Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Italien
250
enings- och tryckfrihet m. m.); 1900 mördades
konung Umberto av en anarkist, och Viktor
Emanuel III (1900—44) blev konung. Under
det följ, decenniet förbättrades förhållandet till
Frankrike, medan förhållandet till Österrike blev
kyligare. Då Österrike 1908 införlivade Bosnien
•och Hercegovina, väcktes förslag om att I. som
kompensation borde förvärva Albanien; den
ödeläggande jordbävningen i Messina 28 dec. 1908
sköt emellertid dyl. frågor i bakgrunden. 1911—
12 erövrade I. i krig mot Turkiet Tripolis med
Kyrenaika, Rhodos och Tolvöarna i Egeiska
ha-vet; de sistn. besittningarna tillföllo I. officiellt
först genom Lausannefreden 1923.
Trippelalliansen förnyades 1912 med en formulering, som
möjliggjorde I:s neutralitet i i:a världskriget. Den
följ, brytningen med centralmakterna var ingen
överraskning, folket uppviglades mot Österrike
genom en ivrig agitation, som i synnerhet leddes
av förf. G. d’Annunzio, den moderata ministären
Salandra-Sonnino (1914—16) var ententevänlig,
och i det avgörande hemliga avtalet i London om
I:s deltagande i kriget på ententens sida 26 april
1915 lovade entenen en ansenlig del av krigsbytet.
I freden med Österrike 10 sept. 1919 i S:t
Ger-main-en-Laye erhöll I. också Trentino, det till
stor del tyskspråkiga Tyrolen s. om Brenner,
Gorizia, Gradisca, Trieste, Kustlandet, Istrien och
Zara. Erövringslystna nationalister krävde också
s. Dalmatien och Fiume, och en friskara under
d’Annunzio besatte denna stad; genom fördraget
i Rapallo 1920, vilket definitivt fastställde I:s
gränser mot Jugoslavien, beslöts, att Fiume skulle
bilda en självständig republik under N. F., men
1924 införlivades det med I. Med freden följde
massarbetslöshet, dyrtiden upphörde icke, det
jäste inom arbetarklassen, och den allmänna
rösträttens införande 1918 medverkade till en stor
vänstervalseger 1919; nya val 1921 ändrade icke
det parlamentariska läget. Juni 1919—juni 1920
var F. Nitti konseljpresident, därefter G. Giolitti
(juni 1920—juni 1921), I. Bonomi (juni 1921—
febr. 1922) och L. Facta (febr.—okt. 1922), svaga
koalitions- och vågmästarregeringar utan
förutsättning att bemästra den invecklade sociala
situationen. De syndikalistiska fackföreningarna i
Norditalien krävde arbetarkontroll över industrien,
besatte (aug.—sept. 1920) fabrikerna och drevo
dem för egen räkning; de isolerades dock, och
försöket måste uppgivas. Vid sidan om
syndika-lismen gick den revolutionära marxismen fram
med stormsteg, och i slutet av 1920 ansågs en
proletärrevolution sannolik. Bl. a. på gr. av det
socialistiska partiets splittring i början av 1921
mattades den röda propagandan, medan fascismen
under ledning av B. Mussolini började ingripa
allt djupare i I:s politiska utveckling. På
arbetsmarknaden rådde en ständig oro, och våldsdåd
från h. och v. hörde till ordningen för dagen.
De röda hade emellertid försuttit tillfället; en
från syndikalistiskt håll inspirerad storstrejk i
aug. 1922 misslyckades, och detta blev inledningen
till fascisternas revolution. Efter en stor
fascist-kongress i Neapel företogo 40,000 fascister 28
okt. ”marschen mot Rom”, och konungen
upp
drog åt Mussolini att bilda regering. Denne
uppsatte en ministär, i vilken även andra partier
voro representerade. Av parlamentet erhöll han
utomordentliga fullmakter till slutet av 1923.
Hans första åtgärder voro att reorganisera
ämbetsverken och att insätta fascister även i
lokalförvaltningen. Genom en ny vallag 1923
tryggades fascistpartiets ställning. Vid valen 1924
vunno fascisterna och samverkande grupper 60%
av rösterna. Fascistisk terror hade i stor
utsträckning förekommit under valkampen. Den
socialistiske deputeraden Matteotti, som protesterade
häremot i det nya parlamentet, mördades i juni
s. å. av fascister, varvid flera högt uppsatta
fascistiska partimän voro inblandade. På många
håll i landet rådde dovt missnöje med fascisternas
talrika övergrepp, och under senare hälften av
året skakades I. av en häftig inrikespolitisk kris.
Mussolini kände sin ställning hotad, avlägsnade
i jan. 1925 icke-fascisterna ur regeringen och
krossade under de följ. 12 månaderna
fullständigt den parlamentariska demokratien. På
grundval av den 1927 utfärdade Carta del lav oro
uppbyggdes den fascistiska korporativa
staten. — Fascistregimen saknade icke, särsk.
under de första åren, vissa konstruktiva drag.
Bland de positiva insatserna märkas torrläggandet
av Pontinska träsken samt betydande
jordförbättringar i s. I. och i floden Pos delta. En rad
sociala reformer, t. ex. folkpensionering och
sjukförsäkring, genomfördes. I. återgick 1926 till
guldmyntfot, varvid liran stabiliserades.
Statsfinanserna försämrades dock starkt vid den
ekonomiska världskrisen, och 1934 övergavs reellt
guldmyntfoten. Vissa vetenskaper, främst
arkeologien, gynnades, och 1929 upprättades en
italiensk akademi. Emigrationen minskades starkt.
Utflyttning av bönder till Libyen organiserades
som ett led i kolonialpolitiken. — Mussolini,
vilken i sin agitation före 1922 häftigt kritiserat de
föregående regeringarnas utrikespolitik, gav
därvidlag icke genast uppseendeväckande nya
signaler. Sin allmänna ståndpunkt beskrev han
sålunda: ingenting för ingenting. I aug. 1923
mördades nära den grekiska staden Janina en italiensk
general Tellini, som på uppdrag av
Ambassadörkonferensen utstakade ny gräns mellan Albanien
och Grekland. I. framställde ultimativa krav till
grekiska regeringen, och då denna icke genast gav
vika på alla punkter, lät Mussolini bombardera
och besätta ön Korfu. Den illavarslande
konflikten löstes dock snart. I sept. 1923 besatte I.
Fiume men erbjöd efter detta falt accompli
Jugoslavien en 5-årig vänskapspakt, som accepterades
och undertecknades i jan. 1924 (den förnyades icke
1929). I och med att Mussolini 1925 definitivt
nedslog den demokratiska oppositionen i I., fick
han även utrikespolitiken helt i sin hand.
Pakten med Jugoslavien kompletterades med
tilläggsavtal om minoritetsfrågor o. s. v., men
förhållandet till detta land förblev spänt, bl. a. på gr. av
den albanska frågan. I. inledde en ekonomisk
penetration av Albanien och fortsatte med
politisk inblandning. Genom Tiranafördragen 1926
och 1927 uppnåddes ett faktiskt italienskt
protek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
