Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 3. Karl - Horn, 4. Evert - Horn, 5. Gustaf - Horn, 6. Henrik (af Marienborg) - Horn, 7. Bengt (af Åminne) - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Horn
478
i Stockholm till döden, benådades dock och
frigavs 1592.
4) Evert Karlsson H., den föreg:s son,
militär (1585—1615). Han vann under ryska kriget
1609—17 sitt hjälterykte. Han var J. P. De la
Gardies närmaste man. I dennes första tåg till
Ryssland, 1609, deltog H. och slog fienden nära
Staraja Russa och vid Torsjok. Han bidrog 1611
verksamt till Novgorods erövring. 1612 intog H.
Nöteborg, Koporie, Jamburg och Ivangorod, blev
1613 ståthållare i Narva samt 1614 fältmarskalk
och överbefälhavare på den ryska
krigsskådeplatsen men stupade 24/7 1615 vid belägringen av
Pskov. H. var en ridderlig och tilldragande
gestalt, han visade tidigt prov på stor tapperhet
och fältherreförmåga.
5) Gustaf Karlsson H., den föreg:s bror,
greve till Björneborg, frih. till Marienburg,
fältmarskalk (1592—1657). Han deltog efter
fullbordade studier och besök vid tyska univ. i ryska
kriget och lärde den högre krigskonsten i
Nederländerna hos Moritz av Oranien. Han förde 1620
giftermålsunderhandlingarna mellan Gustav Adolf
och Maria Eleonora. Under Rigas belägring 1621
blev han illa sårad. 1625—28 värjde han jämte
J. P. De la Gardie Livland mot polackerna, blev
1625 riksråd och steg 1628 till fältmarskalk och
överbefälhavare över
de svenska trupperna
i Livland. Den
skicklighet, som han vid
flera tillfällen
ådagalagt, bl. a. i slagen
vid Wallhof och
Wen-den 1626, förmådde
konungen att 1630
kalla H. till sin närmaste
man i tyska kriget.
I slaget vid
Breiten-feld (1631) förde han
vänstra flygeln och
bidrog genom sin
kallblodiga och skickliga
befälsföring väsentligt till segern. H. följde
Gustav Adolf på tåget till Sydtyskland men
stannade i övre Franken samt erövrade Mergentheim
och biskopsstiftet Bamberg, som han dock måste
övergiva, då Tilly med sin nybildade här kastade
sig över honom i början av 1632. Sedan Gustav
Adolf kommit H. till bistånd, ryckte båda över
Donau och Lech in i Bayern, varifrån H.
sändes till Rhenländerna. Han intog där Koblenz
och Trier, slog de kejserliga vid Wiesloch och
rensade Schwaben. I april 1633 förenade sig
Bernhard av Weimar med H., men ett myteri
och bägges oenighet hindrade under fyra
månader alla krigsrörelser. Hertig Bernhard gjorde
anspråk på överbefälet över de svenska arméerna,
vilket H., understödd av sin svärfar, A.
Oxenstierna, motsatte sig. I aug. s. å. skildes de båda
fältherrarna, varvid H. tågade till Bodensjön;
han kunde visserligen ej hindra spanska
hjälptrupper att förena sig med Åldringens här men
lyckades genom skickliga rörelser hejda dessas
framgångar vid övre Rhen och driva deras
trup
per i upprivet tillstånd österut in i Bayern. Efter
Wallensteins död 1634 tog H. flera fasta platser
i Schwaben men råkade i tvist om sina kvarter
med hertig Bernhard, vilken likväl tvangs att två
gånger söka förening med H:s armé. Regensburg
föll, och för att rädda Nördlingen beslöt man
på hertigens yrkande ett undsättningsförsök, som
ledde till nederlag (27 aug. 1634) mot den
spanskkejserliga övermakten. H. själv blev krigsfånge.
1642 utväxlades H. mot tre kejserliga generaler,
återvände till Sverige och blev 1643 vicepresident
i Krigskollegium. Under kriget mot Danmark
1644 inföll han i Skåne och erövrade detta
landskap med undantag av Malmö och Kristianstad.
En 1645 påbörjad belägring av Malmö avbröts
genom freden i Brömsebro s. å. 1652 blev han
generalguvernör i Livland, 1653 riksmarsk,
generalfältherre och president i Krigskollegium. Vid
början av polska kriget 1655 uppdrog Karl X
Gustav åt H. ledningen av försvaret i Sverige.
— H. var en av Gustav II Adolfs bästa
fältherrar, om ock i snille underlägsen Johan Banér.
Hans styrka låg mera i försvaret än i anfallet.
— H:s ”Bref till rikskansleren A. Oxenstierna”,
omfattande åren 1625—54, utgå vos 1897 (i
”Rikskansleren A. Oxenstiernas skrifter och
brefväx-ling. Senare afd.”, bd 8).
6) Henrik Henriksson H. (af M a r i e
n-b o r g), sonson till H.3), frih., riksråd,
militär (1618—93). Han blev 1643 överste,
upphöjdes 1651 i friherr ligt stånd, blev 1654
generalmajor vid kavalleriet, 1656 generallöjtnant
och 1657 chef för armén i Finland. 1660
blev han riksråd och hovrättsråd i Svea
hovrätt, 1665 fältmarskak och 1660
generalguvernör i Bremen och Verden. Efter utbrottet av
kriget med Brandenburg (1674) och Danmark
(1675) översvämmades Bremen-Verden av
bran-denburgska, lüneburgska och danska trupper, och
H. nödgades efter ett långvarigt försvar uppgiva
Stade (aug. 1676). Han begav sig då till Sverige,
där han 1677, ehuru fullkomligt oerfaren i
sjömansyrket förordnades till chef för
amiralitets-kollegium och som amiralgeneral fick befälet
över stora flottan. Han led s. å. i Köge bukt ett
förkrossande nederlag. På hösten s. å. fördrev
H. norrmännen från Jämtland och förde därpå
befälet över den här, som 1678—79 skulle anfalla
Ostpreussen. Svårigheterna här blevo dock H.
övermäktiga, och företaget misslyckades. Efter
freden blev han åter generalguvernör i
Bremen-Verden.
7) Bengt H. (af Ä m i n n e), sonsons son
till H.2), frih., militär och ämbetsman (1623—78),
avancerade under 30-åriga kriget till
överstelöjtnant, blev 1654 guvernör i Halland, 1656 i
Estland, om vars försvar mot ryssarna han inlade
stora förtjänster, generalmajor s. å., riksråd
1660, ledde de förhandlingar, som förde till
freden i Kardis 1661, ambassadör i Moskva 1662.
generalguvernör i Estland 1672, president i
Svea hovrätt 1674, fältmarskalk 1677. Under
förmyndarstyrelsen hörde H. till De la Gardies
parti och var en av hans ivrigaste vapendragare.
8) Arvid Bernhard H. (af Ekeby-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
