Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Socialdemokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem Bernstein, O. Cohn, Dittmann och Ledebour)
bildade under ledning af Haase (se d. o. Suppl.)
en egen grupp, Sozialdemokratische arbeitsgemeinschaft,
som våren 1917, sedan den i jan. formligen
uteslutits ur partiet, på en kongress i Gotha
bildade ett nytt socialdemokratiskt parti,
Unabhängige sozialistische partei Deutschlands
("U. S. P. D."); dess medlemmar kallades vanl.
"de oafhängiga". Från 1917 fanns i riksdagen ännu en
grupp, Spartakusgruppen (se Spartakus. Suppl.),
ytterst till vänster. Majoritetspartiet, hvars
medlemmar plägade kallas "majoritetssocialister",
började från sommaren 1917 allt tydligare markera
sin oppositionsställning mot regeringen. Det gaf
uttryck åt sina sympatier för den ryska revolutionen
och framställde vid massdemonstrationer kraf
på fred "utan annexioner eller krigsskadestånd".
Vid förberedelserna till den tyska revolutionen
i nov. 1918 (se om denna Tyskland, sp.
694–696) voro "de oafhängiga" och spartakisterna
de pådrifvande; majoritetssocialisterna lämnade
i det afgörande ögonblicket sin medverkan och
samverkade med de oafhängiga vid bildandet af
den nya provisoriska regeringen. Samarbetet bröts
redan i slutet af dec., och majoritetssocialisterna
innehade därpå en tid ensamma regeringsmakten.
Spartakusgruppen hade i dec. 1918 omorganiserat
sig till Kommunistische partei Deutschlands
("K. P. D."). I den jan. 1919 valda
nationalförsamlingen fingo majoritetssocialisterna 163
mandat af 421 (de oafhängiga 22), och en
koalitionsministär (socialdemokrater, demokrater, centrum)
bildades under socialdemokratisk ledning (Scheidemann).
Till provisorisk rikspresident valdes 11 febr.
socialdemokraten Ebert. Om partiets deltagande i
senare regeringskoalitioner, dels under
socialdemokratisk (Bauer, Müller), dels under
borgerlig ledning, se Tyskland, sp. 697–701
och i Suppl. Vid valen till den första republikanska
tyska riksdagen (juni 1920) fingo
majoritetssocialisterna 92 mandat (öfver 5 1/2 mill. röster),
de oafhängiga 81 (omkr. 5 mill. röster),
kommunisterna 2 (inemot 500,000 röster).
Det gamla socialdemokratiska partiet, som 1914
haft 1,085,000 medlemmar, hade 1916 432,619 och
1917 blott 243,061; antalet steg 1919 till 1,012,299
och 1921 till 1,221,059. Det oafhängiga partiet
hade 1920 omkr. 1 mill. medl.
Det oafhängiga partiet var icke homogent. Det
hade en stark vänsterflygel, som helt stod under
inflytande af det segrande bolsjevikiska partiet i
Ryssland. Den ville, att hela partiet skulle ansluta
sig till den 1919 i Moskva bildade Kommunistiska
internationalen. En delegation från det oafhängiga
partiet sändes sommaren 1920 till Moskva för att
underhandla om anslutningsvillkoren. De mera
moderata inom denna delegation (Dittmann och
Crispien) funno villkoren oantagliga, hvaremot de
två öfrige delegaterna (Stöcker och Däumig)
accepterade dem. Detta blef inom partiet en stor
tvistefråga, som efter stormiga debatter afgjordes på en
kongress i Halle okt. 1920 på det sätt, att partiet
sprängdes. Den kommunistiska minoriteten sammanslöt
sig med det redan bestående kommunistiska partiet
till Vereinigte kommunistische partei Deutschlands
("V. K. P. D."). Sedan sprängningen i
Halle skett, gjorde sig inom det oafhängiga
socialdemokratiska partiet allt starkare meningar till
förmån för sammanslagning med det gamla
socialdemokratiska partiet gällande. Dessa meningar
understöddes af det gamla socialdemokratiska
partiets majoritet och främjades af händelser inom den
socialistiska internationalen, där starka
enighetstendenser bröto sig igenom. Både det gamla
socialdemokratiska partiet (på kongress i Augsburg) och
det oafhängiga socialdemokratiska partiet (på
kongress i Gera) beslöto en sammanslagning, som
därpå omedelbart egde rum på en gemensam
kongress i Nürnberg sept. 1922. Det sammanslagna
partiet benämndes i början Tysklands förenade
socialdemokratiska parti, hvilket namn emellertid
snart utbyttes mot det gamla: Tysklands
socialdemokratiska parti, Sozialdemokratische partei
Deutschlands ("S. P. D."). Detta parti räknade
868,914 medl. 1925. Vid riksdagsvalet i dec. 1924
erhöll partiet 7,880,058 röster af samtliga omkr.
30,283,000 afgifna och 131 mandat af riksdagens
493, kommunisterna 2,708,716 röster och 45
mandat. – Tyska socialdemokratiska partiets ledande
krafter äro Hermann Müller, Otto Wels, Rudolf
Hilferding och Rudolf Breitscheid.
(Sp. 173) Under Världskriget deltog i Frankrike
det socialdemokratiska partiet med 3 man
(Guesde, Sembat och Thomas) i regeringsansvaret.
Efter 1918 började en ny splittringsperiod.
Partisprängning egde rum på kongressen i Tours dec.
1920, då de kommunistiska elementen gingo ifrån.
Partiet sjönk då från 180,000 till 50,000
medlemmar. 1925 voro medlemmarna 110,000.
Partiets politiska inflytande ökades efter nyvalen
till deputeradekammaren 11 maj 1924, då det
erhöll omkr. 1,700,000 röster och 106 mandat af
deputeradekammarens 610. Under 1925 och början
af 1926 ha lifliga diskussioner om partiets
deltagande i regeringen (i koalition med radikala
borgerliga element) pågått. Partiet har afböjt att
deltaga. Dess mest bemärkta män äro P. Renaudel
och Léon Blum.
(Sp. 173) Efter Världskrigets slut fick arbetarpartiet
i England ett stort uppsving. Valen 1918
gåfvo 2,244,945 röster och 57 mandat i underhuset;
valen 1922 gåfvo 4,236,733 röster och 142 mandat.
1923 egde ånyo val rum, hvarvid arbetarpartiet
erhöll 4,355,000 röster och 191 mandat.
Ehuru partiet innehade endast en tredjedel af
underhusets platser, öfvertog det dock, utan koalition
med något annat parti, regeringsansvaret
under Ramsay MacDonalds ledning 22 jan. 1924.
Hans ministär föll 4 nov. 1924 efter en valstrid,
som visserligen höjt partiets röstsiffra till 5,551,549,
men sänkt antalet mandat till 151. Partiets
medlemsantal var 3,155,911 år 1925.
(Sp. 174) Socialdemokratiska arbetarpartier
existera i alla Europas stater samt i en del
utomeuropeiska länder. I Österrike bildades partiet
1885 och stod till 1918 under ledning af Viktor
Adler. Efter rösträttsreformen 1907 blef partiet
representeradt i riksrådets representanthus med 88
mandat af 516. Vid revolutionen 1918 ökades
partiets inflytande afsevärdt, och dess ledande
män gingo i den österrikiska republiken in i en
koalitionsregering, ur hvilken de dock 1919
utträdde. Partiets ledare är nu d:r Otto Bauer.
Vid valen i okt. 1923 erhöll partiet 1,311,870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
