Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hindemith, Paul - Hinden, Hindens rev - Hindenburg, 1. Paul von Beneckendorff und von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
Hindenburg
294
märkes av friskhet i melodik och rytm, frän
harmonik, atonal i de klangliga uttrycksmedlen
men stundom med underförstått tonalt centrum.
Tendensen i hans musik är antiromantisk och
ofta parodisk. Utan att bilda skola har han dock
blivit förebildlig för grupper av unga musiker
i olika delar av världen. — H. har producerat
sig i snart sagt alla former (med undantag för
den rena kyrkomusiken). Utom operorna
”Mör-der, Hoffnung der Frauen” (1921), ”Sancta
Susanna” (s. å.), ”Cardillac” (1926), ”Neues vom
Tage” (1929) och ”Mathis der Maler” (1934)
har han skrivit danspantomimer 0. a. scenmusik
(”Nuschi-Nuschi”, 1921, ”Der Dämon”, 1924,
”Nobilissima visione”, 1938, barnspelen
”Tutti-fäntchen”, 1922, och ”Wir bauen eine Stadt”,
1930, m. m.), oratoriet ”Das Unaufhörliche”
(1931), symfonier (”Mathis der Maler”, 1934,
”Symphonie in Ess”, 1940, ”Symphonia serena”,
1946) o. a. orkesterverk, kammar- och
pianomusik, talrika solosånger och körsånger. — Litt.:
H. Strobel, ”P. H.” (1928, 3:e uppl. 1948).
Hinden, Hindens rev, ändmorän, som från
Kållandshalvöns v. sida sträcker sig 7 km ut i
Vänern.
Hi’ndenburg [-bork], 1) Paul von
Be-neckendo r f f und von H., fältherre, Tyska
rikets president (1847 2/io—1934 2/s), officer vid
inf. 1866, reg.-chef 1893, generalmajor 1897,
generallöjtnant och chef för 28 :e inf.-fördelningen
(Karlsruhe) 1900, chef för 4:e armékåren
(Mag-deburg) 1903, general av inf. 1905, avsked ur
aktiv tjänst 1911. H. deltog i krigen 1866 och 1870
—71 och tjänstgjorde i generalstaben 1877—84.
Vid 1 :a världskrigets utbrott anmälde han sig till
tjänstgöring och blev chef för 8:e armén i
Ost-preussen med generalmajor Ludendorff som
ar-méstabschef. Genom de lysande segrarna vid
Tannenberg 26/s—31/s 1914 och Masuriska sjöarna
7/ø—12A s. å. omkastade han fullständigt
krigsläget på tyska östfronten samt tillfogade ryssarna
i det s. k. vinterslaget i Masuren i febr. 1915
ett nytt svårt nederlag, varigenom Ostpreussen
fullständigt rensades från fiender. H. blev
generalöverste 27/s 1914, överbefälhavare för samtliga
tyska stridskrafter på östfronten Vit och
generalfältmarskalk 27/n s. å. Efter genombrottet vid
Gorlice—Tarnöw i maj 1915 yrkade H. på en
mera energisk krigföring mot ryssarna men
motarbetades av dåv. generalstabschefen Falkenhayn.
Då denne efter Verdunoffensivens misslyckande
och Rumäniens krigsförklaring avgick som
gene-ralstabschef, utnämndes H. 29/s 1916 till hans
efterträdare med Ludendorff som 1 :e
generalkvartermästare. Genom en lyckligt utförd
förkortning av fronten i mars 1917 kom den stora
franska offensiven under Nivelle att i stort sett
bli ett slag i luften, och H. lyckades genom
energiskt vidtagna åtgärder för ökandet av
produktionen i hemlandet och genomförandet av civil
värnplikt, det s. k. H.-programmet, att förbereda
den stora offensiv, som till mål hade fiendens
fullständiga tillintetgörelse. 21 /s 1918 igångsattes
denna offensiv, men trots stora framgångar i
början uppnåddes icke det åsyftade målet, och
Paul von Hindenburg. Se även pl. vid Autograf.
2% s. å. begärde H. av regeringen omedelbart
upptagande av vapenstilleståndsförhandlingar.
Sedan kejsaren 9/n begivit sig till Holland och
stil-leståndet 11/u undertecknats, kvarstod H. på sin
post och genomförde den tyska arméns
återtrans-port till hemorten och avmobilisering samt
nedlade sitt befäl först efter fredsfördragets
undertecknande i Versailles V7 1919, varefter han
bosatte sig i Hannover.
26/4 1925 valdes H. till Tyska rikets president,
vilken post han tillträdde 12/s s. å. H. avlade ed
på Weimarförfattningen, och denna bemödade han
sig att hålla. Han framträdde flera gånger på ett
personligt sätt och hävdade sitt ämbetes rätt till
medinflytande. Vid regeringskriserna spelade H.
ofta en betydande roll och framtvingade
lösningar, som åtm. för den närmaste tiden visade sig
lyckliga. Under intryck av den växande
”nationella oppositionen” från hösten 1930 tillrådde H.
den hårdare kurs, som följdes av regeringen
Brüning. I april 1932 omvaldes emot denna
oppositions röster H. till rikspresident med 53 °/o av
de avgivna rösterna. Valet visade emellertid,
liksom kort därefter valet till Preussens lantdag,
att den nationella oppositionens ställning var
mycket stark. H. önskade en anpassning efter detta
läge. Brüning tvingades ta avsked, icke därför
att han förlorat riksdagens men väl
rikspresi-dentens förtroende. Efterträdare blev F. v.
Pa-pen, vilken företrädde en syn på de framtida
målen i tysk politik, som nära överensstämde med
H:s. Emellertid lyckades v. Papen ej vinna
riksdagens förtroende och måste avgå, likaså hans
efterträdare general Schleicher. H., som under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
