Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl den store (frankisk och langobardisk konung, romersk kejsare) - Karl II, den skallige (konung av Frankrike) - Karl III, den enfaldige (konung av Frankrike) - Karl IV, den sköne (konung av Frankrike och Navarra) - Karl V, den vise (konung av Frankrike) - Karl VI (konung av Frankrike) - Karl VII (konung av Frankrike) - Karl VIII (konung av Frankrike) - Karl IX (konung av Frankrike) - Karl X (konung av Frankrike) - Karl (lantgreve av Hessen-Kassel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Karl
32
klosterskolor grundlädes i mängd. För den högre
utbildningen upprättades en hovskola.
Vetenskapsmän från skilda länder kallades dit,
handskrifter förskaffades från olika håll, i K:s
”akademi” höllos lärda disputationer. Teologi,
historieskrivning, skönlitterär diktning upplevde under
trogen vård av arvet från antiken en
blomst-ringsperiod (”den karolingiska renässansen”);
dess mest kända namn äro Alkuin, Einhard och
Angilbert. Med sina lärda vänner umgicks K.,
som själv stod på höjden av sin tids bildning,
otvunget. Av K:s många barn dogo de flesta
före fadern. Efterträdare blev sonen Ludvig. —
K. begrovs i Aachen samt kanoniserades 1165. —
För eftervärlden framstod K., som en
idealgestalt; hans person blev en huvudfigur i medeltida
riddardiktning, vare sig han skildras som
riddar-och krigarkungen el. som den vise domaren och
landsfadern. —• Litt.: Einhard, ”Vita Karoli”
(uppl. O. Holder-Egger, 1911); S. Abel och B. v.
Simson, ”Jahrbücher des fränkischen Reiches
unter K. dem Grossen” (2 bd, 1866—83); A.
Dopsch, ”Die Wirtschaftsentwicklung der
Ka-rolingerzeit” (2 bd, 1912—13); E. Patzelt, ”Die
karolingische Renaissance” (1924); A.
Klein-clausz, ”Charlemagne” (1934).
3) Karl II, den skallige (fr. le chauve),
konung (d. 877), yngste son till kejsar Ludvig
den fromme. Mot den äldste brodern, kejsar
Lothar, förbundo sig de båda yngre bröderna,
Ludvig den tyske och K. Besegrad 841, måste
Lothar gå med på fördraget i Verdun 843, som
befäste det frankiska rikets definitiva delning.
I sin riksdel regerade K. svagt och måste i Kiersy
877 göra stora medgivanden åt aristokratien;
länens ärftlighet blev ett faktum. 870 utökades
K:s rike åt ö. genom fördraget i Mersen; efter
Ludvig den tyskes död 876 inföll han i Tyskland
men besegrades vid Andernach. Romersk
kejsare 875.
4) Karl III, den enfaldige (fr. le
simple), konung (879—929) var son till Ludvig
den stammande. För K:s räkning kämpades från
893 mot konung Odo om makten; K. efterträdde
honom 898 på tronen. Han överlät 911
Norman-die som län till Rollo. Från 920 började
stormännen en strid mot K., uppsatte motkonung och
störtade K. 923.
5) Karl IV, den sköne (fr. le bel),
konung av Frankrike och Navarra (1294—1328),
son till Filip den sköne och Johanna av Navarra,
besteg tronen 1322. Han fullföljde sina
föregångares strävan att hävda den starka
konungamakten. Han slöt kapetingernas huvudlinje.
6) Karl V, den vise (fr. le sage), konung
(1337—80), son till Johan den gode. Då fadern
blivit fången vid Poitiers 1356, övertog K.
regeringen. K. måste finna sig i stor
inskränkning av sin makt 1357. Då bondeuppror (la
jacquerie) utbröt 1358, slöt sig adeln till K., och
upproret kuvades. Freden med England i
Bré-tigny 1360 medförde förluster. Vid Johans död
1364 blev K. konung, återupptog striden med
England och återvann de avträdda områdena utom
Calais. Han gynnade borgerskapet och
näring
arna samt ordnade rikets finanser. — Litt.: R.
Delachenal, ”Histoire de Charles V” (5 bd, 1909
—3i)-
7) Karl VI, konung (1368—1422), den föreg:s
son. Efterträdde sin fader 1380. K:s farbröder,
hertigarna av Anjou, Burgund och Berry, förde
regeringen och utnyttjade makten till sin fördel.
1388 övertog K. styrelsen. Han blev 1392
sinnessjuk, och landet härjades av partistrider. Se
vidare Frankrike, sp. 51.
8) Karl VII, konung (1403—61), den föreg:s
son. Blev dauphin 1416 och slöt sig under
faderns sinnessjukdom till Armagnacpartiet. En
planerad försoning med Johan av Burgund
omintetgjordes, då K:s följeslagare mördade denne
vid deras möte 1419. Uppträdandet av Jeanne
d’Arc räddade K. och Frankrike från de
engelska erövrarna. K. kröntes i Reims 1429. Hans
senare regering blev lyckosam, engelsmännen
förlorade alla sina erövringar och behöllo blott
Calais. Ett stort reformarbete utfördes i samma
anda som hans farfaders: en stående armé
bildades, skatteväsendet ordnades, rikets finanser
återställdes. Av den dådlöse dauphin blev
grundaren av det starka franska konungadömet. —
Litt.: G. Du Fresne de Beaucourt, ”Histoire de
Charles VII” (6 bd, 1881—91).
9) Karl VIII, konung (1470—98), son till
Ludvig XI. K. besteg tronen 1483. Han äktade
1491 Anna, arvinge till Bretagne, varigenom
detta lands förening med kronan möjliggjordes.
K. gjorde arvsanspråk efter huset Anjou på
Neapel, som han 1495 erövrade men av den s. k.
ligan i Venedig tvangs att lämna. K. var
sjuklig, fåfäng och svag för romantiska planer.
10) Karl IX, konung (1550—74), son till
Henrik II och Katarina av Medici. K. blev
konung 1560 under förmynderskap av modern.
Under hans regering började hugenottkrigen.
Katarina tvang K. att ge sitt bifall till massakrerna
vid ”blodsbröllopet” 1572. Redan förut i alla
hänseenden svag, var K. därefter blott en skugga av
sig själv.
11) Karl X, konung (1757—1836), sonson till
Ludvig XV, bror till Ludvig XVI och XVIII,
före sin tronbestigning kallad greve av Artois.
Han var på en gång lättsinnig och bigott, trång
i sin uppfattning och utan statsmannaegenskaper
samt allmänt illa tåld. Efter revolutionen var han
en av de första, som emigrerade. Under Ludvig
XVIII :s regering spelade K. ingen politisk roll.
67-årig blev han konung 1824 och lät sina
ministrar föra en starkt reaktionär politik. Då K. på
råd av sin gunstling, konseljpresidenten furst J.
de Polignac, 25 juli 1830 undertecknade och
dagen därpå utfärdade de beryktade s. k.
juliordon-nanserna, framkallade detta revolution
(julirevolutionen) och hans eget fäll. Han vistades sedan
bl. a. i England och Prag samt dog i Görz. K.
var g. m. Maria Teresia av Savoyen (1756—
1805). Om deras söner, hertigarna av
Angou-lème och Berry, se dessa ord. — Litt.: P. de la
Gorce, ”Charles X.” (1928).
Hessen-Kassel. 1) Karl, lantgreve (1654—
1730), efterträdde 1670 sin bror Vilhelm VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
