Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epiphyllum - Epipogium (Epipogon) aphyllum - Epirogenes - Eiroter - Epirus - Episcopius, Simon - Episcopus - Episepal - Episk - Episkleritis - Episkopal - Episkopalism el. episkopatism - Episkopalkyrka - Episkopat - Episkopatism - Episkopisk projektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Epipogium—Episkopisk projektion
764
Epiphyllum truncatum (julkaktus).
växterna. Har platta, bladlika
stamledstycken och stora, ensidigt symmetriska, nästan
tvåläppiga blommor (röda, violetta el. vita). E.
truncatum (från Brasilien) odlas i många former
i boningsrum och blommar mitt i vintern.
Epipogium (E p i p ö g o n) aphy’llum [-f-],
en orkidé, se Skogsfru.
Epirogenes [-jenè’s], de under långa
tidrymder fortgående, radiella höjnings- och
sänknings-rörelser, som, utan att förändra jordskorpans
tektoniska struktur genom nämnvärd veckning,
beröra större områden. De ha varit och äro
ständigt verksamma; de betinga jämte havsytans
eustatiska höj dvariationer den ständiga ändringen
av strandlinjens höjd och av landområdenas
konfiguration. I motsats härtill stå de mera
episodiska bergskedjebildande rörelserna (o r o g
e-nes). E. kan, som t. ex. Fennoskandias
kvartära nivåförändringar, vara mer el. mindre rent
isostatiskt betingad.
Epiröter, invånare i Epirus.
Epirus (grek. E’peiros), landskap i n. v.
Grekland; sträcker sig från Artaviken i s. till
det antika Greklands nordgräns inom s. delen
av nuv. Albanien (forna Illyrien); i ö. äro
Pin-dos och andra nordgående kedjor gräns mot
Tessalien och Makedonien. Landskapet är ett
högland av utpräglad karstkaraktär,
genomdraget av mot n. och n. v. allt högre stigande
kedjor. Betydande jordbruksslätter i s. Största
staden är Janina.
Huruvida de folkstammar, som i klassisk tid
bebodde E., voro greker el. illyrier, är en
omstridd fråga. Dodona med sin berömda
Zeus-helgedom, som låg på molossernas område, var
en grekisk enklav. De viktigaste stammarna
vöro thesproterna vid kusten i s., chaonerna
längre norrut och molosserna i ö.; dessa
samlade E. till ett konungadöme, där konungahuset
var molossiskt. Filip av Makedonien, som var
förmäld med en epirotisk prinsessa, Olympias,
bragte landet under makedoniskt inflytande. E:s
märkligaste konung var P y r r h o s (d. 272
f. Kr.), en kondottiär i stor stil, som använde
sitt arvland som utgångspunkt för sina krigståg.
Omkr. 230 f. Kr. undanröjdes den sista
ättlingen av konungahuset och infördes
republikansk författning. E. ställde sig på konung
Perseus’ av Makedonien sida i den avgörande
striden med romarna (271—268 f. Kr.) och
förlorade därefter sin självständighet. — Litt.:
M. P. Nilsson, ”Studien zur Geschichte des alten
E.” (i Lunds Univ:s Årsskrift 1909); C.
Klotzsch, ”Epirotische Geschichte” (1911); H.
Treidler, ”E. im Altertum” (1917).
Episcöpius, Simon, nederländsk teolog
(1583—1643), teol. prof, i Leiden 1612,
arminia-nernas ledare efter Arminius’ död.
Epi’scopus, lat. (grek. epi’skopos,
tillsynings-man), uppsyningsman, biskop. — E.
episcopö-r u m, biskoparnas biskop, påven. — E. i n
pa’rtibus (i n f i d é 1 i u m), biskop i de
otrognas (muhammedaners och hedningars) land;
biskop med titel av någon församling, som
fordom tillhört katolska kyrkan. Deras utnämning
förbehålles påven.
Episepäl (av nlat. se’palum, foderblad) säges
en ståndare (el. ett fruktblad) vara, om den
står rakt innanför ett foderblad.
Episk, se Epos.
Episkleritis, inflammation i senhinnans (sklera)
ytligare lager. E. är oftast av tuberkulos el.
reumatisk natur.
Episkopäl, biskoplig, biskops-; medl. av
episko-palkyrka, d. v. s. kyrka med biskoplig
författning, ss. engelska episkopalkyrkan (The
Episco-pal Church of England, se Storbritannien,
religiösa förhållanden), de episkopala frikyrkorna i
Irland, Skottland och Wales, Reformed
Episco-pal Church, och Protestant Episcopal Church i
U.S.A.
Episkopali’sm el. episkopatism (av
grek. epi’skopos, biskop), inom katolska kyrkan
den åsikt, enl. vilken högsta myndigheten inom
kyrkan bör tillhöra biskoparna, i motsats till
papalismen, som tillerkänner påven (lat.
papa~) denna makt. Teorien uppkom omkr. 250. E.
erkände Roms primat inom den katolska kyrkan,
men endast som en historisk företeelse. Den
frambars med styrka under reformkonsiliernas
tid men fördömdes högtidligen på 5:e
Lateran-synoden (1512). I Frankrike fick den dock ett
hem och ingick i den gallikanska kyrkofriheten.
I Tyskland utvecklades den åter under franskt
inflytande och fick namnet febronianism.
Josef II :s kyrkoreform förde samma åskådning
till Österrike, men med starkare betonande av
landsfurstens inflytande i kyrkan. Helt
besegrades e. av papalismen omkr. 1840. Genom
Va-tikankonsiliets beslut (1870) blev papalismen
fastslagen som dogm.
Inom den evangeliska kyrkan upptogs
namnet e. i Tyskland som beteckning för den teori,
vilken tillägger landsfursten (som den katolske
biskopens efterträdare) ett dubbelt regemente,
det världsliga och det andliga.
Episkopalkyrka, se Episkopäl.
Episkopät, biskopsdöme, en biskops ämbete.
Episkopati’sm, se Episkopalism.
Episkopisk projektion [-å’p-], det slags
projektion, då man använder reflekterat ljus; se
Pro j ektionsapparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
