Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(efter 1907 egentligen blott en diktsamling),
Karlfeldt (två diktsamlingar), Per Hallström (efter 1910
tre teaterstycken) – endast Selma Lagerlöf
har oförtröttadt fortsatt sin prosaepik. Med 1890-
talet sammanhänga nära Bo Bergman, en känslolyriker med äfven socialt betonad pessimism,
Hjalmar Söderberg, ironiker och erotiker,
en mycket efterbildad novellist, Karl Erik
Forsslund, hembygdsskildrare, som
programmatiskt angripit industrialismen och den flacka
stadskulturen, K. G. Ossiannilsson, som med
nyskapande versifikatorisk kraft skref
socialdemokratisk agitationspoesi och hjältedyrkande historisk
dikt samt sedan öfvergick till vekare lyrik, och
Anders Österling, romantisk drömmare och
idyllisk Skåneskildrare. Som hembygdslyriker
började äfven Vilhelm Ekelund, hvilken dock
anslagit en mera patetisk ton och formellt
aflägsnade sig från nittiotalet samt numera framträder
som aforistisk essayist.
Medan 1890-talet utmärkts af en trots den
utpräglade individualismen bestämd hufvudriktning
och dess förnämsta författare snabbt fìngo allmän
nationell betydelse och vunno en mycket stor publik,
så att öfversättningslitteraturen vardt rätt
undanskjuten, har under det senaste skedet någon
allmän litterär tendens knappast gjort sig gällande,
och ingen af de yngre författarna har framträdt
som en ledande eller hufvudman, konstnärligt eller
teoretiskt. I allmänhet sedt, kan sägas, att
versdikten, som ända sedan Snoilsky och Rydberg
stått i medelpunkten af det litterära intresset, nu
är rätt undanskjuten, ehuru den nyare lyriken är
rik. Jämte lärjungar till 1890-talets nya och rikt
utbildade teknik märkas åtskilliga traditionsflyende,
som på skilda banor vilja nå osmyckad känslotolkning,
ödmjuk hvardagsskildring, enkel och innerlig ton.
Af de yngre kunna nämnas Dan Andersson, Karl Asplund,
Erik Blomberg, Pär Lagerkvist (äfven novellist och
"expressionistisk" dramatiker med drömspel i
Strindbergs stil), <sp>Erik Lindorm, Sten Selander<sp>
och Gunnar Silfverstolpe.
Äfven den kortare prosaberättelsen är sedan
någon tid betydligt mindre odlad än tidigare,
hvaremot romanen alltmer intagit en dominerande
ställning. I motsats mot versdikten har romanen under
starka intryck af den utländska prosan och tidens
oro under det senaste årtiondet på det hela taget
brutaliserats. Slående är, att den historiska eller
väsentligen fantasiburna prosaskildringen så godt
som upphört; dess sista stora skott var Olof Högbergs
sägenspunna Norrlandsepos "Den stora vreden" (1906).
Med Heidenstams uttryck "inbillningsnaturalist"
skulle man dock vilja beteckna
Hjalmar Bergman, ensamstående med sin
visionärt lefvande, fantasifulla fabulering, i hvilken
framför allt forna tiders Bergslagen framträder
i egendomlig grotesk. Den öfriga prosan skildrar
samtida lefnadsförhållanden än tendentiöst, än
tendensfritt; under och efter Världskriget ha hänsynslöshet
och illusionslöshet, journalistisk anläggning
och sensation i rätt hög grad kännetecknat litteraturen;
bokmarknaden utmärkes af våldsam reklam
och har ytterligare kommersialiserats. Af tendenser,
som icke försvagats sedan 1880-talet, må särskildt
framhållas hembygdsskildringens fortfarande
styrka; stundom, men icke ofta, äro aktuella eller
nyss skedda tilldragelser de behandlade motiven.
Ernst Didring har sålunda ypperligt skildrat
Luleå-Narviksbanans tillkomst och Kirunas första
tid samt gripande berättat scener från Världskriget.
Albert Engström har gett ett rikt och
fylligt figurgalleri från särskildt Roslagen och
Småland af allmoge och kustfolk. Sigfrid Siwertz,
ursprungligen lärjunge af Hjalmar Söderberg, är
framför allt Stockholmsskildraren. Sven Lidman,
som började med sensuell, praktfull poesi, öfvergick
sedan till samtidsromaner med aktuella ämnen
(unionsbrottet) och har stannat som glödande
fromhetsifrare. Gustaf Hellström, som till stor
del skildrat utländska miljöer, är en skarp,
journalistiskt skolad iakttagare af samhällsförhållanden
och kulturskikt. En sällsynt berättarförmåga eger
Ludvig Nordström, som med saftig humor
och godmodigt cynisk naturalism behandlat Ångermanland;
hans senare alstring är starkt teoretiskt
(sociologiskt) betonad ("totalism"). Större än
någonsin förut är f. n. kvinnornas insats i
romanlitteraturen. Jane Gernandt-Claine
representerar den äldre berättarstilen i sina ofta till
främmande land förlagda noveller, hvilket äfven är
fallet med Annie Åkerhjelm, som företräder
en konservativ åskådning. De flesta yngre författarinnorna
äro tendentiösa, i regel med feministisk
inriktning. Elin Wägner är den moderna
kvinnans förnämsta epiker; med socialt och etiskt
allvar tecknar hon hustrur och själfförsörjande
ogifta kvinnor i lefvande, kvick och originell
gestaltning. Marika Stiernstedt är en god
observatör med nykter och vederhäftig framställning.
Socialt patos besjälar äfven Anna Lenah
Elgström och den gärna satiriska Fanny
Alving, religiöst patos Jeanna Oterdahl.
Kulturhistorisk roman odlar Hildur Dixelius-Brettner.
Som en särskild del af den samhällskritiska litteraturen
har man betecknat dess vänstra flygel med namnet
proletärdiktning, då den till afsevärd del författats
af själfbildade personer, som utgått ur kroppsarbetarklassen.
Somligt af detta har väsentligen betydelse af sociala
dokument, medan annat fått litterärt fullgiltig form.
Bland förf., som räknats hit, äro August Törnblom
(signaturen Elf Norrbo) med sina Norrlandsberättelser,
Dan Andersson, som äfven skref berättelser, och
Martin Koch, som gått längst i
hänsynslös naturalism.
Dramatiken fick viktiga nya impulser genom
Strindbergs sista mystiska skådespel. De verksammaste
dramatiske författarna ha varit Tor Hedberg
(samtidsskådespel, komedier, antika versdramer),
Ernst Didring (historiska, psykologiska,
sociala dramer), Hjalmar Bergman (skådespel och
komedi), Ejnar Smith (skådespel och
lustspel), som äfven är solid berättare och lyriker,
August Brunius (komedier, historiska
skådespel) och Ernst Fastbom (folkpjäser).
Litt.: Af senare sammanfattande arbeten må
nämnas M. Lamm, "Upplysningstidens romantik"
(2 bd, 1918–20), J. Mortensen, "Från Röda
rummet till sekelskiftet" (2 bd, 1918–19), F. Böök,
"Sveriges moderna litteratur" (1920) och
"Litteraturen under adertonhundratalets senare hälft"
(i Sveriges historia till våra dagar, XIII,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
