Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georgien - Historia - Georgier - Georgiev, Kimon - Georgin - Georgios - Georgios Akropolites - Georgios Lakapenos - Georgios Monachos - Georgios Synkellos - Georgiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georgier—Georgiska språket och litteraturen
861
konung Mirian (reg. 265—342) övergick G till
kristendomen. På 600-talet underlade sig
araberna landet och omvände för en tid georgierna
till islam. Bagratidernas ätt regerade
från 575 till rikets undergång men var oftast
beroende av främmande makter. Efter araberna
förtryckte turkar och perser landet, men sedan
upplevde det olika perioder av nationell
blomst-ring, bl. a. under den mäktige Bagrat III (reg.
980—1014), skalden David II (reg. 1089—1125)
och den statskloka drottning Thamar (reg. 1184
—1212). Seldjukerna härjade tidtals G.; det
underkuvades av Djingis-kan och senare av Timur
lenks mongolhorder. Alexander I (reg. 1413—
42) drev ut mongolerna. Under 1600- och
1700-ta-len fingo ryssarna allt större inflytande i G. och
dess härskare sökte rysk protektion. 1802
införlivades G. med Ryssland. — Efter ryska
revolutionen 1917 anslöt sig G. till Transkaukasiska
federativa demokratiska republiken, vilken 22A
1918 deklarerade sin självständighet.
Federationen upplöstes redan 26/s s. å. på gr. av Armeniens
och Azerbajdzjans misstankar, att G.
eftersträvade suveränitet inom federationen. Republiken
G. erkändes i jan. 1920 av stormakterna som
oberoende, en bolsjevikisk offensiv mot G.
till-bakaslogs, och fred slöts 7/s s. å. Emellertid
framträdde en ny fara för G. i den turkiska
nationaliströrelsen, som sökte anknytning till
bol-sjevikerna. Efter republiken Armeniens fall i
sept. 1920 kom turen till G.; i maj 1921 måste
den övervägande mensj evikiska styrelsen fly till
Europa, och en sovjetrepublik G. inrättades,
vilken jämte Armenien och Azerbajdzjan 1922
anslöts till Transkaukasiska SFSR. Den av
mensj evikerna från Schweiz drivna propagandan mot
sovjetstyret ledde hösten 1924 till ett uppror, som
blodigt undertrycktes; bolsjevikernas
maktställning har sedan dess starkt befästs, ehuru ännu
så sent som 1938 rapporterades om dödsdomar
i Tiflis för georgiska separatister. — Litt.: W.
E. D. Allen, ”A history of the Georgian people
from the beginning down to the Russian conquest
in the iqth century” (1932); D. Tutaeff, ”The
Soviet Caucasus” (1942).
Georgier [geå’r-], folk i Transkaukasien. G:s
antal uppgick 1939 till 2,249,000 och omfattade
de egentliga g., vilkas huvuddel bebor området
kring mellersta Kura, Aragvas dalgång samt
trakten kring övre och mellersta loppet av
floden Alazan, imererna huvudsaki. i ö. delen av
Imerien, gurierna i s. v. Imerien kring Kutais,
adzjarerna (islamiserade gurier) i Adzjaristan
samt, i berglandet s. ö. om Kazbek, chevsurer,
psjaver och thusjer. De sistn. grupperna kallas
även bergsgeorgier och äro mycket små
folkgrupper. I den östligaste delen, s. om Zakataly,
bo ingilojer. G. bekänna sig i övervägande grad
till kristendomen, som åtm. sedan 500-talet haft
fast fot hos dem; blott en del av gurier
(adzja-rer) och ingilojer äro numera muhammedaner.
— Litt.: F. Lorimer, ”The population of the
Soviet Union” (1946).
Georgiev [geå’rgief], K i m o n, bulgarisk
politiker (f. 1882). G., som var j ärnvägsminister
862
1926—28, blev en av ledarna för den
antiparla-mentariska zveno-rörelsen. Han bildade regering
efter militärkuppen i maj 1934 men störtades
redan i jan. 1935 genom en ny kupp. Efter
Bulgariens kapitulation och Fosterländska
frontens makttillträde i sept. 1944 var han
konseljpresident till nov. 1946, då han blev v.
konseljpresident, utrikes- och undervisningsminister i
Dimitrovs ministär. När denne bildade ny
regering i dec. 1947 med Kolarov som utrikesminister,
kvarstod G. som v. konseljpresident och utsågs
därjämte till minister för elkraftförsörjningen.
Georgin, bot., se Dahlia.
Georgios [geå^iås], den nygrek,
namnformen för Georg.
Geo’rgios Akropoli’tes, bysantinsk
historieskrivare (1217—82). Han användes av Mikael
VIII Palaiologos i diplomatiska uppdrag. G:s
huvudverk, ”Chronike syngrafe”, som behandlar
det latinska kejsardömets historia (åren 1203—
61), alltså författarens egen samtid, är utg. av
H. Heisenberg (1903).
Geo’rgios Lakapeno’s, bysantinsk
grammatiker, levde omkr. 1300. Han tillhörde den grupp
lärda män, som efter Konstantinopels befrielse
från ”latinarna” återväckte intresset för
grekiska studier. Hans huvudverk, en brevväxling
mellan honom och hans vänner med av honom själv
författade grammatiska förklaringar, är utg. av
S. Lindstam (1924).
Geo’rgios Mo’nachos (”Georgios Munken”),
bysantinsk krönikeskrivare från 800-talet. Hans
”Chronikon” (utg. av C. de Boor 1904—05)
omfattar världshistorien från Adam till författarens
egen tid (slutar med år 867). På senare
kröni-keskrivning övade detta verk starkt inflytande.
Geo’rgios Sy’nkellos, bysantinsk
krönikeskrivare från tiden omkr. 800. Skrev ”Ekloge
chrono-grafias” (utg. i ”Corpus scriptorum historiae
Byzantinae”), som skildrar världens historia från
skapelsen till 284 e. Kr. Denna skrift är sakrik
och framgången ur goda källstudier.
Georgiska språket och litteraturen [geå’r-].
Georgiskan (enl. rysk benämning grusinska,
enl. inhemsk kharthveli) är huvudspråket i
det gamla konungariket Georgien och det
viktigaste av de kaukasiska språken, till vilkas s. gren
den hör. Ljudligt karakteriseras georgiskan av
starka konsonanthopningar och dubbelljud, korta
vokaler och svagt markerad tonvikt (i regel på
3:e stavelsen från slutet). Genus och artikel
saknas. Deklinationsförhållandena uttryckas medelst
suffix, verbböjningen genom prefix och suffix.
— Alfabetet, härlett ur det grekiska, har två
former, den äldre prästskriften (chutsuri) och
den vanliga borgerliga skriften (mchedruli).
I motsats till övriga kaukasiska språk har
georgiskan en gammal, tidtals rik litt. Prov på
kyrklig litteratur ger redan den äldsta daterbara
handskriften från 864. Under drottning Thamars
regering (1184—1212) blomstrade genom persisk
påverkan hovpoesien och riddarromanen.
Mongolhärjningarna på 1200- och 1300-talen inledde ett
långvarigt litterärt förfall. Först på 1700-talet
väckte den inträngande västerländska odlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
