Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Jorden
550
Ivan Jordell: Hemväg, 1939. Malmö museum.
anos. J. antogs vara i världens centrum, evigt
vilande på något fast underlag. Ett oerhört
viktigt astronomiskt framsteg betecknar
Anaximand-ros’ (500-talet f. Kr.) uppfattning av j. som
en fritt svävande världskropp i universums
centrum. Han antog j. vara cylinder formad och
bebodd av människor på den ”övre” plana ytan.
Tanken, att j. var klotformig, möter man hos
pytagoréerna; klart uttalad och motiverad av
verkliga skäl finner man dock denna åsikt först
hos Aristoteles. Hans skäl, som återfinnas bland
dem, som än i dag bruka anföras i elementära
läroböcker, voro bl. a. följ.: Då man förflyttar
sig i riktning mot n. el. s. längs jordytan, ändrar
sig horisontens läge bland stjärnorna, en
stjärnas kulminationshöj d ändrar sig kontinuerligt
med förflyttningen. Ett annat skäl gav honom
månförmörkelserna, vilkas uppkomst genom att
månen passerar genom den skugga, som den
av solen belysta jorden kastar ut i rymden, var
känd redan då: jordskuggans begränsning avteck-
Fig. 1.
nar sig alltid cirkelformig på månen. En fullt
tillförlitlig kunskap om j :s form och storlek
kunde emellertid först erhållas genom
noggranna mätningar, s. k. gradmätningar. Genom dessa
är det fastslaget, att j. ej är fullt klotformig
utan något avplattad kring polerna. J :s form är
i det allra närmaste en rotationsellipsoid, d. y. s.
den har samma form som den kropp, vilken
Uppkommer, om en ellips roterar kring en av sina
axlar, i detta fall den mindre, som sammanfaller
med j :s rotationsaxel. Vid ekvatorn är
jordradiens längd 6,378,388 m enl. Hayford, vid
polen 6,356,912 m (jfr fig. 1 och art. Geodesi).
Genom att jämföra storleken av den
attraktionskraft, som verkar mellan två kroppar med
kända massor, med den kraft, varmed deh ena
av dem attraheras av j., kan j :s massa beräknas.
Då j :s dimensioner äro kända, kan härur j:s
medeltäthet härledas; man har funnit den vara
5,5 ggr vattnets.
För en iakttagare förefaller det, som om
stjärnorna sutto fästade på insidan av en ihålig
sfär, i vars medelpunkt j. befinner sig, och som
vrider sig runt kring en axel från ö. mot v.,
ett varv på ett stjärndygn. Detta blev också
länge den allmänt antagna förklaringen av
rörelsen. Kopernikus framhöll emellertid, att det
ur flera synpunkter voro enklare att tänka sig
den dagliga rörelsen hos himmelssfären som
skenbar och framkallad av en daglig rotation hos j.
från v. mot ö. kring en genom dess medelpunkt
gående axel. Denna tanke var ej ny; den
framkastades långt tidigare av de båda pytagoréerna
Ekfantos och Hiketas utan att vinna beaktande.
Det mest påtagliga beviset för j :s rotation är
Foucaults pendelförsök. På gr. av j :s rotation
måste en centrifugalkraft uppstå, som förminskar
tyngdkraften mer och mer, ju närmare man
kommer ekvatorn. Påvisandet av denna kraft är
ytterligare ett bevis för rotationen, liksom ock-
I
Fig. 2. Schematisk bild av solbelysning vid olika tider
på året.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
