsburg
på Spaniens tron, insatte som tronarvinge sin
systers sonson Filip av Anjou. Efter K:s död
utbröt spanska tronföljdskriget.
3) Karl III, konung (1716—88), son till
Filip V och Elisabet Farnese av Parma, 1731
—35 hertig i Parma och 1735—59 (som K. VII)
konung i Neapel-Sicilien, där han med hjälp av
sin minister Tanucci införde många reformer.
Efter sin halvbroder Ferdinand VI blev K.
1759 konung av Spanien och lät där utmärkta
ministrar, Aranda, Campomanes, Florida Blanca
m. fl., utföra många reformer i upplysningens
och det ekonomiska framåtskridandets tecken. K.
förvisade 1767 jesuiterna. Genom det bourbonska
familjefördraget 1761 invecklades K. i två krig
med England (1761—63 och 1779—83). —
Monogr. av F. Rousseau (2 bd, 1907).
4) Karl IV, konung (1748—1819), son till
föreg., reg. 1788—1808. Var svag och oduglig
samt behärskades av sin gemål, Maria Luisa av
Parma, och dennas älskare Godoy. K:s förbund
med Frankrike ledde till krig med England,
förlust av flera kolonier och den spanska flottans
krossande vid Trafalgar 1805. En häftig
opposition uppstod, ledd av tronföljaren Ferdinand,
och K. tvangs 19 mars 1808 att avsäga sig
kronan till förmån för denne. Napoleon uppträdde
som medlare och tvang på mötet i Bayonne (maj
1808) båda att abdikera. K. levde därefter i
Frankrike, Rom el. Neapel. — Om K:s yngre
son pretendenten Karl (V), dennes son Karl
(VI) och den sistnämndes brorson Karl VII
se Carlos, sp. 445.
Tysk-romerska riket. 1) Karl den tjocke
(ty. Karl der Dicke), tysk-romersk kejsare,
konung av Frankrike (d. 888), tredje och yngste
son till konung Ludvig den tyske. Efter
faderns död (876) fick K. småningom hela dennes
rike samt dessutom 879 Italien och 881
romerska kejsarkronan. 884 blev K. vald till konung
även i Frankrike. Sålunda återförenades för kort
tid (884—887) större delen av Karl den stores
rike. Men K. var icke vuxen sin svåra uppgift.
På en herredag i Tribur 887 blev han avsatt.
Brorsonen Arnulf valdes till Tysklands konung;
Frankrike och Italien valde egna konungar.
2) Karl IV, tysk-romersk kej sare, konung
av Böhmen (1316—78), son till Johan av
Luxemburg. Han styrde tidtals faderns besittningar i
Italien och Böhmen. 1346 efterträdde han sin
fader i Böhmen och valdes s. å. av Ludvig
Bay-rarens motparti till tysk konung. Först då
Ludvig dött 1347, erkändes K. allmänt och kröntes
1355 i Rom till kejsare. Genom landsfreder sökte
K. upprätthålla lugn i Tyskland; han fastställde
genom ”gyllene bullan” 1356 reglerna för
valet av tysk konung. Själv en högt bildad man,
verkade K. särskilt för den andliga och
materiella odlingens höjande i Böhmen.
3) K a r 1 V, tillika konung av Spanien (Karl
I) och Neapel (Karl IV; 1500—58), äldste son
till Filip den sköne av Habsburg och Johanna
av Aragonien-Kastilien. Född i Gent, växte han
upp i de burgundiska länder, som utgjorde hans
faders mödernearv och vilkas herre K. själv
blev vid dennes frånfälle 1506. Efter morfadern,
konung Ferdinand den katolske, fick han 1516
Spanien med dess biländer i Italien (Neapel
m. m.) och amerikanska kolonier. Slutligen ärv-»
de han, då hans farfar, kej sar Maximilian, av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
