Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - 1800-talet - Dräktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Dräktighet
56
kragform, som fått benämningen ”fadermördare”.
Under 1850-talet inträdde reaktion, och särsk.
halsduken blev mindre, tills den mot 1890-talet
fick en annan form, som täckte hela skjortbröstet
och kallades ”heltäckare” {plastron). Den
efterträddes dock snart av den smala halsduken av
nutida typ. Den vidöppna västen och det stärkta
skjortbröstet kommo under 1820-talet i bruk och
bibehöllo sig sedan med seg ihärdighet.
Cylinderhatten förblev under förra delen av årh.
härskande, men omkr. mitten av årh. framträdde
filthatten och senare den styva, rundkulliga hatten
vid sidan av mössor i olika former.
Betydligt mer än den manliga var den
kvinnliga dräkten under 1800-talet underkastad modets
skiftande nycker. Damhatten växte i storlek
under 1830-talet för att åter bli mindre under
1840-talet. Under 1850-talet uppkom även
”schäferhatten” med låg kulle och stora mjuka, fram och
bak nedböjda brätten. De små framåtlutande
baretterna på 1860-talet efterträddes av
kapotthat-ten. Under 1820- och än mer under 1830-talet
buro damerna håret högt upptornat och uppfäst
med höga kammar; under 1840-talet kommo de
vid öronen nedhängande lockarna allmänt i bruk;
under 1860-talet lades håret i ett nät, chinjong,
i regel tillsatt med en större el. mindre mängd
löshår; vid 1870-talets slut uppstod pannluggen.
Skorna voro från 1700-talets slut till 1860-talet
utan klackar, först spetsiga, sedan med runda el.
tvärskurna tår. Fr. o. m. 1810-talet kännetecknas
dammodet av den starkt snörda midjan. Kjolarna
voro fortfarande vida. Efter 1856 kulminerade
detta mod genom det absurda plagg, som kallas
krinolin; under början av 1860-talet kunde denna
nå en vidd av 5—6 m. Fram emot 1870-talet
skred man alltmer till en motsatt ytterlighet,
i det att kjolarna gjordes allt snävare och vid
mitten av 1870-talet även tillsnörptes kring
knäna, så att de jämte de redan på 1860-talet
åter upptagna höga och smala klackarna i hög
grad försvårade gången. Under 1870-talet
upptogs den långa överklänning, som kallades
po-lonäs {polonaise), men även helskurna
klänningar, ”prinsessklänningar”, voro i bruk. Från
1840-talet till årh:s slut och in på 1900-talet
voro klänningarna fotsida, och till festdräkt bars
alltid släp. Det ända upp till halsen knäppta
klänningslivet med sin höga ståndkrage var
kännetecknande för både 1880- och 1890-talen. På
1880-talet tillkom den s. k. t u r n y r e n, vilken
man visserligen möter även omkr. hundra år
tidigare men som aldrig förr antagit sådan form
och storlek. Århundradets sista årtionde
bortskaffade åter denna missbildning men upptog i
stället de högt uppstående puff ärmar na i en om
1500-talets mod erinrande form för att vid
mitten av årtiondet låta dem växa ut till
ballongärmar. — Knäppkängan och halvskon av svart
el. brunt skinn var vanligaste fotbeklädnad
utomhus. Klackens form växlade under 1800-talets
slut; den låga, breda klacken, liknande männens,
var förhärskande. ’ j! , !:■>"
Som särdrag i den följande tidens mansdräkt
må korteligen påpekas bruket av smoking vid
halvfestliga tillfällen, jackett som promenad- och
visitrock, vit väst till frackkostymen, vidsträckt
bruk av kavajkostymer, ytterrockar med skärp
om livet, kulörta skjortor i synnerhet till
resdräkt, som sovdräkt pyjamas (kort kavaj och
byxor av ylleflanell, bomull el. siden), för
kroppsarbetare overall, varjämte det utvecklade
idrotts-och friluftslivet medförde betydliga friheter
särsk. i männens sätt att kläda sig.
Cylinderhatten utträngdes av den styva, rundkulliga
hatten (”plommonstop”) och — som svår
medtävlare till denna — den mjuka, nedstukade
hatten i olika färger. Vad skodonen angår,
utträngde snörskon hos båda könen resårstövletten
och även damernas knäppkängor.
Vid sekelskiftet hörde till damdräkten
klock-formig kjol (”klockkjol”), och ärmarna voro
snäva. Blus och kjol av olika stoff och färg
blevo en dräktform, som envist höll i sig. Den
ofta stickade ”jumpern” blev modern. I början av
1910-talet nyttjades ytterligt snäva, långa kjolar.
På 1920-talet förenade man blus och kjol till
en hel, sammanhängande klänning, vars nederdel
blivit än mycket snäv, än nedåt vidgad men
ytterligt kort. Vid slutet av 1800-talet buro
damerna håret högt uppsatt på hjässan, men
omkring sekelskiftet sjönk hårknuten nedåt
nacken, och man bar omkr. 1910 håret
uppkammat över en valk, varefter man gick till
motsatt ytterlighet och lade det benade håret ned
över öronen. Hattarna följde i storlek med
håruppsättningarna och blevo samtidigt med
förekomsten av valkarna mycket stora. På
1920-talet brukades små hattar, djupt nedtryckta på
huvudet. Den vanligaste typen var ”klockhatten”
med små nedböjda brätten.
Omkr. 1930 återinfördes lång festklänning för
damerna. Även förmiddagens kjol blev rätt lång.
Gestalten modellerades av en rörformig gördel.
Hatten var flat el. av herrfason. Omkr. 1937
fingo hattarna fantastiska former. Vardagskjolen
blev åter nästan knäkort. Underkläderna, särsk.
korsetterna, blevo mera raffinerade, och bysten
började åter markeras. Hösten 1947
deklarerades ”the new look” (eng., det nya utseendet) i
modet. Man skulle nu ha knipmidja, hög byst,
runda former med markerade höfter och axlar
utan vaddering, och kjolen blev i början täml.
lång för att sedan åter bli kortare. Hattarna
fingo lugnare former. — I mansdräkten, där
tidigare engelska moder dominerat, ha numera
amerikanska moder kraftigt inverkat och
medfört en ofta överdriven fantasifullhet, särsk. i
skjortor och slipsar. Långbyxor bäras även av
kvinnor, särsk. för sportbruk. Konfektionen har
utvecklats mycket kraftigt.
Bland arbeten över d:s historia böra nämnas
J. Quicherat, ”Histoire du costume en France”
(1875); M. v. Boehn, ”Die Mode” (1907—28);
Else Kleen, ”Kvinnor och kläder” (4:e uppl.
1913); P. Nörlund, ”Dragt” (i ”Nordisk kultur”,
15 B, 1941); Milla Davenport, ”The book of
costume” (2 bd, 1948),
Dräktighet. 1) Det tillstånd, i vilket
dägg-djurshonor befinna sig under tiden för fostrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
