Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Europa
40
omkr. 1400 erövrade Pisa, samt Genua och
Venedig. Hertigdömet S a v 0 j en vid
gränsen mellan Frankrike, Tyska riket och Italien
var ännu obetydligt men kom i framtiden att
spela en stor politisk roll. I Tyskland övergick
vid kejsarmaktens sammanbrott den politiska
makten till kejsarens vasaller (riksfurstarna) och
de fria städerna. De hade under striden mellan
kejsare och påve utbyggt ett starkt tyskt välde
över Östersjön. Under intryck av
korstågsidé-erna kristnades helt de slaviska, baltiska och
finsk-ugriska folken utmed Östersjöns syd- och
östkust. Rivaler till tyskarna voro därvid
Danmark, som omkr. 1200 hade en storhetstid
och behärskade både Pommern och Estland,
samt Sverige, som fr. o. m. 1100-talets mitt
började underlägga sig Finland. Men de resultat
tyskarna nådde voro vida mer betydande. Två
riddarordnar, Svärdsriddarorden och Tyska
orden, underlade sig Preussen, Kurland och Livland,
1346 genom köp från Danmark även Estland,
och upprättade, sedan de 1237 förenats, den
egenartade Ordensstaten. Det förut slaviska
landet ö. om Saale—Elbe germaniserades liksom
Oderområdet nästan totalt. I det inre av landet
och särsk. vid Östersjöns kuster anlades
fr. o. m. 1137 ett flertal tyska städer, ss.
Lübeck, Stettin, Danzig, Riga och Reval, senare
sammanslutna i den s. k. H a n s a n. Den
behärskade helt handeln på de nordiska länderna
och på ö. E. Här krossades det löst
sammanhållna ryska riket vid 1200-talets mitt av
öster-ifrån inträngande mongoler (Gyllene
hordens rike). Av deras ryska lydstater voro
storfurstendömet Moskva och republiken
Novgorod av störst betydelse.
Senmedeltiden. Påvestolens ställning
försvagades snabbt. Från 1300-talets början
råkade den i starkt beroende av franska kronan.
På 1370-talet uppstod inom kyrkan en långvarig
och djupgående schism, och fram till 1410-talet
gjorde två el. tre påvar samtidigt anspråk på att
vara kyrkans överhuvud. E:s politiska karta
under 1300- och 1400-talen kännetecknades av
stark splittring i E:s mitt, Tyskland och
Italien, medan i ö. och v. E. större riken växte
fram och lyckade el. misslyckade försök
gjordes att etablera unioner mellan dem. Längst
i ö. försvagades Gyllene hordens rike genom att
sj älvständiga mongoliska kanat uppstodo i K
a-zan, Astrachan och på Krim.
Storfursten av Moskva, som blivit den ledande bland
mongolernas östslaviska lydfurstar och vunnit
herravälde över Novgorod, gjorde 1480 slut på
Gyllene hordens rike, antog titeln tsar (kejsare)
och grundade så kej sardömet Ryssland.
Dessförinnan hade det bysantinska kejsarriket
gått under. De från Mindre Asien komna
os-manska turkarna fingo 1353 fast fot på
Hel-lespontens europeiska sida, utvidgade efter hand
sitt område och erövrade 1453 Konstantinopel.
Därmed var hela Balkanhalvön samlad inom det
muhammedanska Osmanska riket. V. om
Ryssland förenades 1386 konungariket Polen
och storfurstendömet Litauen i en
personal
union, som blev bestående och senare knöts fast
samman. Det sålunda stärkta Polen lyckades
tillfoga Ordensstaten svidande nederlag samt
1466 erövra från densamma landet kring
Weich-sels mynning och förmå den att erkänna
Ost-preussen som ett län under polska kronan.
Även i Norden utmärktes senmedeltiden av
unio-nella strävanden, den svensk-norska unionen 1319,
Kalmarunionen 1397. I v. E. sökte Englands
konung vinna Frankrikes krona, men 1
oo-års-krigets utgång betydde, att båda dessa två
västeuropeiska makter förblevo skilda. Särsk.
Frankrike, var inåt väl konsoliderat, då dess konungar
successivt utvidgat sin domän, så att den till
sist omfattade hela riket. Mot senmedeltidens
slut framväxte vid Frankrikes östgräns under en
yngre gren av franska kungahuset en farlig
makt, burgundiska riket, omfattande
såväl tyska som franska län från Franche-Comté
och Lothringen i s. till Flandern och
Nederländerna i n. Det lyckades icke den franska
kronan att vid linjen Burgunds utslocknande
på manssidan 1477 vinna annat än en obetydlig
del av det ”burgundiska arvet”; brorsparten
därav gick åt annat håll. Genom en dynastisk
förbindelse mellan Aragoniens och Kastiliens
kungahus uppstod 1479 ett enat Spanien, som
krossade det muhammedanska Granada 1492, erövrade
de s. om Pyrenéerna belägna delarna av det
med Frankrike förbundna Navarra och övertog
Aragoniens gamla besittningar och anspråk på
de italienska öarna och i s. Italien, där även
Frankrike hade intressen att bevaka.
I Tyskland nådde kejsarmakten sitt djupaste
förfall under tiden närmast efter Hohenstaufens
undergång. När den under 1300-talet ånyo
började gå uppåt, berodde detta på att kejsarna i
ö. Tyskland och dess grannländer lyckades
förvärva stora arvländer. Kej sardynastien
Luxemburg lade sålunda på 1300-talet under sig bl. a.
Böhmen, Mähren, Brandenburg och Schlesien,
därjämte för en tid Ungern. Denna dynastiska
politik följdes även av huset Habsburg, som från
1437 innehade kej sarvärdigheten och som i s. ö.
Tyskland ägde bl. a. Österrike, Steiermark,
Kärnten, Krain och Tyrolen. Då ätten därtill
1477 genom giftermål förvärvade det av
Frankrike eftertraktade rika burgundiska arvet, med
bl. a. Nederländerna, samt under 1500-talets tre
första årtionden Spanien, med dess italienska
besittningar och anspråk, samt vidare Böhmen,
Schlesien och Ungern, nådde dess välde en
sådan höjd, att det tycktes helt kunna dominera
E. Karl V, som innehade större delen av huset
Habsburgs område och 1521 valdes till kejsare,
ägde en makt, som syntes möjliggöra för honom
att genomföra en reform av kyrkan och att åt
det tyska riket ge en fast organisation.
Reformationens och
religionskrigens tid. Den rörelse för en kyrkoreform,
som under senmedeltiden gjort sig gällande med
växande styrka, länkades under 1500-talets förra
del genom ”reformationen” in på revolutionära
banor. På de radikala reformatorernas,
protestanternas, sida trädde ett flertal tyska furstar,
me
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
