Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Färgfotografi
402
klarlagda subtraktiva principerna i praktiskt
utförbara metoder fick länge vänta på sin
lösning. Det löstes ung. samtidigt med Kodaks
färgfilm Kodachrome (1935) och Agfas
färgfilm Agfacolor (1936). De tillverkades
i form av rullfilm, som användes på samma
sätt som den vanliga svart-vita filmen i en
normal kamera och exponeras utan särskilda
filter el. andra tillbehör. Efter fabriksmässigt
utförd omvändningsframkallning ge de direkt ett
färgbildsdiapositiv. Känsligheten är ung. en
tiondel av snabb svart-vit films, och
upplösnings-förmågan är ung. densamma, varför dessa
färgdiapositiv kunna projiceras i mycket
stora format. Filmerna medförde f :s definitiva
genombrott både inom den kommersiella fotografien
och amatörfotografien. Den stora förenklingen
liksom den stora tekniska svårigheten ligger i
att de tre delbilderna fotograferas på tre över
varandra gjutna, ytterligt tunna b romsilver skikt
på samma filmunderlag. Med en enda exponering
tas de tre delnegativen i de tre skikten. Genom
att dessa ha olika färgkänslighet sker
separationen automatiskt. Färgbilderna i de tre skilda
skikten uppstå i samband med
omvändningsfram-kallningen. Man begagnar sig av en
specialfram-kallare, vars oxidationsprodukter reagera med en
färglös substans, en färgkomponent, så att
skiktet färgas i proportion till silvermängden i den
svartvita bilden. Redan före 2 :a världskriget
började Agfacolor tillverkas i U.S.A. under
namnet Anscocolor. Enl. samma princip som
Agfacolor tillverkar Kodak en negativfärgfilm,
Kodacolor. — Trefärgsfotografering med
tre skilda negativ är den viktigaste formen av
färgseparering. Den utgör första processen i all
trefärgssyntes i form av färgtryck och i
flertalet färgkopieringsmetoder, där tre separata
färgbilder sammanläggas el. överföras från tre
olika matriser till ett gemensamt underlag. Den
användes dels direkt vid fotografering av
naturen och för reproduktion efter färgade
original och dels indirekt för att från färgdiapositiv
göra trefärgsseparering, om färgdiapositivet skall
tryckas el. kopieras enl. en metod, som kräver
trefärgsutdrag. Den direkta fotograferingen
efter naturen utföres i enklaste fall, d. v. s. vid
orörliga motiv, med en vanlig stadig plåtkamera
och pankromatiskt material. Motivet
fotograferas i tur och ordning på tre olika plåtar med
resp, rött, grönt och blått filter. Delbilderna skola
exponeras, resp, framkallas så, att de tre
delnegativen få samma täthet och kontrast. Många
försök ha gjorts att med användande av s. k.
flerskiktsmetoder exponera de tre delnegativen
på en gång i en normal kamera. Dessa metoder
ha ej haft större framgång. Man föredrar i
stället specialkameror. De tidigaste
konstruktionerna hade slidanordningar, som matade fram
plåtar och filter i snabb följd, så att alla tre
bilderna kunde exponeras under loppet av några
sek. De nu vanligaste trefärgskamerorna ha
snedställda, halvgenomskinliga speglar, som dela upp
strålknippet från objektivet i tre olika bilder,
som falla på var sin plåt. Framför varje plåt
sitter ett av de tre fotograferingsfilterna. Med
dessa kameror exponeras de tre negativen med
en enda exponering. I god belysning kunna även
ögonblicksexponeringar göras. — Stort teoretiskt
intresse har den av Gabriel Lippmann realiserade
interferensmetoden från 1891. Den
bygger på interferens mellan ljusvågor och ger
synnerligen vackra och naturtrogna färger, fastän
bilden endast är uppbyggd av svarta silverkorn. —
Man har gjort många försök att ersätta de
ganska komplicerade trefärgsmetoderna med
förenklade tvåfärgsmetoder, särsk. inom
filmtekniken. Förenklingen innebär, att endast två
av trefärgssystemets tre grundfärger användas el.
att man med filter delar upp spektrum i två ung.
lika halvor. I sistn. fall väljas sådana
fotografe-ringsfilter, att det ena negativet registrerar
orange och rött och det andra negativet grönt
och blått. Den senare metoden har visat sig väl
återge hudfärgen. Tvåfärgsmetodernas
bristfälliga färgåtergivning har man sökt dölja genom
att endast välja motiv, där kritiska färger äro
utelämnade, och genom att i filmateljéerna, där
dessa metoder särsk. kommit till användning,
noga avstämma belysningens färg efter metoden.
Tvåfärgsmetoderna komma trol. att helt
utträngas av de pålitligare trefärgsmetoderna.
Kopieringsmetoder. Det finns en oöverskådlig
mängd subtraktiva metoder för kopiering av f.
Principiellt nya äro endast de, som innebära en
direkt tillämpning av Agfacolor- och
Kodachro-me-metoderna för kopiering på ogenomskinligt
underlag, försett med tre sammangjutna skikt.
Hit höra Kodaks kopieringsmetoder
Kotava-c h r o m e och M i n i c o 1 o r samt A n s c o
Pr in ton. Samtliga ha de tre skikten gjutna
på ett underlag, bestående av vitt cellulosaacetat,
och framkallningen beror på färgkoppling. Den
principiella skillnaden mellan de olika metoderna
ligger huvudsaki. i sättet att sammanföra
bilderna. Man kan skilja på
insugningsmeto-d e r, som stå färgtrycket nära och där bilderna
tryckas över på ett nytt underlag, och
foliemetoder, där man lägger tillsammans tre på
genomskinliga folier framställda, färgade
delbilder. Samtliga kopieringsmetoder äro tidsödande
och fordra stor manuell skicklighet. — K a
r-b r o t r y c k användes i oförändrad form för
färgkopiering, varvid de tre delbilderna
framställas på för färgkopiering spec. tillverkade
pigmentpapper i tre olika färger. De tre bildernas
skikt lossas därefter från pappersunderlaget och
överföras på varandra på ett gelatinerat papper.
Metoden är krävande men ger resultat, vilka ej
överträffats av någon annan kopieringsmetod. —
Den tyska Duxochro m-m e t o d e n bygger
på en liknande princip som karbrotrycket, men
pigmentskikten äro gjutna på celluloidfolier, som
samtidigt försetts med ett ljuskänsligt
emulsions-skikt. Varje delnegativ kopieras på en dyl. film,
innehållande det rätta färgämnet.
Framkallningen utföres med en härdande specialframkallare,
vars oxidationsprodukter åstadkomma en mot det
utreducerade silvret proportionell härdning av
gelatinet. Duxochrom-metoden har visat sig vara
en av de bästa färgkopieringsmetoderna. — Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
