Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinope ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sirsjöbergsfältet, järnmalmsfält i Hällefors
socken, Örebro län, med 3 grufvor, Stora Sirsjöbergs-,
Sikfors- och Mosstegsgrufvorna, och en brytning
af 18,500 ton malm och berg 1922, tillhör
Sikfors bruk (se d. o.), hvilket nu eges af
Vargöns a.-b.
O. Sjn.
*Sissek tillhör nu Jugo-Slavien.
*Sisymbrium. S. officinale kallas äfven
dufstilla.
Sitasjaure, en 68 kvkm. stor sjö, 616 m. ö. h.,
i Gällivare socken, Lappland, sträcker sig från
norska gränsen 45 km. mot s. s. ö. och afrinner
genom Vietasjokk till Stora Lule älf vid Stora
sjöfallet.
O. Sjn.
Sitatunga, zool. Se Träskfolket, sp. 181.
Sitogen, extrakt, framställdt genom pressning af
öljäst, liknar till utseende, smak och halt af
kväfvehaltiga ämnen köttextrakt och används som detta.
*Sitt, Hans, dog 10 mars 1922 i Leipzig.
Sittart, van. Se Yansittart.
*Sittenfeld, K., dog 24 juni 1918 i Berlin.
Sittliche entrüstung [-oŋ], ty., sedlig
förtrytelse, dygdig harm.
Situojaure, en 16 kvkm. stor sjö, 635 m. ö. h.,
i Kvikkjokks socken, Lappland, genomflytes af
Situoätno, ett tillflöde till Blackälfven och Lilla
Lule älf.
O. Sjn.
Siuru. Se Estniska språket och
litteraturen. Suppl.
Sivapithecus indicus, paleont., fossil apa ur
Siwalik hills’ pliocenlager, är måhända den mest
människolika af alla lefvande och utdöda
apformer.
L-e.
*Sivas. 1. Vilajetet hade 1,109,525 inv. 1912.
Det omfattar 4 sandjak: Sivas (522,986 inv.),
Amasia, Kara-Hisar och Tokat.
Sivers, Taddeus Vasiljevitj von,
baron, rysk militär, f. 18 okt. 1853, blef officer
vid inf. 1875, generalstabsofficer 1881, öfverste
1890, reg.-chef 1899, generalmajor och stabschef
1900, fördelningschef 1904, generallöjtnant 1906,
chef för 17:e armékåren 1908 och general af inf.
1912. Under Världskriget förde han först 10:e
armékåren (Galizien), sedan 10:e armén, med hvil-
ken han i nov. 1914 inföll i Ostpreussen och be-
satte östligaste delen af provinsen. I vinterslaget i
Masuren, 4-22 febr. 1915, blef han fullständigt
slagen af tyska armégruppen Hindenburg och måste
íîå tillbaka mot Njemen, hvarefter han entlediga-
des från sin post som arméchef. H- J-dt.
Sixtus-brefven, två bref från kejsar Karl af
Österrike till hans svåger prins Sixtus (Sixte)
af Bourbon-Parma våren 1917, skrifna i syfte att
îå fredsunderhandlingar till stånd. Sixtus (f. 1
aug. 1888 i Wartegg i Schweiz) hade vid
Världskrigets utbrott sökt inträde först i fransk, sedan
i engelsk tjänst och därefter, liksom brodern
Xavier, mottagits i belgiska armén, först som
sjukvårdare, sedan som artillerilöjtnant (tre af deras
bröder voro officerare i österrikiska armén). Han
sammanträffade jan. 1917 i Schweiz med sin
moder, änkehertiginnan af Parma, underrättades
därvid om kejsar Karls önskan att ingå i förberedande
fredsunderhandlingar och mötte (efter en
konferens i Paris i franska utrikesministeriet med J.
Cambon) i Neuchâtel 13 febr. Karls emissarie,
grefve Thomas Erdödy. Inbjuden att besöka
kejsaren, hade han först två audienser hos Poincaré
och anlände 23 mars till slottet Laxenburg vid
Wien, där han inför Karl och österrikiske
utrikesministern Czernin framförde Poincarés meddelande,
att Karl först måste förbinda sig att stödja de
franska krafven på Elsass-Lothringen, om
förhandlingar öfver hufvud skulle inledas. Vid Sixtus’ afresa
24 mars lät Karl honom medföra ett kejserligt
handbref; det var ställdt till Sixtus, men afsedt att
icke-officiellt delges Poincaré. Bl. a. lofvade Karl
däri att kraftigt stödja "Frankrikes rättmätiga
kraf i fråga om Elsass-Lothringen". Brefvet
delgafs 31 mars Poincaré, uppfattades som ett
trefvande anbud om separatfred, diskuterades af
franske konseljpresidenten Ribot och engelske
premiärministern Lloyd George vid ett möte i Folkestone
och därpå af Ribot, Lloyd George och italienske
utrikesministern Sonnino vid ett möte 19 april i
S:t Jean de Maurienne. Då Sonnino ihärdigt
vägrade att afpruta något på de löften om
landutvidgning Italien 1915 erhållit af de allierade,
ansågos förhandlingar med Österrike resultatlösa,
och därom erhöll Sixtus besked 22 april. Han
fortsatte emellertid förhandlingarna, besökte 8–9
maj ånyo Laxenburg och återförde ett nytt
handbref af Karl, hvari denne bl. a. påstod sig ha
afgifvit sina förklaringar i samförstånd med Czernin.
Italienskt motstånd hindrade upptagandet af nya
förhandlingar, hvarom Sixtus 23 juni
underrättades af Cambon. Czernins roll vid dessa
förhandlingar är ej fullt klar; skriftligen har han i alla
händelser ej gjort någon antydan om separatfred,
och handbrefven voro honom obekanta.
Hemligheten med Sixtus-brefven röjdes i april 1918, då en
offentlig antydan af Czernin om påstådda senare
franska fredsanbud retade Clemenceau att först
alludera på Sixtus-brefven och sedan publicera
utdrag ur dessa. Officiella österrikiska dementier
följde, men vunno ingenstädes tilltro. Då Czernin
upprörd fordrade förklaring, nedlät sig Karl att
till denne skriftligen på hedersord försäkra, att
orden om Elsass-Lothringen i första brefvet
genom förfalskning fått motsatt mening mot den
verkliga och att det andra brefvet aldrig skrifvits.
Inför ohållbarheten af dessa påståenden lära planer
att tillsätta ett regentskap för Karl ha tagits i
öfvervägande; i stället afgick Czernin 14 april, och
s. d. telegraferade Karl till kejsar Vilhelm en
bombastisk dementi på Clemenceaus beskyllningar:
"vårt ytterligare svar äro mina kanoner i väster".
– Litt.: O. Czernin, "Im weltkriege" (1919),
A. Demblin, "Czernin und die Sixtusaffäre"
(1920), K. F. Nowak, "Der sturz der
mittelmächte" (s. å.), och Sixte de Bourbon, "L’offre de
paix séparée de l’Autriche" (1921).
V. S-g.
Sixt von Armin [-fånn-], Friedrich, tysk
militär, f. 27 nov. 1851 i Wetzlar, blef 1872
officer vid infanteriet, 1888 generalstabsofficer, 1900
öfverste och reg.-chef, 1903 generalmajor och
direktör i krigsministeriet, 1908 generallöjtnant och
fördelningschef samt 1911 general af inf. och chef
för 4:e armékåren. Under Världskriget förde han
till i mars 1917 sin armékår (på västfronten),
hvarefter han blef chef för 4:e armén, hvarmed han
utkämpade slagen i Flandern 1917 och vid
Lysfloden 1918. I jan. 1919 blef han försatt i
disponibilitet.
H. J-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
