Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl VI (tysk-romersk kejsare) - Karl VII (Karl Albert, tysk-romersk kejsare) - Karl I (konung av Württemberg) - Karl I (kejsare av Österrike, konung av Ungern) - Karl Ludvig Johan (ärkehertig av Österrike) - Karl Albert - Karlanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Karl Albert—Karlanda
42
derna till K., som s. å. också valdes till kejsare.
1714 måste han (freden i Rastatt) uppge sina
anspråk på Spanien och nöja sig med Belgien
och de spanska besittningarna i Italien. Av dessa
utbyttes 1735 efter polska tronföljdskriget
Neapel och Sicilien mot det obetydliga Panna. K.
förde även två krig mot turkarna: i det första
(1716—18) vann han (freden i Pozarevac)
Te-mesvårbanatet, Valakiet v. om Aluta och n.
Serbien med Belgrad, vilka områden dock utom
Banatet gingo förlorade i det andra kriget (1737
—39, freden i Belgrad).
K. sökte framför allt trygga sin dotter Maria
Teresias arvsrätt. Genom pragmatiska sanktionen,
vilken han mot betydande eftergifter fick
allmänt erkänd, trodde han sig ha lyckats häri. Med
honom utslocknade habsburgska husets manliga
linje.
5) Karl VII (som bayersk kurfurste Karl
Albert), tysk-romersk kejsare (1697—1745),
son till kurfursten Max Emanuel av Bayern.
Han gifte sig 1722 med kejsar Josef I:s yngre
dotter och efterträdde 1726 sin far som
kurfurste. Efter Karl VI :s död 1740 gjorde K.
anspråk på det österrikiska arvet som ättling av
en dotter till kejsar Ferdinand I. Med en
franskbayersk här framträngde han 1741 mot Wien
(österrikiska tronföljdskriget), erövrade Böhmen,
vann dess krona och valdes 1742 till kejsare,
fördrevs snart från både Böhmen och Bayern av
Maria Teresia men kunde 1744, genom
Preussens hjälp, återvända till Bayern.
Württemberg. Karl I, konung (1823—91),
blev konung vid fadern Vilhelm I :s död 1864,
deltog 1866 på Österrikes sida i kriget mot
Preussen, 1870—71 på Preussens sida i
fransktyska kriget.
Österrike. 1) Karl I, kejsare, konung av
Ungern (Karl IV), före tronbestigningen
kallad ärkehertig Karl Frans Josef (1887—1922),
son till kejsar Frans Josefs brorson ärkehertig
Otto och Maria Josefa av Sachsen. K. hade
nått överstelöjtnants
grad vid ett
kav.-reg:te, när han vid sin
farbror Frans
Ferdi-nands död 28 juni
1914 blev
österrikiskungersk tronföljare.
Han hade under 1 :a
världskriget olika
kom-menderingar vid
fronterna i Italien,
Galizi-en och Rumänien och
blev 1916 general. S.
å. efterträdde han
Franz Josef som
österrikisk kejsare och
ung
ersk konung. Förmäld 1911 med Zita av
Bour-bon-Parma (f. 1892), fick han med henne åtta
barn, äldst bland dem ärkehertig Otto (f. 1912).
K. var vid sin tronbestigning politiskt
fullkomligt oerfaren, öppen, välmenande och
personligen älskvärd, vann han livliga sympatier. Som
sitt mål satte han snar samförståndsfred,
demo
kratiska författningsreformer och monarkiens
omdaning enl. den nationella autonomiens system.
Han tog till utrikesminister O. Czernin och
inledde genom svågern prins Sixtus av Bourbon i
jan. 1917 förbindelser med fiendemakterna t. v.
dock utan resultat. Autonomiprogrammets
genomförande strandade på magyariskt motstånd. Det
återupptogs först hösten 1918, då
centralmakternas militära motgångar omöjliggjort monarkiens
sammanhållning. Manifestet av 16 okt. s. å. om
Österrikes förvandling till en federativ
sammanslutning av fria nationer påskyndade därför
upplösningen och gav signalen till upprättandet av
med varje dag alltmer oberoende
nationalrege-ringar, mot vilka den veke och rådville kejsaren
stod maktlös.
Makten övergick såväl i Wien som i Budapest
till provisoriska regeringar, och K. såg sig,
under den tyska revolutionens återverkan, nödsakad
att skriftligt avstå från andel i Österrikes
statsangelägenheter (11 nov.), lämna Wien och från
slottet Eckartsau utfärda en likalydande
proklamation rörande Ungern (13 nov.). Republiken
utropades i Wien 12 nov. och i Budapest 16 nov.
Någon otvetydig tronavsägelse hade K. ej för
nå-gotdera riket avgivit, och när han 24 mars 1919,
därtill nödgad av den nya tysk-österrikiska
regeringen, lämnade Österrike, undertecknade han
vid gränsen en protest, vari han förbehöll sig
sina österrikiska tronrättigheter. Från Schweiz,
där han nu bosatte sig, underhöll han förbindelser
med särskilt ungerska monarkister. I mars och
okt. 1921 gjorde han två kuppartade
restaura-tionsförsök, varvid han själv plötsligt infann sig
i Ungern. Vid sista tillfället ställde han sig i
spetsen för fåtaliga trogna trupper och drog mot
Budapest men måste ge sig fången och fördes
på ett brittiskt krigsskepp till Madeira, där han
avled. K:s äldste son, ärkehertig Otto, övertog
hans arvsanspråk på Österrikes och Ungerns
kronor. — Litt.: Biogr. av A. Polzer-Hoditz (1929).
2) Ludvig Johan, ärkehertig av Österrike,
hertig av Teschen (1771—1847), son till kejsar
Leopold II. Han deltog med stor framgång i
Österrikes krig mot Frankrike 1792—1809; slog
1796 Bernadotte vid Teining och Jourdan vid
Amberg och Würzburg samt 1805 Masséna vid
Caldiero och 1809 Napoleon vid Aspern och
Ess-ling; däremot förlorade han slaget vid Wagram
s. å. och nedlade därefter sitt befäl. Han var
1793 generalståthållare i Nederländerna, 1797—
99 guvernör i Böhmen, blev 1801 hovkrigsrådets
president, var 1806—09 krigsminister och inlade
stora förtjänster om den österrikiska arméns
re-organisation. K. anses som en av sin tids främsta
härförare och Napoleons mest framstående
motståndare. Av hans betydande militära
skriftställar-skap utgavs ”Ausgewählte Schriften” 1893. —
Litt.: H. Ommen, ”Die Kriegführung des
Erz-herzogs K.” (1900); O. Criste, ”Erzherzog K.
von österreich” (3 bd, 1912).
Karl Albert. 1) Kejsare, se Karl,
Tysk-romerska riket 5). — 2) Konung, se Karl,
Sardinien 3).
Karlanda, socken i v. Värmland, Nordmarks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
