Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himmler, Heinrich - Hin - Hinayana - Hinc illae lacrimae! - Hinc robur et securitas - Hind - Hindemith, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Hin—Hindemith
292
växte SS till en kår, som i jan. 1933 räknade
över 50,000 man. SS skulle bli en återupplivad
forngermansk hird, en modern motsvarighet till
medeltidens riddarordnar, vilkas medl. genom
särskilda trohetsband voro knutna till ledaren och
förpliktade till obrottslig lydnad mot denne. Men
SS skulle även bli
framtidens nordiskt
rasrena herreskikt.
Som ledare för SS
började H. tidigt
organisera en politisk
spioneriverksamhet,
riktad såväl mot
partiets motståndare som
mot dess egna medl.
Den handhades av en
särskild avd. inom
SS, Sicherheitsdienst
(SD). 1930 hade H.
invalts i tyska
riksdagen och efter
natio
nalsocialisternas makttillträde 1933 övertagit
ledningen av polisväsendet i Müncben samt
nyskapat en ”bayersk politisk polis”, en motsvarighet
till Görings preussiska Gestapo, övriga
delstaters polismyndigheter underlades H., och på
våren 1934 blev han stf. chef för Preussens
Gestapo. Därmed var han herre över rikets hela
politiska polis, ehuru han först 1936 blev högste
chef för Gestapo, som fick hela Tyskland till
verksamhetsfält; SD samverkade under H:s
ledning intimt med Gestapo. H:s SS kom att
dominera partiet. Allteftersom polisstatens
maskineri och spionnätet utbyggdes i omfattning och
fick effektivitet, blev H. efter Hitler och vid
sidan av Göring Tysklands mäktigaste man. Som
en motvikt till den egentliga krigsmakten
uppsattes vid krigsutbrottet 1939 ett antal
divisioner s. k. Waffen-SS, tillhörande SS och
underställda H. Denne blev 1939 stf. inrikesminister,
1943 inrikesminister och general fullmäktig för
riksförvaltningen. Otvivelaktigt var han på gr.
av de resurser, som Hitler ställt till hans
förfogande, övermäktig även denne. I aug. 1943
gjorde den preussiske finansministern Popitz,
som tillhörde oppositionen, vissa närmanden till
H. för att förmå honom att medverka till
diktatorns fall. H. förrådde ej Popitz men förblev
Hitlers handgångne man samt stödde hans
vacklande välde genom att ytterligare skärpa terrorn
över Tyskland och de ockuperade länderna. Särsk.
ohyggliga former fick skräckväldet genom de
systematiska massmorden på millioner judar. —
I juni 1944 fick officersoppositionen mot
regimen ett utlopp i Stauffenbergs misslyckade
attentat. H. utsågs till befälhavare över
hemmaarmén och fick Hitlers uppdrag att nedslå
oppositionen och bestraffa konspiratörerna. H.
fullbordade värvet med sedvanlig hänsynslöshet.
Först i mitten av april 1945 beslöt H. att bryta
sin trohetsed till Hitler och aktivt ingripa för
att om möjligt hindra vidare blodsutgjutelse.
Genom greve Folke Bernadotte riktade han
natten 23/4—2i/i ett anbud till västmakterna om
ka
pitulation av de tyska trupperna vid västfronten
samt i Danmark och Norge. Detta anbud, som
avvisades, offentliggjordes omedelbart i London.
Hitler lät genast förklara H. avsatt och utstötte
honom i sitt testamente 29/4 ur partiet.
Statschef blev Dönitz. H. tillrådde alltjämt
kapitulation men trädde själv i bakgrunden. Kort efter
vapenstilleståndet föll han under förklädnad i
händerna på brittisk militär, röjde sig, togs i
fängsligt förvar men lyckades undgå ett säkert
straff som en av de svåraste krigsförbrytarna
genom att med gift beröva sig livet 23/s. Att
H. sålunda undgick att ställas inför domstolen i
Nürnberg har haft till följd, att hans person vida
mer undandrar sig vår kännedom än de vid
Nürnbergprocessen anklagade. Säkert synes vara,
att det råder en skriande kontrast mellan H:s
gärningar och det intryck, som han gjorde vid
personliga sammanträffanden. Han skildras
allmänt som en försynt och tillbakadragen man, ej
heller synes han ha riktat sig på det allmännas
bekostnad. Så vitt nu kan dömas, synes man ej
— såsom på sina håll skett — böra söka
förklaringen till att han blivit alla tiders störste
massmördare i en brutal sadism utan i en
snedvriden uppfattning om vad som var hans plikt,
parad med brist på vanliga mänskliga känslor
och oförmåga att överblicka de konkreta
följderna av sina order.
Hin, fsv. demonstrativt pronomen, den förre,
den andre (jfr hinsides); hin onde, hin
hå le (= hårde) och enbart hin, djävulen.
Hinayäna, riktning inom buddismen, se
Ma-häyäna.
Hinc i’llae la’crimae!, lat., ”härav dessa
tårar!”, detta är orsaken till jämmern, citat ur
Terentius’ komedi ”Andria”.
Hinc röbur et secüritas, lat., ”härav styrka
och säkerhet”; Sveriges riksbanks devis.
Hind, zool., hjorthona.
Hfndemith [-mit], Paul, tysk tonsättare (f.
1895), 1915—22 konsertmästare i Frankfurt
a. M., 1921—29 medl. av Amar-H.-kvartetten,
där han svarade för
violan. 1927 blev han
ledare för en
mästar-klass i komposition
vid musikhögsk. i
Berlin, från vilken
befattning han
emellertid måste träda
tillbaka 1937, sedan han
av nazistregimen
hade stämplats som
”konstbolsjevik”.
Efter att under kortare
perioder ha varit
verksam i Turkiet och
U.S.A. verkade han
1939—48 oavbrutet i Amerika, där han från 1942
är ledare för musikdep. vid Yale Univ. Från
1948 är han dock tidvis verksam i Tyskland.
— Sina teoretiska och pedagogiska åsikter har
H. framlagt i en rad avh. och läroböcker (bl. a.
”Unterweisung im Tonsatz”, 1937). H:s stil ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
