Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl (lantgreve av Hessen-Kassel) - Karl (prins av Hessen-Kassel) - Karl Fredrik (hertig av Holstein-Gottorp) - Karl (hertig av Lothringen) - Karl III (hertig av Lothringen) - Karl IV (hertig av Lothringen) - Karl V (hertig av Lothringen) - Karl Alexander (prins av Lothringen) - Karl (konung av Navarra) - Karl, den elake (konung av Navarra) - Karl I (konung av Neapel) - Karl III (Karl av Durazzo, konung av Neapel) - Karl IV (konung av Neapel) - Karl V (konung av Neapel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Karl
34
Under det stora nordiska kriget sökte K., ehuru
med ringa framgång, medla mellan Karl XII och
Fredrik I av Preussen. Med sin gemål, Maria
Amalia av Kurland, hade han 15 barn, bland dem
efterträdaren Fredrik, vilken var g. m. Karl
XII:s syster Ulrika Eleonora och 1720 valdes till
Sveriges konung.
2) Karl, prins, dansk generalfältmarskalk
(1744—1836). Han uppfostrades i Danmark, där
han genom sitt intelligenta och vinnande sätt fick
stort inflytande vid hovet och gjorde en snabb
militär karriär; redan 1766 var han
generallöjtnant och president i krigsrådet. S. å. gifte han
sig med Kristian VII:s syster Louise. Från 1769
till sin död var K., som 1774 blev fältmarskalk
och 1814 general fältmarskalk, ståthållare över
hertigdömena Slesvig och Holstein. Efter
Danmarks krigsförklaring mot Sverige 1788 inryckte
han som dansk överbefälhavare i Bohuslän men
förmåddes snart av engelska sändebudet i
Danmark att upphöra med fientligheterna och drog
sig tillbaka till Norge. — K. var en mångsidig
och begåvad man. — En dotter till K. blev
Fredrik VI :s av Danmark gemål. K. har efterlämnat
memoarer, bl. a. om fälttåget 1788.
Holstein-Gottorp. Karl Fredrik, hertig
(1700—39), ende son till hertig Fredrik IV och
Karl XH:s äldre syster, Hedvig Sofia. Han
uppfostrades i Sverige. Efter Ulrika Eleonoras
giftermål med Fredrik av Hessen (1714) började en
dragkamp mellan detta furstepar och K:s
anhängare om inflytandet i Sverige. Danskarna
hade 1713 erövrat hertigdömet, och ledaren av dess
politik, Görtz, sökte genom ett diplomatiskt
dubbelspel en uppgörelse om detta utan att åsidosätta
K:s svenska intressen. Under Görtz’ regim i
Sverige syntes K:s stjärna vara i stigande.
Sannolikt har Karl XII tänkt sig K. som sin
efterträdare. Men allt förändrades genom konungens
död; den unge K. stod då handfallen, medan
Fredrik av Hessen beslutsamt tryggade tronen åt sin
gemål. K. lämnade Sverige 1719 och återfick s. å.
den holsteinska delen av hertigdömet, medan
Danmark behöll den slesvigska. Restitution av denna
del samt erkännande som svensk tronföljare efter
Fredrik I blevo nu K:s mål. I Sverige
framträdde hans anhängare som centrum för oppositionen
mot Arvid Horn. K. begav sig 1721 till
Ryssland, där han 1725 förmäldes med tsar Peters
dotter Anna. Hans sak omhändertogs nu av ryska
hovet och blev för en tid huvudfrågan i nordisk
politik. Med holsteinska partiets nederlag vid
riksdagen 1726—27 ledo K:s svenska planer
definitivt skeppsbrott, och utsikterna till det
hertigliga Slesvigs restitution förmörkades alltmer.
1727 hade K. återvänt till sitt stympade land, och
vid sin död var den en gång så uppmärksammade
fursten glömd av storpolitiken.
Lothringen. 1) Karl, hertig av Nedre
Loth-ringen (d. 992), se Hugo, franska furstar, 2).
2) Karl III, hertig (1543—1608), son till
hertig Frans av Lothringen och Kristina, dotter till
Kristian II av Danmark, uppfostrades vid det
franska hovet och var förmäld med Claude,
dotter till Henrik II av Frankrike. Hans regering
NF XII — 2
började 1559; Erik XIV underhandlade med
honom 1565—67 om giftermål med hans syster
Renée.
3) Karl IV, hertig (1604—75), hertig 1624,
råkade snart i konflikt med Frankrike och
abdikerade 1633 till förmån för sin bror Nikolaus.
Då fransmännen besatte landet, förde K. ett
kringirrande liv som kondottiär. 1654 fängslad
av spanjorerna, återfick han 1659 friheten och
sitt land. 1662 överlät K. arvsrätten till detta
till Lundvig XIV men bröt sitt löfte och blev
1670 åter fördriven av fransmännen. — Litt.: F.
Des Robert, ”Campagnes de Charles IV” (2 bd,
1883—88), ”Charles IV et Mazarin” (1899).
4) Karl V, hertig (1643—90), den föreg:s
brorson och efterträdare, uppfostrades i Wien, dit
hans föräldrar flytt från Frankrike; då hans land
hölls besatt av fransmännen, gick K. i
österrikisk tjänst, utmärkte sig mot turkarna och blev
1675 överbefälhavare mot Frankrike och
fältmarskalk. I det nya kriget mot turkarna förde K.
från 1683 befälet som kejsarens generallöjtnant
och segrade s. å. vid Wien. 1689 fick K. åter
befälet mot Frankrike.
5) Karl Alexander, prins (1712—89),
den föregåendes sonson. Han kallades av sin
svägerska Maria Teresia till överbefälhavare i de
schlesiska krigen och i sjuåriga kriget men
besegrades bl. a. vid Hohenfriedeberg (1745) och
vid Leuthen (1757). K. var 1748—57 och från
1758 till sin död ståthållare i österrikiska
Nederländerna.
Navarra. 1) Karl (fr. Charles), konung
(1294—1328), se ovan Frankrike 5).
2) Karl, den elake (fr. le mauvais),
konung (1332—87), son till Filip av Évreux och
Johanna II av Navarra, blev konung 1349. K.
var måg till Johan II av Frankrike men dock
dennes och hans son Karls fiende. K. antog
Pa-risborgerskapets inbjudning att som
generalkapten övertaga Frankrikes styrelse 1358 men
fördrevs s. å. av dauphin Karl.
Neapel. 1) Karl (it. Carlo) I, konung (1220
—85), son till Ludvig VIII av Frankrike. Han
fick 1246 av sin broder, Ludvig den helige,
An-jou och Maine samt s. å. genom gifte Provence.
På uppmaning av påvarna Urban IV och
Klemens IV anföll K. 1266 hohenstaufern Manfred
av Neapel, besegrade honom vid Benevento och
erhöll hans rike som län under påven. K:s hårda
styrelse framkallade våren 1282 en resning på
Sicilien, den s. k. sicilianska aftonsången, varvid
ön lösgjorde sig och Peter III av Aragonien
utropades till dess konung.
2) Karl III (K. av Durazzo), konung
(1345—86), son till Ludvig av Gravina och
Maria av Ungern. K. utsågs av Johanna I av Neapel
till tronföljare, kom senare i strid med henne
och berövade henne krona och liv (1382). Han
uppsattes 1385 av upprorisk adel på Ungerns tron
men mördades där 1386.
3) Karl IV, konung (1500—58), se nedan
Tysk-romerska riket 3).
4) Karl V, konung (1661—1700), se nedan
Spanien 2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
