Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Horn
480
Arvid Bernhard Horn.
holm), greve, kanslipresident (1664 6/4—1742
W4). H. var född på Vuorentaka gård i Finland
och son till överste Gustaf H. Vid 18 års ålder
tog H. anställning som musketerare vid
konungens garde i Stockholm, blev 1685 fänrik och
gick 1687 i utländsk krigstjänst. Han kämpade
först i kejsarens här (bl. a. vid Mohåcz 1687);
1690—95 deltog han i holländska härens fälttåg
mot fransmännen. Efter hemkomsten blev han
kaptenlöjtnant vid drabantkåren 1696. Genom sin
nya ställning kom han i nära beröring med
Karl XII, vars ynnest han förvärvade genom
sitt ivriga deltagande i dennes halsbrytande nöjen.
1700 blev H. generalmajor och friherre. I
spetsen för Karl XII:s drabantkår fick H. tillfälle
att på Själland, vid Narva och vid övergången
av Düna (1701) stärka sitt rykte för
dödsföraktande hjältemod. I jan. 1704 blev H.
generallöjtnant och fick strax därefter i uppdrag att förmå
polackerna att avsätta konung August och välja
en infödd till konung. Med slughet och kraft visste
H. att vid riksdagen i Warszawa förmå de
tvekande polackerna att foga sig; 6 febr, avsattes
August, och 2 juli s. å. valdes Stanislaus
Lesz-czyriski till dennes efterträdare. H. stannade i
Warszawa som Karls sändebud och den ännu
vacklande tronens stöd. Då konung August med
en överlägsen armé ryckte mot Warszawa,
övertog H. ledningen av försvaret men måste efter
synnerligen tappert motstånd 26 aug. 1704 giva
sig fången. Han utväxlades i början av 1705
och upptog ånyo de avbrutna underhandlingarna
med polackerna om en fredstraktat. Först efter
Stanislaus’ kröning (24 sept. 1705) bragtes
underhandlingarna till slut, och 18 nov. 1705 slöts
freden mellan Sverige och Polen.
Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen
föranledde Karl att nyttja honom på ett annat fält
än krigets. H. blev i dec. 1705 kungligt råd och
kansliråd och hemkom våren 1706, då han intog
plats i rådet och i defensionskommissionen. Han
blev s. å. greve och 1707 guvernör för konungens
systerson hertig Karl Fredrik av Holstein. Under
de första åren av sin civila ämbetsmannabana stod
H. fortfarande högt i ynnest hos konungen och
blev 1710 kanslipresident. Men ej långt efter den
tiden inträdde en förändring i förhållandet. Karl
anklagade H. för bekvämlighet och brist på god
vilja. H. yrkade ivrigt på konungens hemkomst
och måste jämte det övriga rådet mot konungens
önskan sammankalla ett utskottsmöte av
ständerna 1710 och ständerna själva 1713—14. Något
bevis för att H. i hemlighet lett oppositionen där
el. haft för avsikt att åstadkomma
inskränkningar av konungamakten finnes ej. När vid riksmötet
1713—14 adeln och bondeståndet formligen
före-slogo, att prinsessan Ulrika Eleonora med full
konungslig makt skulle övertaga styrelsen, visade
sig H. till ytterlighet mån om konungens
myndighet och lagade, att riksmötet i hast upplöstes. När
Karl 1715 hemkom till riket, bemötte han
emellertid H. med uppenbar köld och utestängde
såväl honom som de övriga kungliga råden från
befattningen med rikets förvaltning.
I den efter Karl XH:s död inträffade
förändringen av statsskicket tog H. icke synbart
någon framträdande del. En konflikt med
drottning Ulrika Eleonora föranledde H. att begära
sitt entledigande från kanslipresidentsämbetet (9
april 1719). Han fick sitt avsked både från
detta och, vilket han icke begärt, från
riksråds-ämbetet. Men när riksdagen i jan. 1720 åter
sammanträdde, valdes H. till lantmarskalk. Som
sådan bidrog han väsentligt till att drottningens
gemål, arvprins Fredrik av Hessen, valdes till
konung men endast på villkor, att drottningen
själv nedlade kronan. H. inkallades ånyo i
rådet och återtog kanslipresidentämbetet 26 april
1720. Närmast efter freden i Nystad 1721 iakttog
H. ett mycket undfallande sätt mot Ryssland.
Riksdagen 1723 gillade i huvudsak tsarens förslag till
en allians, men H. förstod att vid förbundets
avslutande (febr. 1724) undvika alltför långt
gående förpliktelser, som kunde sätta freden i
fråga. Då Katarina I i holsteinskt intresse ville
angripa Danmark och förmå Sverige att
medverka därtill, sökte H. stöd mot den holsteinska
partipolitiken genom att närma sig Frankrike
och England. Han genomdrev, om än med
mycket knapp majoritet, att rådet uttalade sig för
svensk anslutning till hannoverska alliansen.
Riksdagen 1726—27, då H. ånyo var
lantmarskalk, gillade fullkomligt H:s hållning, drev
några av hans främsta motståndare ur rådet och
fyllde det med H:s anhängare. 17 mars 1727
undertecknades allianstraktaten med Frankrike
och England.
Under de närmast följ, åren härskade H.
näs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
