Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Folkrätt - *Folksagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Folksagor
942
partikulära som framför allt internationella
traktater och konventioner, hvilka afsett en rättslig
reglering af olika förhållanden såväl under krig
som under fred. Från rätten i öfrigt skiljer
sig folkrätten genom sitt beroende af fortsatt
ömsesidigt erkännande och upprätthållande från
vederbörande makters sida, under det att den statliga
rätten beror af statsmaktens fortsatta ensidiga
erkännande och upprätthållande af densamma. Däremot
är det felaktigt att, såsom dock ofta sker. anse
folkrätten sakna rättskaraktär, enär den ej är
exigibel. Äfven den statliga rätten är ej sällan
inexigibel, t. ex. i följd af bristande bevisning
för ett rättsanspråks riktighet, men dessutom måste
betonas, att exigibilitet ingalunda saknas heller för
folkrätten, ehuru här saknas en öfverordnad makt,
som kunde tvinga staterna till underkastelse under
rätten; det är öfverlämnadt åt makterna själfva att i
sista hand haf da sin rätt, och garantien mot rättens
åsidosättande ligger i den repressaliemakt, som hvarje
förfördelad stat besitter såväl i krig som i fred.
Folkrätten förutsätter en internationell
folkgemenskap, fördelad i själfständiga stater
eller makter, som ömsesidigt behöfva och erkänna
hvarandra. Därför uppstod en folkrätt i egentlig
mening först med den medeltida kristenhetens
samling mot turkarna under påfvens och kejsarens
ledning. Sin vidare utbildning fick folkrätten först
med det europeiska statssystemets konsolidering
genom westfaliska freden 1648 och längre fram
1815 års Wienkongress, hvilken betecknar det
europeiska statssystemets öfvergång till en
europeisk kulturgemenskap mellan dess skilda folk
oberoende af religiös gemenskap. Slutligen har denna
kulturgemenskap genom sin expansion inom främmande
världsdelar framkallat ett världsstatssystem, som
i "Nationernas förbund", sådant detta utformades
genom Versaillesfreden af 1919, erhållit sin första
rättsliga försöksgestaltning under anknytning till
förut bestående förhållanden.
Den moderna folkrätten bygger, i motsats till den
äldre, på fred mellan makterna såsom ej blott
det normala förhållandet, utan såsom bärande
princip. Kriget blir ett exekutivmedel, hvars
användning måste både regleras och göras så sällsynt
som möjligt, därför att detsamma bryter den för
folken alltmer nödvändiga kulturgemenskapen, men å
andra sidan icke kan helt och hållet undvaras, så
länge ingen annan exekutivmakt finnes. Fördenskull
har arbetet på folkrättens utveckling främst
inriktats på regleringen och afvecklin-gen af
uppkommande tvister mellan makterna. Yid sidan af
de sedan gammalt bestående exekutoriska rättsmedlen
(retorsion, repressalier, fredsblockad och vapenmakt
utan krig i andra former, samt krig) ha skapats nya
konciliatoriska rättsmedel (framför allt medling,
undersökningskommissioner, förlikningsförfarande
och skiljedom). Men därjämte har fortgått ett
oafbrutet utbyggande af den fredliga samfärdseln
genom internationell reglering af post, telegraf
och andra kommunikationsmedel, mått, mål och vikt,
myntväsen, sanitetsväsen, nä-ringslif, patent,
mönster och modeller, litterär och konstnärlig
egendom, vetenskapliga undersökningar m. m. Af största
betydelse har ock den internationella rättsbildning
varit, som de internationella Haagkonferenserna för
privat internationell rätt
åvägabragt inom äktenskaps-, förmynderskaps- och
processrätt och som afser att efter hand omfatta
hela det borgerliga lifvet, i den mån detta rör sig
utanför de särskilda staternas egna gränser.
Världskriget 1914-19 medförde ett plötsligt af-brott i
den folkrättsliga utvecklingen mindre därigenom, att
den reglering af krigets folkrätt, hvarpå särskildt
de båda s. k. fredskonferenserna i Haag (1899, 1907)
liksom sjörättskonferensen i London (1908-09) varit
väsentligen inriktade, nästan h. o. h. förlorade sin
betydelse, än därigenom, att den kulturella gemenskap,
hvarpå folkrätten ytterst hvilade, under krigsåren
och delvis äfven efter kriget blef bruten och i följd
däraf förutsättningarna för en fortsatt folkrättslig
reglering af freds-förhållandena brusto. Upprättandet
af Nationernas förbund (se d. o. Suppl.) innebar
ett försök att ånyo anknyta utvecklingen till en
folkrättslig gemenskap, som dock fick formen af ett
fritt förbund och icke af en nödvändig folkgemenskap,
huru mycket den än sökte bevara af det, hvartill
man före Världskriget kommit. Folkförbundsakten
af 1919 innebär, att världsstatssystemet försökt
skapa gemensamma organ med regelbundet återkommande
sammanträden och med uppgift ej blott att reglera
redan uppkomna förhållanden, utan också att, under
bibehållande af makternas själf bestämningsrätt och
själf ansvar, leda utvecklingen i gemensamma banor
till undvikande af nya sammanstötningar. Därför
åsyftar Nationernas förbund ett indragande under
sin domvärjo af alla viktigare internationella
förhållanden, oafsedt om alla makter tillhöra
förbundet eller några stå utanför detsamma. Huru
den nya folkrätt, som efter hand kan växa upp på
den sålunda lagda grunden, skall komma att vidare
utbildas, därom är dock ännu för tidigt att döma.
Rid.
I Haag började 1923 en ny internationell vetenskaplig
folkrättsinstitution, Académie de droit international,
sin verksamhet. Redan andra Haagkonferensen 1907 antog
en resolution om önskvärdheten af en internationell
folkrättsakademi, upprättandet af en sådan planerades
1910 af en grupp holländska folkrättslärde, planen
godkändes 1913 af Institut de droit international,
och i början af 1914 inkorporerades den nya
institutionen som en holländsk stiftelse under
ett kuratorium af 12 personer, företrädande olika
nationer. Världskrigets utbrott s. å. vållade 9 års
uppskof med invigningen, som först i juli 1923 egde
rum i Haag. Akademien har till uppgift att vara
"ett centrum för vetenskapliga studier rörande
den internationella rätten, den offentliga och den
privata, jämte dit hörande vetenskapsgrenar i syfte
att främja djupgående och oväldig pröfning af med
de mellanfolkliga rättsförhållandena sammanhängande
frågor". Viktiga sådana frågor skola på akademiens
initiativ behandlas i föreläsningar eller
genom seminarieundervisning af folkrättslärde,
tillhörande olika nationer (landshöfding
Hj. Hammarskjöld höll aug. 1923 på anmodan en
föreläsningsserie om neutraliteten). Akademiens
verksamhet bekostas väsentligen af anslag från
The Carnegie endowment for international peace.
V. S-g. * Folksagor. "Standard works ej blott för alla
tider, utan ock för alla länder" (N. E. Hammarstedt)
äro de af Sv. litt. sällsk. i Finland under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
