Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik (storhertig av Baden) - Fredrik II (storhertig av Baden) - Fredrik I (kurfurste av Brandenburg) - Fredrik II (kurfurste av Brandenburg) - Fredrik Vilhelm (kurfurste av Brandenburg) - Fredrik III (kurfurste av Brandeburg) - Fredrik I (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Fredrik
132
1866 deltaga i kriget på Österrikes sida. 1871
tog han betydande del i tyska kejsarrikets
upprättande. Sedan 1856 var F. förmäld med
sedermera kej sar Vilhelm I: s dotter Luise av
Preussen. F., som efterträddes av sin äldste son,
F. II, var far till drottning Viktoria av
Sverige. — Hans ”Jugenderinnerungen” utgåvos
1921 av K. Obser.
2) Fredrik II, den föreg:s son (1857—
1928), storhertig 1907—18.
Brandenburg. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I,
(1372—1440) efterträdde 1398 sin far, Fredrik
V av Hohenzollern, som borggreve av
Nürnberg och furste av Ansbach. Han fick 1411
som belöning för sina tjänster åt kejsar
Sigismund förvaltningen av Mark Brandenburg och
kväste 1412—14 energiskt det bångstyriga
rid-derskapet där. På kyrkomötet i Konstanz 1417
blev han högtidligen förlänad med Brandenburg
och kurfurstevärdigheten. Sedan 1427 ledde han
rikskriget mot husiterna.
2) Fredrik II, den föreg:s son, kurfurste
(1413—71), besteg tronen 1440. F. bröt
städernas självständighet och förvärvade 1445 Kottbus
och Neumark men misslyckades 1468 i sina
försök att slå under sig de Pommern-Stettinska
länderna.
3) Fredrik Vilhelm (ty. Friedrich
Wilhelm), ”den store kurfursten” (1620—88) son till
kurfursten Georg Vilhelm och Elisabet Charlotta
av Pfalz. Som ung vistades F. fyra år i
Nederländerna, där han knöt nära förbindelse med
huset Oranien samt rönte varaktiga intryck av
holländarnas andliga och materiella odling. Dec.
1640 efterträdde han sin far.
F. började sin regering med att 1641 med
Sverige ingå ett tvåårigt stillestånd, vilket sedan
gällde fram till freden 1648. Han underhöll
tilllika förbindelser med motsidan, skapade under
neutralitetens skydd en liten duglig armé och var
under westfaliska fredskongressen nära att
öppet bryta med Sverige för att vinna sitt ivrigt
eftertraktade mål, Pommern och
Odermynning-arna. Genom gifte (1646) med prins Fredrik
Henriks av Oranien dotter Luise Henriette sökte
han vinna stöd i Nederländerna. Tack vare detta
och Frankrikes hjälp lyckades han vid
westfaliska freden rädda en del av Pommern, som han
gjort anspråk på, och få riklig ersättning för
resten.
Handlingskraftig
och skrupelfri,
arbetade F. oavlåtligt för
sina länders närmare
sammanslutning, inre
stärkande och tillväxt
utåt. Hans ställning
försvårades bl. a.
genom de självrådiga
lantständernas olust att
bära drygare bördor.
F. förstod att
betvinga det inre
motståndet, reformera
förvaltningen, höja
sty
relsens auktoritet och vidmakthålla sin armé.
Denna kom honom väl till pass under
svenskpolska kriget, som utbröt 1655. Först tvangs då
F. att ställa sig till Karl X Gustavs disposition
och mottaga Ostpreussen som svenskt län. Sedan
utnyttjade han skickligt Karl Gustavs svårigheter,
så att denne tillförsäkrade honom suveränitet över
Ostpreussen. När sedan den svenske konungen
vänt sig mot Danmark, sålde F. sin övergång till
dennes fiender mot polske konungens erkännande
av samma suveränitet. Denna erkändes också i
freden i Oliva 1660. De närmaste åren upptogos
av inre omsorger. Utländska hantverkare
inkallades, fabriker anlades, ödelagda landsträckor
koloniserades, kanaler, vägar och broar byggdes,
och ordentlig postgång inrättades. F. öppnade
sina stater för religiöst förföljda, så i synnerhet
efter 1685 för franska hugenotter. Även den
andliga odlingen främjades. Med fog hedras F.
som det moderna Preussens grundläggare.
F:s försök att bispringa Nederländerna mot
Ludvig XIV :s angrepp skaffade honom ett
anfall i ryggen av Sverige. Segern vid
Fehrbel-lin 1675 fullföljde F. genom att erövra
Vorpom-mern. Till sin harm tvangs han emellertid av
Ludvig XIV genom freden i S:t-Germain (1679)
att avstå från sina erövringar. Denna bittra
erfarenhet föranledde honom att för en tid söka
bättre lycka genom förbund med Frankrike, men
risken för en ny katolsk reaktion förmådde F.
att 1685 åter sluta sig till Nederländerna; han
rustade för krig mot Frankrike, när döden
drabbade honom.
Litt.: M. Philippson, ”Der grosse Kurfürst”
(3 bd, 1897—1903); A. Waddington, ”Le grand
électeur Frédéric Guillaume” (2 bd, 1905—08);
H. v. Petersdorff, ”Der grosse Kurfürst” (1926,
ny uppl. 1939).
4) Fredrik III, den föreg:s son, kurfurste
(1657—1713), konung av Preussen under
namnet F.I, se nedan Preussen 1).
Braunschweig. Fredrik Vilhelm (ty.
Friedrich Wilhelm), hertig (1771—1815),
efterträdde 1806 sin fader hertig Karl Ferdinand
men måste fly för fransmännen, som besatte
landet. 1809 upprättade han på österrikiskt område
en frikår, ”de svarta”, kämpade till en början
i förening med österrikarna lyckligt mot
fransmännen och räddade därpå genom ett djärvt tåg
från Böhmen till Nordsjökusten sina trupper
över till England. 1815 deltog han med en kår
i fälttåget mot Napoleon och stupade vid
Quatrebras.
Danmark, konungar. 1) Fredrik (da.
Fre-derik) I {1471—1533), yngste son till Kristian I.
Han fick 1490 gottorpska delen av hertigdömet
Slesvig-Holstein. Hans krav på stora delar av
danska riket avvisades 1494, men han bevarade
en misstänksam hållning gentemot sin broder
Hans och brorson Kristian II. 1523 lät han välja
sig till konung av den upproriska jylländska
adeln, men först i aug. 1524 kröntes han och
måste de närmast följ, åren kämpa mot landets
yttre fiender. Han hade drivits fram av ett
holsteinskt parti, som följde vittgående politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
