Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl II (konung av England) - Karl Edvard Stuart (engelsk pretendent) - Karl, den danske (greve av Flandern) - Karl Martell (frankisk rikshovmästare) - Karl den store (frankisk och langobardisk konung, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Karl
30
sp. 710. Sedan fred 1674 slutits i det 1672
utbrutna kriget mot Nederländerna, blev Danby
ledande minister. Parlamentets misstro mot
tronföljaren, K:s broder Jakob, som var katolik,
framkallade en rad häftiga parlamentsstrider om
Jakobs uteslutande från tronföljden. K., som
redan före restaurationen visat böjelse för
katolska läran, övergick på dödsbädden formligen till
denna. — I ett barnlöst äktenskap var K. sedan
1662 förenad med Katarina av Portugal. Med
sina talrika älskarinnor, av vilka de mest bekanta
voro skådespelerskan Nell Gwyn och den av
Ludvig XIV i politisk avsikt översända fransyskan
Louise de Quérouaille, hade han ett stort antal
barn, vilka nästan alla erhöllo höga adelstitlar.
Den mest betydande av dem var hertigen av
Mon-mouth, av whigs ifrågasatt till K:s efterträdare.
För naturvetenskaperna hyste K. ett stort
intresse, och det är han, som utfärdat
stiftelseurkunden till Royal Society. K:s ”Letters,
spee-ches and declarations” föreligga i en utgåva av
A. Bryant (1935). — Litt.: Biogr. av O. Airy
(1904) och A. Bryant (1931; sv. övers. 1947).
3) Karl Edvard Stuart (1720—88),
kallad den yngre pretendenten, äldste son till Jakob
Edvard Stuart och Klementina Sobieski. K.,
som uppfostrats i Rom, sändes 1744 till Paris
för att med fransk hjälp söka återtaga sina
fäders tron. Då en engelsk flotta ankom till Kanalen,
uppgåvo fransmännen företaget, men 1745 begav
sig K. ensam över till Skottland, fast hans
anhängare där ansågo företaget utsiktslöst. En del
av högländarna ställde sig på hans sida, och 18A
kunde han i Edinburgh proklamera sin fader som
konung. Han fick nu löfte om fransk hjälp och
inföll i nov. med ung. 5,000 man i England men
måste snart återvända norrut. 16A 1746 led K.
det avgörande nederlaget vid Culloden och irrade
därpå under 5 mån. omkring i Skottland som en
flykting, på vars huvud satts ett pris av 30,000 £,
men lyckades slutl. undkomma till Frankrike. I
freden i Aachen 1748 förband sig detta land att
utvisa honom. K. försvann sedan för flera år
men uppehöll sig 1750 och trol. 1754 i London,
sysselsatt med kupplaner. Sedermera förföll han
till dryckenskap och utsvävningar. Hans 1772
ingångna äktenskap med prinsessan Louise av
Stolberg blev olyckligt och barnlöst och upplöstes
1784. Sina sista år tillbragte K. sjuk och åldrad
i Rom.
Flandern. Karl, den danske, greve (d.
1127), son till den danske konungen Knut den
helige och hans maka Edel av Flandern, fördes
efter faderns mord 1086 till sin moders hemland,
där han 1119 blev greve. K. regerade strängt och
fick samma död som fadern, i det han 1127
dödades i en kyrka i Brygge. Helgonrykten kommo
i omlopp även om honom. Beatificerad 1883.
Frankrike. 1) Karl Martell (fr. Charles
Martel), frankisk rikshovmästare (d. 741), son till
Pippin II ”av Heristal”, vilken han emot dennes
vilja 714 efterträdde som rikshovmästare {major
domus}, d. v. s. rikets egentlige styresman under
en merovingisk skuggkonung. När denne dog
mot slutet av K:s regering, tillsattes icke någon
ny. K. förstod att göra sin makt gällande i det
frankiska rikets utmarker: Akvitanien, Bayern
och Friesland; härtill bidrog, att dessa länder just
då utsattes för våldsamma angrepp av araber,
avarer och slaver. Hans mest bekanta insats är
den stora segern vid Poitiers 732 över araberna,
vilkas framryckning härigenom stäcktes. I stor
utsträckning lade K. beslag på kyrkogods; detta
kunde kyrkans män aldrig förlåta kristendomens
räddare undan den muhammedanska faran.
2) Karl den store (fr. Charlemagne},
frankisk och langobardisk konung, romersk
kejsare (747—814), son till Pippin den lille, som
han jämte brodern Kar loman 768 efterträdde som
frankisk konung. Denne senare dog redan 771,
varefter K. lät hylla sig även inom hans riksdel.
Första målet för K:s utrikespolitiska expansion
blev langobardriket i n. Italien, som erövrades
774. Inre strider bland araberna på Pyreneiska
halvön föranledde därefter K:s erövring av ett
område mellan Pyrenéerna och Ebro (”Spanska
mark”). — K. fullbordade de tyska stammarnas
kristnande och enande under frankiskt välde
genom blodiga krig med sachsarna (772—785, 792
—804) och skapade därmed förutsättningarna för
uppkomsten av en enhetlig tysk nationalitet. Med
Danmark, där konung Godfred gjorde motstånd,
hade K. att strida. De slaviska stammarna ö.
om Elbe och Saale (venderna) och i Böhmen
(tjeckerna) kuvades av K. men bragtes blott i
ett lösligt beroende. Genom betvingandet (791—
796) av avarerna grundlädes markgrevskapet
östmark. Efter de stora erövringarna väcktes
tanken att i Västerlandet återuppliva den romerska
kejsarvärdigheten. Påven Leo III bragte tanken
till utförande. Då K. i Rom juldagen 800
bevistade mässan i Peterskyrkan, satte Leo under
folkets lyckönskningsrop den romerska
kejsarkronan på hans huvud.
Lika framgångsrik var K. i sin inre politik,
där han förstod att knyta till sig och för rikets
intressen utnyttja kyrka och aristokrati, över
kyrkan var han obestridd herre, icke endast inom
det frankiska området; även påvemakten böjde
sig inför honom och utförde hans bud. Med
aristokratien stod han väl och förlänade dess
medl. stora jordområden i de nyerövrade
länderna. Men han förstod samtidigt att behärska den,
och ämbetsinnehavarna voro på hans tid
tjänstemän, icke självständiga lokala maktutövare.
Grevarna blevo avsättbara, i gränstrakterna
upprättades större förvaltningsområden, s. k.
markgrevskap; dessa lokala ämbetsmän kontrollerades noga
av särskilda kungl. tjänstemän, missi, vilka i olika
uppdrag utsändes av centralregeringen, det kungl.
kansliet. — Märkliga äro K:s många initiativ
på de mest skilda områden. Han lät verkställa
uppteckning av de gamla folkrätterna och
genomförde djupgående straffrätts- och
rättegångs-reformer. För jordbrukets utveckling var han
verksam på olika sätt; genom reformer på
myntväsendets område och förbättringar av
samfärdseln sökte han sätta liv i handeln. Märkligast är
kanske hans stora intresse för andlig odling.
Folkuppfostran hade i honom en gynnare, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
