Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektronrör - Elektronstrålar - Elektronteori - Elektronvolt - Elektrooptik - Elektroosmos - Elektropatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Elektronstrålar—Elektropatologi
564
Sändarpentod för 5 kW
anod-förlust och 12 kW
anodspän-ning. Röret kan vid
koppling enl. ”klass C” bringas
att avge c:a 20 kW nyttig
effekt. Dess undre del
tjänstgör som anod och är
vatten-kyld. Glaskolven är utförd av
ett särskilt hårdglas för
möjliggörande av erforderlig
smält-skarv, varvid även metallen
måste vara av speciell
sammansättning. — Här visade rör
har en totalhöjd av 700 mm. —
Sändarrör kunna utföras för
mer än 600 kW avgiven effekt.
ordning upphov till
nya
sekundärelektroner vid anslag
mot en påfölj ande
anod (el. ”dynod”),
så att man efter
exempelvis 9 steg
med allt högre
dy-nodspänning kan få
en inre
förstärkning av
storleksordningen 200,000
vid slutanoden.
Dylika multiplikatorer
inbyggas i vissa
fotoceller samt i
kamerarör för
television. — Slutligen
är t r o k o t r
o-n e n ett e. med
valfritt antal
elektroder, avsett som
räknerör och som
väljare, exempelvis
i telefonisystem.
Funktionen
grundar sig på
egenheten hos ett
trans-versellt magnetfält
att tillsammans
med ett
elektrosta-tiskt fält ge
elektronbanorna cyklo-id- el. trokoidform.
Genom att ge
ano
den (som uptager endast en obetydlig del av
elektronströmmen) vissa spänningsimpulser kan
man länka huvudströmmen till de olika
uttags-elektroderna i tur och ordning, varvid den kan
hållas fastlåst där, tills nästa impuls kommer.
Historik. Edisoneffekten utnytttjades för
ventilverkan inom radiotekniken först av
engelsmannen J. A. Fleming (1904). Högemitterande
oxidbeläggningar på katoder utexperimenterades
1904—05 av tysken A. Wehnelt. Idén att styra
elektronflödet medelst en tredje elektrod, gallret,
härstammar från amerikanen Lee de Forest
(1907). Hans uppfinning kan betraktas som den
hittills viktigaste under 20 :e århundradet. —
Triodens oscillationscgenskaper upptäcktes 1911
av Lee de Forest och 1912 av E. Armstrong i
U.S.A. samt av A. Meissner i Tyskland. Tysken
W. Schottky introducerade 1919 det första
dubbel-gallerröret. Trokotronen uppfanns 1947 av
svensken H. Alfvén. — J fr Radio och Radioteknik.
Elektronstrålar, fria elektroner, som röra sig
i vakuum el. förtunnade gaser. Ett slags e.
äro katodstrålarna, ett annat äro /i-strålarna.
Beteckningen e. har bildats i analogi med
beteckningen ljusstrålar och har kommit till
användning, i Synnerhet sedan en vittgående
analogi mellan e. och ljusstrålar påvisats.
Elektronteori, en av H. A. Lorentz 1892
grundad teori, som bygger på antagandet, att de
materiella kropparnas atomer skulle innehålla
ytterst små, lätta, elektriskt laddade smådelar,
elektroner. E. utgör en av den moderna fysikens
hörnstenar.
Elektronvolt, förk. eV, energienhet, som i
senare tid kommit till användning vid angivning
av den kinetiska energien hos partiklar. 1 eV är
det tillskott i rörelseenergi, som en elektron
erhåller vid genomlöpandet av ett elektriskt
potentialfall om 1 volt. 1 eV = 1,591. 10—12 erg.
Större energienheter äro 1 elektronkil
o-volt el. kiloelektronvolt (ekV el. keV)
= 1,000 e V och 1 elektron m e g a v o 11 el.
megael ek t r on v ol t (eMV el. MeV) =
1,000,000 eV. Den senare enheten har i
synnerhet kommit till användning inom kärnfysiken.
Elektrooptik, vetenskapen om de förändringar
av kropparnas optiska egenskaper, som
framkomma genom inverkan av elektriska fält. De
viktigaste hithörande fenomenen äro: den
elektriska d u b b.e 1 b r y t n i n g e n, upptäckt
1875 av J- Kerr vid glas och kolsvavla och
sedan undersökt vid ett stort antal kroppar, såväl
fasta som flytande och gasformiga, samt
starkeffekten, upptäckt 1913 av J. Stark. Denna
effekt består däri, att de ljussorter, som en
ljuskälla utsänder, uppdelas under inverkan av
starka elektriska fält.
Elektroosmos, se Elektrisk endosmos.
Elektropatologi, läran om av elektricitet
åstadkomna sjukliga förändringar i organismen.
Man måste härvid skilja mellan lokala och
allmänna verkningar. Den lokala effekten är i det
närmaste identisk med den av en brännskada
åstadkomna; den kan dock förete vissa
särkarak-tärer, ss. inbrända blixtfigurer el., särsk. vid
blixtslag, en säregen anhopning av små
brännhål i hålfoten (bör alltid efterforskas hos på ett
fält efter åskväder anträffad medvetslös individ).
De allmänna verkningarna utövas dels på
hjärnan och nervsystemet, dels på hjärtat; från
hjärnan är ofta att notera en förlamning av
and-ningscentrum, från hjärtat oregelbundenheter i
särsk. kamrarnas slag följd (ev. s. k.
ventrikel-fladder). Vanlig belysningsström på 220 V kan
vara dödande, och under särskilda betingelser
har än lägre spänning kunnat döda. Olika
individer äro olika känsliga: ofta går denna
större el. mindre känslighet i arv i familjen.
Om man träffas av strömmen i en fuktig
källarlokal el. under arbete i metallskrovet på
ett fartyg, är risken givetvis större, än om man
t. ex. sitter i en bil med dess relativt isolerande
gummiringar. Olika djur äro olika känsliga,
hästar mycket känsliga. En alldeles särskild
komplikation vid elektriska olycksfall är benbrott
och inre skador, som man kan ådra sig genom
fall från t. ex. den ledningsstolpe, i vilken man
arbetat. Behandlingen av elektriska olycksfall
går först och främst ut på att få den skadade
från strömmen, d. v. s. oftast från ledningen;
härvid måste försiktighet iakttagas, så att inga
skador genom fall inträffa. Bäst är, om man
kan bryta strömmen; eljest måste man, om
möjligt iklädd isolerande fotbeklädnad (galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
