Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dybeck, Richard - Düben, von, ätter - Düben, 1. Anders - Düben, 2. Gustaf - Düben, 3. Gustaf von - Düben, 4. Emerentia von - Düben, 5. Joachim von - Düben, 6. Anders von - Düben, 7. Joachim von - Düben, 8. Carl Vilhelm von - Düben, 9. Magnus von - Düben, 10. Gustaf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Düben
151
Västmanland upptecknad melødi diktade han
nationalsången ”Du gamla, du fria” och till en annan
”Mandom, mod och morske män”.
Düben, von, svenska ätter. Stamfadern
Mikael D., musiker och rådman i Lützen, levde
1596 och hade en son, Andreas D. (1558—
1625), som blev organist vid Thomaskyrkan i
Leipzig. Han var far till D.i). Av dennes söner
blev den äldre, D.2), stamfar för de friherrliga
och grevliga ätterna v. D., den yngre far till
karolinen Peter von D. (1670—1734), adlad
1707, ätten utdöd 1784. D.3) blev adlad 1698,
friherre 1718; hans ättegren utdog 1892. Hans
syskon, D. 4)—6), adlades 1707 och upphöjdes
1719 i friherrligt stånd; den sistnämndes ätt
fortlever. D.5) upphöjdes 1731, efter sin död, till
greve; hans ätt utdog 1876.
1) Anders D., musiker (omkr. 1590—1662).
Han fick 1622 plats i hovkapellet först som
hovorganist, sedan (1640) som hovkapellmästare,
en plats, som han bibehöll till sin död. Sedan
1625 var han därjämte organist i Tyska kyrkan.
Av D:s kompositioner trycktes begravningsstycket
över Gustav Adolfs död (”Pugna triumphalis”)
1634, nytr. hos Mus. konstfören. 1932, samt ett
”Miserere” vid Karl X Gustavs begravning 1660,
nytr. i ”Sammelbände der Internationalen
Musik-gesellschaft”, I, 1899—1900.
2) Gustaf D., den föregrs son, musiker
(1624—90). Han inträdde 1648 i hovkapellet,
efterträdde fadern som hovkapellmästare 1663
och beklädde platsen till sin död. Även han var
samtidigt organist i Tyska kyrkan. Hans
kompositioner omfatta dels konsertstycken för soli,
kör och instrument, dels symfonier, dels
solosånger. De mest kända äro melodierna till Samuel
Columbus’ ”Odæ sveticæ” (1674). Sin allra
största betydelse har D. haft genom sina
berömda ”Motetti et conserti” (i Uppsala univ.-bibi.),
fem folioband med tabulaturuppteckningar av
nära 200 verk av samtida tonsättare.
3) Gustaf von D., den föreg:s son,
friherre, musiker (1659—1726). Han var
hovkapellmästare 1691—1701, dock hela tiden med vikarie.
Han blev 1712 hovmarskalk.
4) Emerentia von D., den föreg:s syster,
friherrinna (1669—1743). Under 51 år
tjänstgjorde hon vid prinsessan, sedermera drottning Ulrika
Eleonora d. y:s hov, där hon som dennas intima
väninna intog en framskjuten plats. Vid olika
tillfällen ingrep hon i politiken, bl. a. 1720.
5) Joachim von D., den föregis bror,
friherre, 1731 greve, riksråd (1671—1730). Han
ingick 1694 i kansliet och tj änstgj orde i Karls XH:s
fältkansli; tillfångatogs vid Poltava. D. hemkom
1719 samt blev s. å. statssekreterare vid
utrikesexpeditionen. Han blev 1723 hovkansler och
insattes i sekreta kommissionen. Med Horn bekämpade
D. holsteinska partiet. 1727 blev han riksråd.
Under Horns glanstid var D. hans högra hand
och hade stort inflytande. Liksom flera medfångar
i Ryssland påverkad av pietismen, utgav han
efter tyska mönster anonymt ”Uthvalde andelige
sånger” (1725).
6) Anders von D., den föregrs bror,
fri
152
herre, musiker (1673—1738). Han var
hovkapellmästare 1701 (1699 underkapellmästare)—1711
och blev hovmarskalk 1721. Ett större antal
solosånger och klaverstycken finnas bevarade i
handskrift; en balett (opera) trycktes 1701. Han
testamenterade sitt och faderns dyrbara
nötbibliotek till Uppsala univ.-bibi. — Litt. om
familjen D:s musikaliska medlemmar: T. Norlind,
”Die Familie Düben” i ”Festschrift H.
Kretzsch-mar” (1918); C. Forsstrand, ”Från Slottsbacken
till Ladugårdslandet” (1921); T. Norlind och
E. Trobäck, ”Kungl. hovkapellets historia 1526—
1926” (1926).
7) Joachim von D., den föreg:s son,
friherre, riksråd (1708—86). Han ingick i kansliet
1724 blev kabinettssekreterare hos drottningen
1733, assessor i Kommerskollegium 1739, 1747
titulärt och 1753 ordinarie kommerseråd samt
statssekreterare 1759. D. åtnjöt i hög grad Adolf
Fredriks och hans gemåls förtroende och
förvaltade en tid drottningens enskilda kassa. Efter
1762 års riksdag började han siklja sig från
hovet, bl. a. därför att han ogillade dess närmande
till hattarna. Han var vid riksdagen 1765—66 en
av de segrande mössornas ledare och medlem av
sekreta utskottet. 1766—69 var han riksråd. 1772
blev han åter riksråd samt utsågs till
kanslipresident. Efter statsvälvningen s. å. avskedades
D. åter.
8) Carl Vilhelm von D., son till D.5),
greve, ämbetsman (1724—90). Han ingick 1742
i kansliet, var kommissionssekreterare i Berlin
1747—51, blev kammarherre hos drottningen
1751, hennes handsekreterare 1753 samt
överkammarherre 1761. Han var envoyé i Petersburg
1763—66 och blev 1764 hovkansler. D. räknades
till hovpartiet men var försiktig, klok och föga
partibunden, vartill bidrog, att hans kusin och
svärfar, D.7), var mössledare. Han blev 1769
president i Kammarrevisionen. Gustav III
högaktade D., som 1788 blev riksråd och s. å. t. f.
kanslipresident. D. fick avsked som riksråd 1789
men kvarstod som t. f. kanslipresident och blev
s. å. även led. av Högsta domstolen. Han var en
smidig politiker och mångsidigt bildad, en vän
av vitterhet och konst.
9) Magnus Wilhelm von D., sonsons
sonson till D.3), friherre naturforskare (1814—45).
Han blev 1835 fil. mag. i Lund och 1838 doc. i
botanik där samt 1843 adjunkt i zoologi och
intendent vid univ:s naturhistoriska museum. 1843
—44 idkade D. studier över den norska
västkustens havsfauna och utgav tills, m. den norske
zoologen J. Koren ”öfversigt af Skandinaviens
echinodermer” (1844), ett för sin tid utmärkt
arbete. Han utgav vidare bl. a. ”Handbok i
växtrikets naturliga familjer” (1841; 2:a uppl.
omarbetad av F. W. C. Areschoug 1870), det första
arbete, i vilket E. Fries’ system framträdde i
sin helhet.
10) Gustaf Wilhelm Johan von D., den
föreg:s kusin, läkare och etnolog (1822—92).
Fil. mag. i Lund 1844, var D. 1846—55
bibliotekarie och sekr. vid Karolinska institutet i
Stockholm, där han 1858 blev den förste prof, i
pato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
