Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm) - Horn, 9. Adam (af Ekebyholm) - Horn, 10. Catharina Ebba (af Åminne) - Horn, 11. Fredrik (af Åminne) - Horn, 12. Claes Fredrik (af Åminne) - Horn, 13. Claes Fredrik (af Åminne) - Horn, Alfred Aloysius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Horn
482
tan allsmäktigt, och under hans kloka och
försiktiga styrelse fick landet njuta ostört inre och
yttre lugn, varunder folket återhämtade krafter
efter den långa ofreden och lade grunden för ny
inre uppblomstring. Vid riksdagen 1731 var H.
för tredje gången lantmarskalk, och ständerna
fogade sig fullständigt efter hans ledning. H:s
ställning blev dock samtidigt något rubbad
genom hans brytning med konung Fredrik med
anledning av dennes förhållande till fröken Hedvig
Taube. Under tronens skydd bildades ett litet
kotteri av f. d. holsteinska partimedlemmar, Carl
Gyllenborg, D. N. v. Höpken m. fl., vilka
motarbetade H. Genom att göra sig till målsmän
för en mer forcerad ekonomisk utveckling, än
H. ansåg lämplig, skaffade de sig under de följ,
åren ett starkt insteg i borgarståndet. Ännu
farligare blev den krigsstämning, som utbrottet av
polska tronföljdskriget 1733 väckte. Vid
riksdagen 1734 bildades av krigsvännerna och de
ekonomiska framstegsivrarna hattpartiet, och H.
lyckades endast med möda avvärja förhastade
beslut. Efter riksdagen avslöt H. 1735 en allians
med Frankrike, sedan han dock fått in
bestämmelser, som minskade faran för en inblandning
i kriget. För att lugna Ryssland förnyade han
samtidigt det gamla vänskapsfördraget med
denna makt. Frankrike tog sig härav anledning att
ej ratificera den redan slutna alliansen och
kastade skulden på H. Från detta ögonblick
började en ytterst häftig agitation mot H., vilken
utmålades som ryssvän. Vid riksdagens
sammanträde 1738 hade hattpartiet övervikt hos adeln
och borgarna. Sekreta utskottet grep djärvt
ledningen av utrikesärendena, påbjöd avslutandet av
ett subsidiefördrag med Frankrike nov. 1738,
inledde förhandlingar om förbund mot Ryssland
med Turkiet och skärpte i hög grad en
ekonomisk tvist med England. Det var ett
fullständigt nederlag för H:s statskonst. Endast
vördnaden för H:s person hindrade direkta angrepp
mot honom själv, men genom hotelser el.
lockelser påskyndade man dock hans ansökan om
avsked, vilken 18 dec. 1738 beviljades under stora
hedersbetygelser.
Som statsman intager H. ett av de främsta
rummen i svenska historien. Han var icke något
banbrytande snille, men han förstod mästerligt
att till sin och rikets fördel praktiskt räkna med
omständigheterna och nådde därigenom sitt mål
att skaffa det försvagade fäderneslandet aktning
och självständighet.
Litt.: ”A. B. H. Hans lefnad tecknad af
Gustaf Horn” (Arvids sonson), utg. av C. F.
Horn (1852); S. Grauers, ”A. B. H. Biografisk
studie, I. 1664—1713” (1920).
9) Adam H. (af Ekebyholm), den
föreg:s son, greve, riksråd, militär (1717—78).
Han deltog som major i kriget mot Ryssland
I741—-43 och blev 1747 överste för Östgöta
ka-vallerireg:te. Liksom några andra medlemmar
av det då halvt upplösta mösspartiet slöt sig
H. i början av 1750-talet till hovet. Adolf
Fredrik sände honom 1756 till Petersburg för
att söka få ryskt stöd för svenska hovets
pla-NF X — 16
ner, men försöket misslyckades. H. deltog som
generallöjtnant i pommerska kriget till 1760.
Han blev 1761 riksråd och överstemarskalk. H.
spelade ingen större roll i rådet. Aug. 1765
blev han kanslipresident men avsade sig
ämbetet. Då hattarna 1769 fått makten,
entledigades H. från rådsämbetet men blev åter
riksråd 1771. Han var en föga betydande statsman.
10) Catharina Ebba H. (af Åminne),
riksgrevinna (1720—81). Hon blev 1745 efter
Hedvig Taube (von Hessenstein) Fredrik I:s
mä-tress men vann aldrig samma inflytande som
företräderskan. 1746 blev hon upphöjd till
romersk riksgrevinna, efter ett par år upplöstes
förbindelsen, och 1762 blev hon g. m. riksrådet,
greve Ulrik Barck (1718—72).
11) Fredrik H. (af Åminne), den
förege bror, greve, militär (1725—96). Han
deltog som fransk officer i österrikiska
tronföljdskriget och senare i sjuåriga kriget. 1760 blev
H. svensk överste och 1770 generalmajor. Från
1760 deltog H. ivrigt i politiken och slöt sig
till hattarna, med vilka han var förbunden
genom gifte med Anders Plomgrens dotter, som
han enleverat. 1765 slöt han sig till hovet och
blev varm beundrare av kronprins Gustav, som
revolutionsdagen 1772 gav H. överbefälet över
trupperna i Stockholm. H. blev s. å.
generallöjtnant och greve; han anhöll då att få kalla
sig ”Gustafsvän”, vilket Gustav III dock
vägrade. Med åren svalnade hans beundran för
konungen. 1789 hörde H. till oppositionens främste
och var en av de nitton herrar, som arresterades
20 febr. s. å.
12) Claes Fredrik H. (af Å m i n n e),
den föreg:s son, greve, konspiratör (1763—1823).
Han blev 1783 major vid Fortifikationen men
lämnade 1789 krigstjänsten främst på grund av
faderns arrestering vid riksdagen s. å. H. delade
faderns ovilja mot Gustav III. Julen 1791 blev
han bekant med J. J. Anckarström, vars beslut att
mörda konungen gillades av H. På H:s gård
Hu-vudsta vid Stockholm uppgjordes den slutliga
mordplanen av H., Anckarström och A. L.
Rib-bing. H. arresterades efter mordet och avgav en
fullständig bekännelse. Han dömdes till döden
men benådades med landsförvisning. Under
namnet Fredrik Claesson bosatte sig H. i Danmark.
Han utvisades därifrån 1801 och begav sig till
Lybeck men bosatte sig 1813 ånyo i Köpenhamn.
Här utgav han 1816 en saml. skäligen
obetydliga ”Små skaldestycken”. —• Jfr L. Bobé (i
Vor Fortid 1917).
13) Claes Fredrik H. (af Åminne),
den föreg:s son, ämbetsman (1791—1865). Han
blev 1815 major men tog 1822 avsked. På
rid-darhuset, där H. tog säte 1817, anslöt han sig
till oppositionen men bröt med denna 1840.
Landshövding i Stockholms län 1843, dömdes
han 1849 skyldig i en process rörande
egenmäktigt förfarande med statsmedel och entledigades.
En fragmentarisk självbiogr. av H. är tryckt i
Historisk tidskr., 1892.
Horn [hän], Alfred Aloysius (d. 1531),
pseud. för en gammal engelsk trader i Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
