Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karachan, Leo - Karachi - Karadag - Karadžić, Vuk - Karaff, karaffin - Karafuto - Karaganda - Karagandaområdet - Karagen, car(r)agheen, pärl- el. islandsmossa - Kara-Georg (Georg Petrovitj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Karachi—Kara-Georg
926
korta avbrott, varunder han
tjänstgjorde som
beskick-ningschef i Warszawa 1921
—22 och i Peking 1924—26.
Han utövade som Tjitjerins
närmaste medarbetare och
tidvis hans ställföreträdare
avgörande inflytande på
Rysslands då österut riktade
utrikespolitik. Då Litvinov
1930 blev
utrikesfolkkom-missarie, avskedades K. och
blev 1934 beskickningschef i
Ankara. Han hemkallades
1937, beskylldes för spioneri
till förmån för och samarbete
med det nazistiska Tyskland
och avrättades i dec. s. å.
Karachi [eng. utt. [-karä’-t/i],-] {+karä’-
t/i],+} huvudstad i Pakistan,
belägen vid Arabiska
havet n. om Indus’
mynning, Främre Indien. C:a
1 mill. inv. K. har Främre
Indiens till storleken 3:e
hamn och är Pakistans enda
exporthamn. Varorna,
hu-vudsakl. bomull, vete, ull,
hudar och skinn, forslas till K. på järnväg
el. med lastbilar, enär Indus ej är
segelbar. över K. sker även importen av järn- och
bomullsvaror samt socker. Viktig flygstation för
trafiken mellan Europa och Fjärran östern och
knutpunkt för de järnvägar, som trafikera hela
n. Indien. K. anlades först omkr. 1725. Gatorna
i den äldre, muhammedanska delen av staden äro
smala och krokiga, medan däremot de nyare
delarna med sin öppna bebyggelse och sina breda,
raka gator ha europeisk prägel. K. kom 1843 i
brittisk besittning och blev 1947 huvudstad i
Pakistan.
Karadäg, turk., ”svarta berget”, namn på
flera mindre bergskedjor på Balkanhalvön, i
Mindre Asien och n. v. Persien.
Karadzic [ka’rad^itj], Vuk Stefanovic,
serbisk språkman (1787—1864). Fastän autodidakt
var K. en genial språkman, som blev banbrytare
för serbiska språket och litteraturen. I st. f. det
gängse ”serbiska” skriftspråket, starkt påverkat
av kyrkslaviskan, skapade han ett på det talade
folkspråket grundat skriftspråk. K. utgav 1814
en serbisk grammatik, 1818 en ordbok, vars
senare uppl. blivit normerande (3:e uppl. 1898),
och gjorde en klassisk övers, av N. T.
till serbiska (tr. först 1847). Europeiskt berömd
blev K. genom sina saml. av serbiska folkvisor
(den första 1814; fullst. uppl., 9 bd, 1891—1902).
Dessutom utgav K. sagor och ordstäv m. m.
Kara’ff, karaffin (fr. carafe, it. caraffa,
sp. garrafa, av arab, gharräf, dryckeskärl), en
nedtill vid, oftast bukig, uppåt avsmalnande flaska
av glas (ofta kristall) för vatten, vin etc.
Karafuto, japanska namnet på Sachalin.
Karaga’nda, huvudstad i Karagandaområdet,
Rådhuset i Karachi.
sovjetrepubliken Kazakstan, på Kirgisstäppen;
166,000 inv. (1939). K. har snabbt uppblomstrat
sedan 1931 som centrum för ett vidsträckt
stenkolsfält (goda kokskol); stort kopparsmältverk.
Järnväg till Petropavlovsk vid Sibiriska
järnvägen, till Magnitogorsk i Uralområdet och
Kuz-netskområdet i ö.
Karagandaområdet, förvaltningsområde i
sovjetrepubl. Kazakstan.
Karagén, c a r (r) a g h e e n, p ä r 1- el. i
s-1 a n d s m o s s a, en drog, som består av de
torkade, blekgula skotten av vissa rödalger,
företrädesvis Chondrus crispus men även Gigartina
mamillosa. Bägge äro ganska allmänna vid
kusterna av n. Atlanten. Genom kokning av k. i
vatten fås en slemmig lösning, som stelnar till
ett gelé, vilket har medicinsk användning. K.
nyttjas fortfarande i industrien till klarande av
flytande näringsmedel, t. ex. öl, samt i st. f.
gummi till appretering av tyger m. m.
Kara’-Geo’rg, turk. (serb. Crny Georg),
”Svarté Georg”, eg. Georg Petrovitj,
serbisk frihetshjälte (1762—1817). Han var son
till en bonde, flydde efter att ha deltagit i
oroligheterna 1787 till Österrike, var med i den
serbiska frikåren under Österrikes krig med
Turkiet 1788—91 och vann, sedermera återkommen
till sitt land, en ansedd ställning. Under
serbernas 1804 inledda resning blev han den främste av
deras ”hospodarer” (hövdingar) och efter hand
medelpunkten i den uppväxande statsbildningen,
vars frihet han med ryskt stöd under betydande
framgångar mot turkarna lyckades hävda, tills
Serbien genom freden i Bukarest 1812 av
Ryssland lämnades åt sitt öde med otryggad inre
självstyrelse. Då turkarna 1813 åter angrepo
med segerrika stridskrafter, flydde han,
återvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
