Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgfotografi - Färgginst - Färggrafik - Färggravyr - Färgindex - Färgkemi - Färgkulla - Färgkänslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Färgginst—Färgkänslighet
403
amerikanska T echnicolormetoden för
framställning av kinematografisk färgfilm är
även baserad på principen med en härdande
spe-cialframkallare. Kodak har lanserat en gammal
insugningsmetod enl. gelatinreliefprincipen under
namnet W a s h-0 f f Relief, som i förbättrad
form går under namnet Dye Transfer. På
en special film kopieras delnegativen till positiva
silverbilder, vilka därefter blekas ut med en
lösning innehållande bikromat, som kvarlämnar
härdbilder. Dessa ”framkallas” till svällrelief
med varmt vatten, som löser uppdet ej
härdade gelatinet. Dessa bilder infärgas sedan
genom badning i färglösningar och överföras på
ett pappersunderlag. — Den av A. Traube
utarbetade uvakrommetoden, som användes
för framställning av diapositiva färgkopior, är
en betmetod. Genom behandling med ett blekbad
överföras de positiva silverbilderna t. ex. till
ferrocyankoppar, som har förmågan att binda
särsk. basiska anilinfärger. Tre på detta sätt
kopierade folier överföras till färgbilder genom
att doppas i olika färglösningar, varefter de
sammanläggas el. klistras till en färgbild. —
Färgkopior framställas även med p i n a t y p i,
en kopieringsmetod, som utgår från en härdbild
i gelatin utan relief. Delbilderna kopieras i
kraftigt aktiniskt ljus på gelatinskikt, som gjorts,
ljuskänsligt med en kromatlösning. De härvid
erhållna härdbilderna doppas i lösningar av vissa
anilinfärger, s. k. pina typi färger, som ha
egenskapen att sugas upp i skiktet i proportion till
garvningen trots frånvaron av relief. De härvid
erhållna färgerna överföras genom insugning till
gemensamt underlag. — Man har även försökt
framställa positiva färgbilder genom toning med
metallsalter. Delbilderna kopieras till svart-vita
silverbilder på specialpapper, vars bildskikt kan
dras av. Varje bild tonas med tonbad,
innehållande metallsalter, som ge de rätta färgerna.
Skikten överföras därefter till gemensamt
underlag. Defender Chromatone är en
dyl. toningsmetod. — Teoretiskt intresse har en
länge känd urblekningsmetod, där
ljusoäkta färgämnen direkt blekas vid kopiering i
sol el. kraftigt aktiniskt ljus. På ett papper,
överdraget med tre färgskikt i blågrönt,
rödviolett och gult, kan man direkt kopiera ett
färgdiapositiv. U t o c o 1 o r och V i t a c h r
o-m e kallas två papper med sådan preparering.
— Stor betydelse har en kemisk
urblekningsmetod, påminnande om Duxochrom.
På ett emulsionsskikt, innehållande färg,
kopieras delbilder, vilka framkallas till svart-vita
silverbilder och sedan urblekas. Blekbadets
reaktionsprodukter bleka färgen i proportion till
silverbilden. På denna princip grundar sig
Gasparcolo r-m e t o d e n.
Färgfilmens användning. Agfacolor,
Anscoco-lor och Kodachrome ha mycket mindre
expone-ringstolerans än vanlig film och fordra
därför en omsorgsfull bestämning av
exponerings-tiden. Likaså böra motiv med alltför stora
ljuskontraster och för svarta skuggpartier undvikas.
Färgfilmen är mycket känslig för belysningens
404
färg och ger helt olika resultat, om samma motiv
fotograferas t. ex. i dagsljus mitt på dagen och
före solnedgången på kvällen. Den vanliga
emulsionen, som är avsedd för dagsljus, kan därför
ej användas utan vidare i elektrisk belysning,
som fordrar en spec. avstämd emulsion. Vid
motivvalet bör man undvika alltför intensiva
färger i omgivningen, vilka kunna ge reflexer, som
kanske ej märkas för blotta ögat men som ge
sig till känna i färgbilden i form av störande
”färgstick”. För fotografering i elektriskt ljus
tillverkas särskilda färgfotograferingsglödlampor
med en färgtemperatur av 3,200° Kelvin, för
vilken ljusfärg färgfilmernas lampljusemulsioner
äro avstämda. Vid fotograferingen bör man vidare
undvika att blanda ljus av olika färg, t. ex.
dagsljus och elektriskt ljus. Man kan inom vissa
gränser påverka färgåtergivningen med hjälp av
svaga ljusfilter framför objektivet.
Färgginst, bot., se Ginst.
Färggrafik, en sammanfattande benämning på
färggravyr, färglitografi och färgträsnitt.
Färggravyr, se Färgtryck.
Färgindex, skillnaden mellan en stjärnas
fotografiska och dess visuella magnitud.
Nollpunkten för dessa magnituder plägar man välja så, att
de fotografiska och de visuella magnituderna
överensstämma, då stjärnan tillhör den
pickerings-ka spektraltypen Ao och dess magnitud ligger
mellan 5,5 och 6,5. Det följer härav, att gula och
röda stjärnor ha positiv f. samt att
negativ f. endast tillfaller de blåaste stjärnorna av
typerna B och O. Ju rödare stjärnan är, desto
större är dess f., vars största belopp dock icke
plägar överstiga + 4,0. — Med f. sammanhänga
såväl stjärnans färg som dess temperatur.
Färgkemi, läran om färgämnenas ursprung,
sammansättning, egenskaper och tekniska
användning.
Färgkulla, bot., se Kullblomsläktet.
Färgkänslighet, det ljuskänsliga skiktets
relativa känslighet för olika färger inom den vanliga
svartvitfotografien. Vid fotografering
eftersträvar man vanl. ”tonriktiga” bilder, där naturens
färger omsatts i gråtoner på samma sätt, som vi
uppfatta dem med vårt öga. Vi se gult som den
ljusaste färgen, medan blåviolett, resp, djuprött
i ändarna av spektrum uppfattas som mörka
färger. Det fotografiska negativmaterialets f. har
en helt annan karaktär. De ljuskänsliga
silver-salterna i gelatinskiktet, huvudsaki. brom- och
jodsilver, äro gulaktiga till färgen. De
absorbera därför — och påverkas därmed —
huvudsaki. av komplementfärgen till den egna färgen,
d. v. s. blåviolett. Vid fotografering med sådant
icke färgkänsligt negativmaterial
erhålles därför en bild i fullständigt felaktiga
valörer. Blått och violett återges för ljust,
varigenom t. ex. en blå himmel med vita moln blir
entonigt vit. Då materialet är okänsligt för gult,
grönt och rött, bli dessa färger mycket mörka
men ej helt svarta, emedan alla naturens färger
har en viss vithalt. 1873 lyckades tysken H. W.
Vogel utöka det ljuskänsliga skiktets
egenkäns-lighetsområde genom att bada fotografiska plåtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
