Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Italien
248-
Bägge Sicilierna åt Viktor Emanuel, och genom
dekret 20 dec. 1860 förenades efter
folkomröstningar Markerna, Umbrien, Neapel och Sicilien
med Sardinien.
3. I. efter sin förening till ett nationellt
konungarike (1861). Det första italienska
parlamentet sammanträdde 18 febr. 1861 i Turin och
beslöt, på Cavours förslag, att ge Viktor
Emanuel titeln I :s konung. Det
nybildade riket behöll Sardiniens författning. Cavour,
I:s förste konseljpresident, avled 1861. Hans
efterträdare voro icke sin ställning vuxna. 1862
gjorde Garibaldi ett försök att på egen hand
erövra Rom men tillfångatogs av regeringens
trupper. Under La Marmoras
konseljpresidentskap (sept. 1864—juni 1866) beslöt parlamentet
regeringens flyttning till Florens, och 1865 tog
konungen där sitt residens. — I:s yttre politik
under 1860-talet dominerades av frågan om Rom
och Venedig. Enl. fördrag 1864 förband sig
Napoleon att inom två år draga tillbaka de franska
trupperna från Kyrkostaten, varemot I. lovade att
icke angripa Rom. Då förhållandet mellan
Preussen och Österrike 1866 blev ytterst spänt, avslöt
I. ett anfallsförbund med Preussen. Ej långt
därefter (juni s. å.) utbröt
preussisk-italiensk-öster-rikiska kriget. Italienarna under La Marmora
ledo ett grundligt nederlag mot ärkehertig Albrekt
vid Custozza (24 juni). Italienska regeringens
vägran att före Preussen upphöra med
fientligheterna kostade ett nytt nederlag, till sjöss, vid
Lissa (20 juli). I freden (3 okt.) erhöll I. dock
Venedig. 1867 gjorde Garibaldi ånyo ett försök
att bemäktiga sig Rom men åstadkom därigenom
endast, att Rom på nytt besattes av franska
trupper, som slogo honom vid Mentana (3 nov.).
Under fransk-tyska kriget drogos 1870 de franska
trupperna från Rom. 20 sept. 1870 inryckte
italienska trupper i Rom, som blev det enade I: s
huvudstad.
Samtidigt med att enhetsverket sålunda nådde
sin fullbordan, ordnades genom den s. k.
garantilagen 13 maj 1871 den katolska
kyrkans ställning till staten i överensstämmelse med
den av Cavour uttalade grundsatsen om bådas
självständighet. Påven erkändes som suverän
över Vatikanen, Lateranen och Castel Gandolfo,
med full frihet i utövandet av sin kyrkliga
myndighet. Men Pius IX intog en oförsonlig
hållning, fasthöll anspråken på Kyrkostaten, vägrade
att godkänna garantilagen samt inneslöt sig som
frivillig fånge i Vatikanen. De ivriga
katolikerna avhöllo sig enl. påvens föreskrift (1868) från
att deltaga i det politiska livet.
Det gällde för det nya konungariket närmast
att bringa jämvikt i statsfinanserna. Trots
försäljning av indragna kyrkogods lyckades det först
1875 konseljpresident Minghetti att åvägabringa
jämvikt i budgeten. För att trygga I:s yttre
ställning närmade sig regeringen de tyska
kejsarho-ven; Frankrikes konservativa regering 1873—79
gynnade näml, påven. — En brytning i I :s inre
historia inträffade 1876, i det att Minghetti som
premiärminister i mars avlöstes av sicilianaren
Depretis. Härmed övergick makten från högern
till vänstern, från norditalienarna till södra I:s
män. Bl. a. antogs 1877 en lag om obligatorisk
skolundervisning för barn mellan 6 och 9 år. Vid
Viktor Emanuel II :s död 1878 uppsteg på tronen
hans son Umberto (1878—1900). S. å. dog
även Pius IX och efterträddes av Leo XIII (påve
1878—1903). Under Depretis’ tredje ministär
(maj 1881—juli 1887) antogs 1882 en ny vallag,
som utsträckte rösträtten till deputeradekammaren
från omkr. 630,000 valmän till omkr. 2 eller 2 Va
mill. — Under tiden hade I :s fullständiga
anslutning till Tyskland och Österrike kommit till
stånd, närmast framkallad av harmen över att
Frankrike 1881 tog väldet över Tunisien, där
många italienare slagit sig ned. Den nya
förbindelsen (av maj 1882) mellan Tyskland, Österrike
och L, den s. k. trippelalliansen, förblev t. v.
hemlig.
1882 inleddes I:s kolonialpolitik; då besattes
hamnen Assab vid Röda havet, 1885 även Massaua
med område. Företaget medförde dryga
kostnader och långvariga strider med Etiopien.
Italienarnas nederlag vid Dogali 26 jan. 1887 tvang
Depretis att i ministären upptaga två vänstermän,
Crispi och Zanardelli (april s. å.). Efter
Depretis’ död blev Crispi kabinettets chef. Med
Etiopien kom ett fördrag till stånd 1889, och den
italienska kolonien organiserades i jan. 1890
under namnet Eritrea. Under Crispis styrelse blev
man slutligen enig om ny strafflag (1888); s. å.
beslöts en ny provins- och kommunallag, som
gav ökad självstyrelse. Ett kännbart slag för den
katolska kyrkan var lagen om de fromma
stiftelserna 1890, som ställde dem under världslig
förvaltning. Med Frankrike började 1 mars 1888
ett häftigt tullkrig, som hårt drabbade den
italienska handeln. Samtidigt trycktes rikets finanser
också av de stegrade utgifterna för här och flotta
samt omfattande järnvägsbyggnader, och man
kämpade från 1885 ånyo med statsbrist. En skarp
sammanstötning med högern vid en debatt i
finansfrågor medförde Crispis fall 1891. Högerns
ledare, markis di Rudini, bildade det nya
kabinettet, som lutade åt Frankrike utan att dock
synbart rubba det förras yttre politik.
Finanskrisen störtade även denna ministär, och Giolitti
trädde 1892 i spetsen för regeringen men
lyckades icke övervinna de inre svårigheterna. Nu blev
Crispi i dec. 1893 ånyo regeringens förste man.
Med hänsynslös kraft undertryckte han
oroligheter på Sicilien och fastlandet samt kämpade
med lagar och tvångsåtgärder mot anarkism och
socialism. Avgörande blev emellertid händelsernas
utveckling i Afrika. Där hade fördraget med
Etiopien efterföljts av nya tvister. Då
italienarna trängde in i landet, blevo de i grund slagna vid
Adua i mars 1896. På grund härav måste Crispi
avgå, och en ny ministär bildades under Rudini.
Under tiden hade storindustrialismen, skyddad av
höga tullar, slagit igenom i I. och med denna den
socialistiska arbetarrörelsen, inom vilken på gr.
av de svåra sociala missförhållandena
ytterlighets-männen fingo ett stort inflytande. Oroligheter
förekommo med korta mellanrum. 1898—1900
regerades med undantagslagar (inskränkning i
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
