Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Italien
252
torat över Albanien. T. v. framträdde två
huvuddrag i Mussolinis utrikespolitik: att stärka
I:s ställning i Medelhavsområdet och att vinna
inflytande på Balkan och i Centraleuropa.
Förhållandet till Frankrike var länge kyligt. Däremot
uppnådde det fascistiska I. goda förbindelser med
England, vars utrikesminister Austen
Chamber-lain bidrog till ett avtal i dec. 1925, enl. vilket
Egypten till I. avstod den viktiga gränsoasen
Giarabub i utbyte mot Sollum. Redan 1924 hade
England till I. avstått ett stycke av Kenya,
Juba-land, som införlivades med Italienska Somaliland.
Fascismen visade starkt intresse för en aktiv
kolonialpolitik. 1929—31 underkuvades
stamhövdingarna i s. Tripolitanien och i Kyrenaika,
varigenom hela Libyen kom under fast italiensk
kontroll och gjordes till föremål för systematisk
kolonisering. Eftersom det italienska
kolonialväldet mest bestod av ödsliga, föga givande
områden, inriktade sig Mussolini på en ny expansion
i Afrika, varvid redan förefintliga besittningar
skulle utbyggas som baser. — Under 1920-talets
politiska avspänning och ekonomiska
högkonjunktur i världen deltog I. i det internationella
fredsarbetet. Genom Lateranfördragen i febr. 1929
uppnådde Mussolini en försoning med Vatikanen
av stor betydelse från både inrikes- och
utrikespolitisk synpunkt. I. drabbades hårt av den
ekonomiska världskrisen och skärpte efter hand sin
utrikespolitik. Mussolini höll 1930 en serie tal,
i vilka han angrep Frankrike. I sina tal
betecknade Mussolini vidare med udd mot Brittiska
imperiet Medelhavet som mare nostro (”vårt
hav”). Nationalsocialismens uppsving i Tyskland
hälsades med intresse och sympati i
fascistpres-sen. Mussolini betraktade dock inte denna
utveckling främst från ideologisk synpunkt. I
maktpolitiskt hänseende såg han närmast en möjlighet
för sig själv att uppträda som vågmästare i
europeisk politik och tog i detta syfte kort efter
Hitlers utnämning till rikskansler 1933 initiativet till
fyrmaktspakten mellan England, Frankrike, I. och
Tyskland. Europa skulle delvis omstöpas genom
revision av fredsfördragen under samfälld ledning
av stormakterna. Tyska och italienska intressen
stötte dock samman i Donau-området. I.
uppträdde som garant för Österrikes oberoende och
drog även in Ungern under sitt inflytande. I mars
1934 undertecknade dessa tre länder de s. k.
Romprotokollen. Denna politik väckte oro i
Jugoslavien, som ständigt misstrodde I:s strävanden
och som s. å. försökte uppnå ökad trygghet genom
Balkanententen. Trots motsättningen i den
österrikiska frågan syntes ett närmande mellan I. och
Tyskland möjligt; i juni 1934 sammanträffade
Hitler med Mussolini i Venedig, men det
nazistiska försöket till statskupp i Wien i juli s. å.
åstadkom tvärt en ny vändning. Mussolini
misstänkte tyskarna för planer på en inmarsch i
Österrike och företog truppsammandragningar vid
Brenner för att avskräcka Hitler. Efter dessa
händelser blev förhållandet till Tyskland åter
kyligt, och ett närmande mellan I. och
Frankrike begynte. I jan. 1935 förhandlade
Mussolini med franske konseljpresidenten och
utrikes
ministern P. Laval. Ett av de viktigaste motiven
på italiensk sida var, att Mussolini, som länge
hade eftertraktat och förberett en erövring av
Etiopien, nu önskade förverkliga denna plan och
därför hade behov av vänskapligare relationer till
Frankrike. Vid konferenserna med Laval
träffades vissa konkreta avtal, särsk. om
kolonialpolitiken. Frankrike avträdde till I. en del av
Ekva-torialafrika n. om Tibestibergen samt ett område
i Franska Somaliland. I. avstod från flera
tidigare krav i fråga om de i Tunisien bosatta
italienarnas ställning. Från fransk sida antyddes
förståelse för de italienska expansionssträvandena i
Etiopien. Tysklands återinförande av värnplikten
fördömdes samfällt av England, Frankrike och
I. på Stresakonferensen i april 1935, varvid
deltagarna enades om viss samverkan mot aggression.
”Stresafronten” sprängdes dock snart, dels på gr.
av det engelsk-tyska flottavtalet i juni s. å., dels
och främst som följd av förvecklingar i samband
med Etiopienkriget, som inleddes av I. i okt. s. å.
N. F. utpekade I. som angripare och påbjöd
ekonomiska sanktioner. Särsk. stark spänning
uppstod mellan England och I. Frankrike ställde sig,
om än tveksamt, på Englands sida i
sanktionspo-litiken. Denna förhindrade dock icke I. att
underkuva Etiopien. Västmakternas svaghet och
vacklande hållning röjdes bl. a. genom deras
misslyckade försök att nästan helt på Etiopiens
bekostnad åstadkomma kompromissfred (se
Hoare-Laval-planen). Sedan Addis Abeba hade intagits
i maj 1936, utropades I :s konung Viktor
Emanuel till kejsare av Etiopien. Stora planer
uppgjordes för att exploatera detta land, som tills, m.
Eritrea och Italienska Somaliland fick namnet
Italienska Östafrika. Konflikten med N. F. och
västmakterna ledde till att Mussolini började
liera sig med Hitler. I. fördömde visserligen
formellt Tysklands återbesättande av det
demilitariserade Rhenlandet i mars 1936 men rådde nu
Österrike att träffa en uppgörelse med Tyskland.
Närmandet mellan I. och Tyskland fick starkare
underlag genom att bägge länderna intervenerade
i spanska inbördeskriget. Mussolinis svärson G.
Ciano, som i juni 1936 hade blivit utrikesminister,
besökte i okt. s. å. Tyskland. Utan att ännu
samordna sin utrikespolitik med Tredje rikets betonade
fascistregimen sin nya orientering med slagordet
Axeln Rom-Berlin. Den italienska inblandningen
i Spanien väckte häftig ovilja i Frankrike och
undergrävde Lavals italienska politik, men den
franska folkfrontsregeringen under Blum följde i
konflikten Englands försiktiga
noninterventions-politik. I jan. 1937 undertecknades i Rom en
gentlemens agreement, i vilken England och I.
förklarade, att fri genomfart i Medelhavet måste
anses livsviktig för båda länderna och att deras
intressen icke vore oförenliga. Därefter ökades
den italienska interventionen i Spanien. Att
England icke betraktade denna politik i Gibraltars
närhet som ett avgörande hinder för en fredlig
uppgörelse med I., framgick ännu tydligare,
sedan Neville Chamberlain i maj 1937 hade blivit
premiärminister. Mussolini ställde sig å sin sida
till synes tillmötesgående men fördjupade
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
