Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - 1600-talet - Ludvig XV:s tid - 1700-talets senare del - Den franska revolutionens tid - 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Dräkt
54
ken blev ett ordinarie plagg (juste-au-corps).
Vid byxornas underkant bars kring
vartdera benet en spetskrage (canon).
Skorna hade breda, utskjutande bandrosetter. Mot
årh:s slut fick rocken längre ärmar, försedda
med mycket utstående uppslag. Hattarna voro
lågkulliga, och brättena vekos upp. Hos kvinnorna
behandlades håret på omväxlande sätt: med bena
mitt på hjässan, med längre el. kortare lockar
o. s. v. Småningom infördes ånyo
huvudbetäckningar, av vilka den ryktbaraste var fontangen.
Livet, som var mycket urringat, erhöll genom
stark snörning trattform och avslutades framtill
med en lång snibb, överkjorteln (robe), framtill
öppen, drogs tillbaka över höfterna, där den lades
i ett par korta, svällande veck, och övergick
därefter i ett släp, så långt, att det måste
uppbäras av annan person. Mot årh:s slut gjordes
överkjorteln åter sluten, vid och veckad.
Samtidigt med den slutna överkjorteln kommo
överplagg i bruk, vilka hade form av koftor el.
man-tiljer, med framtill långt nedhängande snibbar.
Skorna voro mycket spetsiga och hade höga
klackar.
Under Ludvig XV :s tid bevarade dräkten
samma huvuddrag som under Ludvig XIV:s.
Männen buro en rock utan krage men med vida
uppslag på ärmarna. Västen, liknande rocken men
snävare, gick ned till knäet el. slutade mitt på
låret. Upptill hade man västen öppen för att visa
spetskråset och halsduken. Händerna omslötos av
spetsmanschetter. Kortbyxorna voro åtsittande.
Strumporna, nu nästan alltid av vitt silke, drogos
till en början över knäbyxorna och höllos uppe
med guldvävda band. Sedermera drogos byxorna
över strumporna och spändes till under knäet.
På fotterna buros skor. Perukerna minskades.
Håret förenades baktill i en piska, el. ock
förvarades det i en pung. Puder nyttjades nu
allmänt. Hatten, som gjordes mindre än under den
föregående perioden, var på tre sidor uppviken.
— Kvinnornas dräkt undergick fr. o. m. 1714
ganska stora förändringar. Fontangen försvann.
Håret hängde i korta lockar, över ett hårt
åtdraget snörliv bars det likaledes tätt åtsittande
klänningslivet, som var försett med halvärmar
och mycket urringat. Kring halsen bars ofta en
liten tresidig halsduk (follette). Kjorteln gjordes
mycket vid och utspändes på en ställning av
ståltråd och fiskben, ordnade i flera ringar; den
hade ofta draperier av tunt tyg (volants). Skorna
voro låga, spetsiga, vanl. av tyg samt hade höga
klackar.
Under 1700-talets senare del började
mansdräkten undergå större förändringar. Rocken gjordes
mera åtsittande, och dess prydnader blevo
sparsammare. Upptill anbragtes en låg, uppstående
krage, och skörten sneddades framtill. En sådan
rock kallades fraque. Västen gjordes kortare,
knäpptes högre och försågs med uppslag.
Halsduk och krås begagnades fortfarande, det senare
dock, liksom manschetten, med minskat mått.
Peruker begagnades fortfarande. Bakhåret, slätt,
bildade övergång till hårpungen el. hårpiskan, som
efter 1785 var härskande. Hattarna gjordes större
och begagnades i växlande former. — Vid hovet
buro kvinnorna fortfarande styvkjorteln. En
senare form var de på höfterna hängande pocherna
(poches), en med tyg överklädd fiskbensställning,
som samtidigt utgjorde ficka. Ibland frångicks
styvkjortelställningen och ersattes av en mindre
ställning, som åt kjortelns bakparti gav en stark
förhöjning. Slutligen uppgavs styvheten, och
roben uppdraperades, så att den prydliga
underkjorteln blev synlig. Livet bibehölls med sitt
tidigare utseende, men urringningen växte. Från
mitten av årh. nyttjades även lösa koftor
(ca-raco) av olika former, och under koftan bar man
även senare en väst, liknande männens. Under
1770-talet växte håruppsättningarna oerhört. När
emellertid Marie-Antoinette efter en barnsäng
förlorat sitt hår och måste anlägga löshår samt
därför valde en låg peruk med fritt nedhängande
lockar, började damerna följa exemplet och
friserade sig d 1’enfant.
Den franska revolutionens tid medförde en
grundlig omvälvning i modets utveckling.
Herrarna gingo med långt hår, uppslag på rocken,
som sköto fram om kroppens sidor, knölpåk i
handen och lornjett. Vid sidan av dessa
ytterligheter bevarade sig och fortlevde den gamla
dräkten, ehuru med småningom skeende
förändringar ; dräkten anpassades även i de högsta
samhällslagren alltmera efter borgerliga
förhållanden. Rocken (le fraque) vek nu för fracken
(le frac), med vinkelformig utskärning, där
skörten började, och med omvikt krage, som skylde
den med en halsduk omlindade halsen. Håret
hängde ned till rockkragen, och på huvudet bars
en hög hatt. Västen, mycket kortare än förut,
syntes nedanför fracklivet. De förut endast av
kroppsarbetare burna långbyxorna kommo på
modet. Ytterrockar gjordes av samma form som
1700-talets rockar, d. v. s. med raka framkanter,
och de voro ibland försedda med nedvikta,
baktill högt uppstående kragar. — Hos kvinnorna
hade d. i början av 1790-talet fått en enkel,
naturlig och behaglig form: en i lediga veck
nedfallande kjortel, ett liv, som, utan att blotta
kroppen, återgav dess form; vidare långa ärmar,
formade efter armarna, en halsduk el. en framtill
korslagd, baktill knuten mindre schal. Håret var
ledigt lockat, ofta långt nerhängande. Redan vid
årtiondets mitt hade man ändrat dräkten genom
upptagande av s. k. klassiska motiv. Dräkten,
som förut utgjorts av två plagg, liv och kjortel,
blev nu sammanhängande och fick namnet tunika
(tunique). Hattarna voro små och stundom med
brätten, som sköto fram omkring ansiktet. Under
1800-talets första årtionden gjordes kjorteln kort
och försågs nedtill med breda och tvärgående,
släta el. veckade band.
I 1800-talets mansdräkt utträngdes knäbyxorna
under 181 o-talet nästan h. o. h. av långbyxorna.
Livrocken (bonjouren) utträngde under
1830- och 1840-talen alltmer fracken, vilken sedan
användes endast som fest- och ceremoniplagg.
Ännu till mitten av årh. bibehöll sig den höga
halsduken (spännhalsduken), från
1830-talets ingång i förening med den monstruösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
