Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Europa
42
dan kejsaren intog en motsatt hållning. Till
reformationen anslöto sig vidare de nordiska rikena,
Ordensstaten, England och Skottland. Den vann
stark anslutning på flera andra håll, även inom
vissa delar av Habsburgs välde, i Böhmen och
Nederländerna. Motsättningen mellan katoliker
och protestanter kom att delvis sammankopplas
med motsättningen mellan kejsarmakt och
furstemakt i Tyskland samt med spänningen mellan
den övermäktiga habsburgska universalmonarkien
och dess fiender, främst Frankrike. I den
sammandrabbning mellan Habsburg och Frankrike,
som omedelbart utbröt, hade förstn. makt till att
börja med ett klart övertag; de omstridda
områdena i Italien, kungariket Neapel och
hertig-dömet Milano (Lombardiet), infogades i
Habsburgs välde. Sedan Tysklands protestantiska
furstar på 1540-talet gripit till vapen mot
kejsaren (schmalkaldiska kriget), tycktes situationen
dock ljusna för Frankrike. Under ett nytt
inbördeskrig i Tyskland mellan kejsare och
protestantiska furstar ingrep Frankrike samt
lyckades vid sin västgräns 1555 vinna de tre
bis-kopsdömena Metz, Toul och Verdun. När Karl
V följ, år abdikerade, delade han sitt välde
mellan sonen, Filip II av Spanien, och brodern,
Ferdinand I av Österrike, varigenom det
habsburgska väldet uppdelades på en spansk och en
österrikisk gren. Den förra blev den ojämförligt
mäktigaste, ty dit hörde Nederländerna och
Spaniens världsomfattande, oerhört värdefulla
kolonialvälde, vilket efter inkorporeringen i
Spanien av Portugal 1580 ytterligare växte.
Kejsarkronan knöts däremot till Habsburgs
österrikiska gren.
I ö. och n. E. ägde under samma tid
betydande territoriella förändringar rum. Turkiet
och Ryssland trängde ytterligare fram. Det förra
underlade sig huvuddelen av Ungern,
Transsyl-vanien, Moldova, Bessarabien och kustlandet
mellan Dnjestr och Dnjepr, där dess lydstat sedan
1400-talets slut, kanatet Krim, tog vid.
Ryssarna intogo kanaten Kazan och Astrachan och
gjorde erövringar på Polens bekostnad, bl. a.
Smolensk. Förhållandena komplicerades av
reformationens införande i Ordensstaten och
dennas sönderfallande. Redan 1525 hade
Ostpreus-sen omdanats till ett världsligt hertigdöme under
en medlem av den även i Brandenburg regerande
ätten Hohenzollern. När efter seklets mitt även
de ö. delarna av Ordensstaten sprängdes,
framträdde här som rivaler Polen samt Sverige och
Danmark-Norge, vilkas union definitivt upplöstes
1521. Nordiska sjuårskriget 1563—70 gav till
resultat, att Sverige fick Estland, Danmark
ösel, Polen Livland och Kurland. De krig, som
därefter fördes mellan å ena sidan Sverige och
Polen (i union 1592—99) samt å andra sidan
Ryssland, resulterade i att sistn. makt för lång
tid trängdes tillbaka österut och miste tillgång
till Östersjön. Efter den polsk-svenska unionens
undergång råkade även Sverige och Polen i
konflikt och krig. Svenskarna hade under Gustav II
Adolf stora framgångar och vunno 1629 i
stille-ståndet i Altmark Livland samt för en kortare
tid herraväldet över Ostpreussen och
Weichsel-mynningen. Grunden var lagd för ett svenskt
östersjövälde.
I v. E. hade kampen mellan katoliker och
protestanter flammat upp 1572 i Nederländerna,
som reste sig mot Filip II, och 1618 i Böhmen,
varifrån krigslågan spred sig över hela Tyskland.
Nederländerna lyckades hävda sig, särsk. som
Spanien fick nya fiender i England, vilket från
1603 stod i personalunion med Skottland, och i
Frankrike. I Tyskland däremot stod kejsaren
mot slutet av 1620-talet som segrare. Gustav
Adolfs ingripande i kriget och sedermera
Frankrikes direkta deltagande medförde en total
omkastning av läget. Westfaliska freden 1648
innebar, att Tyska riket, från vilket Nederländerna
och Schweiz utskildes, sönderföll i ett antal i
praktiken självständiga stater. Bland dem
märktes utom det habsburgska Österrike främst
Bran-denburg-Preussen, som sedan 1618 var
förenat under brandenburgska linjen av huset
Hohenzollern. Sverige fick i freden v.
Pommern med Oder-mynningen och Bremen-Verden
samt kom att inta ställningen som ledande
nordeuropeisk makt. Frankrike erhöll områden i
Elsass och nådde därmed f. f. g. fast fot vid
Rhen. Uppgörelsen innebar, att det över huvud
fick stort inflytande i Tyskland och blev den
dominerande makten i E.
Tiden 164 8—1 815. Under det halvsekel,
som följde efter westfaliska freden, bibehöllo
och utvidgade segrarmakterna sina positioner.
Sverige, som redan 1645 erövrat ösel, Gotland
och vissa gränsområden från Danmark, vann
1658 Skåne och Blekinge. Frankrike låg även
efter 1648 i krig med Spanien, från vilket
Portugal 1640 ånyo avskilts som självständig stat.
I fredsslutet 1659 förvärvade Frankrike av
Spanien Roussillon vid Pyrenéerna och Artois vid
gränsen till Spanska Nederländerna. De
sistnämnda, som ung. motsvarade våra dagars Belgien,
hade under nederländska frihetskriget 1579 skilt
sin sak från de upproriska och 1648 frigjorda
Förenade Nederländerna samt förblevo under
Spanien. Under Ludvig XIV:s fortsatta regering
trängde Frankrike allt längre åt ö. och vann
fram till årh:s slut Franche-Comté, återstående
delar av Elsass och områden i Flandern. Under
samma tid lyckades Österrike vinna ersättning
för sina i Tyskland förlorade positioner på
Turkiets bekostnad och erövrade de av turkar
besatta delarna av Ungern jämte Transsylvanien.
1699 måste Turkiet till Venedig avstå hela
Pe-loponnesos, som det dock återtog 1718. Men s. å.
måste det till Österrike avträda Banatet och
huvuddelen av Serbien.
I början av 1700-talet miste Frankrike sin helt
dominerande ställning. De lysande utsikter, som
öppnade sig för denna makt, då den spanska
linjen av huset Habsburg var i färd med att dö
ut och dess siste representant insatte en sonson
till Ludvig XIV som arvinge, ledde till att en
allmän koalition bildades mot Frankrike. Själen
däri var Vilhelm III, vilken som konung av
England och ståthållare i Nederländerna
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
