Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkminnen - Folkminnesforskning - *Folkmoot - Folkmusik - Folkombudsman - *Folkomröstning - *Folkpensionering - *Folkräkning - *Folkrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvunnit ur lefvande lifvet. – En fjärde sagoform är
djursagan (se d. o.) l. fabeln, som handlar om
djur, hvilka den låter uppträda emot hvarandra,
som om de vore människor. Djursagan är hos de
indoeuropeiska folken mestadels enepisodisk, byggd
på ett skämtsamt eller satiriskt uppslag. Den är
af hög ålder (Aisopos). Hos naturfolk träffas ofta
mera inveckladt byggda, mångepisodiska djursagor af
helt annan stiltyp än våra. – Folkdiktning i bunden
form har tidigt uppstått i anslutning till rytmiska
handlingar: dans eller arbete. Öfverallt träffas
sålunda dans-, lek- och arbetsvisor med enkel och
starkt rytmiskt betonad byggnad (se Cederschiöld,
"Rytmens trollmakt", 1905). En enkel rytmisk form,
som dessutom ofta stöder sig på rim och assonans,
har tagits i anspråk äfven för korta minnesregler
(väderleksmärken, lagregler och ordspråk) samt för
gåtor, besvärjelser och ramsor. En mindre primitiv
diktning i bunden form är den egentliga folkvisan
af antingen rent lyriskt innehåll eller af episk
karaktär. Af sistnämnda art är den s. k. balladen
l. romansen, som hos oss företrädesvis bär namnet
folkvisa och som står på ett högre, mera litterärt
plan än öfrig folkdikt (se vidare Folkvisor). Ett
slags motsvarighet till folkvisan var i forntiden den
strofiska, stafrimmade eddadiktningen, som emellertid
står på ett ännu högre litterärt plan.
Litt.: Se utom den i art. Folklore, Folksagor,
Folkvisor och Sägen anförda litt. äfven, hvad
folksagorna beträffar, A. Aarne, "Verzeichnis der
märchentypen" (1910), "Leitfaden der vergleichenden
märchenforschung" (1913) och "Ubersicht der
märchenlitteratur" (1914), F[olklore] F[ellows],
"Communications" (1911 ff.), J. Bolte och G. Polivka,
"Anmerkungen zu den kinder- und hausmärchen der
brüder Grimm", I–III (1913–18), C. W. von Sydow,
"Våra folkminnen" (allmän öfversikt; 1919), och den af
honom utg. tidskr. "Folkminnen och folktankar" (1914
ff.). Jfr Folklifsforskning. Suppl. C. W. v. Sydow.
Folkminnesforskning, vetenskapen om folkminnena
(se d. o. Suppl.) eller folkets andliga kultur. Ett
gränsområde mellan folkminnes- och folklifsforskning
utgör därvid den grupp folkminnen, som innesluter
tro och sed, i det att den nära ansluter sig
till folkets arbets- och festlif, men tillika på
det närmaste hör samman med folkets själslif och
diktning. Som vetenskap kan folkminnesforskningen
sägas börja med bröderna J. och W. Grimm, som i
anmärkningarna till sina "Kinder- und hausmärchen"
(1812–22) påvisat sagornas internationalitet och
likheten mellan vissa sagomotiv och forntida myter
samt framställt teorien om sagorna som resterna af
en urindoeuropeisk mytologi; och i sin "Deutsche
mythologie" (1835) använde J. Grimm sagor, sägner, tro
och sed som material för sin framställning, hvarvid
han dock ser på stoffet från en ensidigt mytologisk
synpunkt. Det vetenskapliga intresset för folkminnena
som sådana kan sägas börja med W. Mannhardt ("Wald-
und feldkulte" och "Baumkultus der germanen") samt
de engelske folkloristerna E. B. Tylor, A. Lang
och J. G. Frazer, hvilka dock ensidigt sysslat med
tro och sed, utan att egna diktningen någon annan
uppmärksamhet än som källa för trosföreställningar.
Allsidigast har folkminnesforskningen kommit till
utveckling i Skandinavien och Finland. Vid de nordiska
universiteten är folkminnesforskningen representerad
med professurer i Kristiania (sedan 1886), Helsingfors
(sedan 1898), Köpenhamn (sedan 1913) och Dorpat
(sedan 1920) samt med en docentur i Lund (sedan
1910). Litt.: C. W. von Sydow, "Våra folkminnen"
(1919), samt den af honom utg. tidskr. "Folkminnen
och folktankar" (1914 ff.), F[olklore] Ffellows],
"Communications" (1911 ff.), det storartade
samlingsverket "Finlands svenska folkdiktning",
"Danmarks folkeminder" (utg. af Föreningen
Danmarks folkeminder, st. 1908; hittills 27 hftn)
och en liknande serie utg. af Norsk folkeminnelag.
C. W. v. Sydow.
*Folkmoot uttalas äfven fåukmot eller fåukmåut.
Folkmusik, sådan instrumental- eller sångmusik,
som i långa tider lefvat hos de breda folklagren,
framför allt hos allmogen, och i regel har okända
upphofsmän, i motsats till den af de mera bildade
klasserna omhuldade och i rikare former utbildade
konstmusiken, vid hvilken bestämda tonsättarnamn
äro knutna. Folkmusiken kan antingen ha sitt
ursprung hos allmogen själf eller vara lånad från
de högre samhällsklasserna och sedan efter hand
mer eller mindre omdanad. Dess instrumentalmusik
utgöres förnämligast af folkdansmelodier,
hvartill komma vallåtar och gånglåtar (se
Låt) samt sångackompanjemang. Utom sådana
kulturinstrument som fiol och klarinett förekomma
där särskildt utbildade folkinstrument, bl. a. nyckelharpa, säckpipa, kantele, cittra,
skalmeja och vallhorn. Sångmusiken är företrädesvis
folkvisor (se d. o., sp. 805–807). – Om naturfolkens
musik se Musik, sp. 1444–45.
E. F–t.
Folkombudsman. Se Folkkommissarie. Suppl.
*Folkomröstning. Om folkomröstningsinstitutets
senare utveckling i olika länder se Referendum (äfven i Suppl.).
*Folkpensionering (Allmän pensionsförsäkring). Se
Pension, sp. 421–424.
*Folkräkning. Den senaste folkräkningen i Sverige
egde rum 31 dec. 1920. För att afhjälpa bristerna i
fråga om yrkesbeteckningarna ha vid denna folkräkning
jämte kyrkoboksutdragen äfven användts mantals- och
deklarationsuppgifter. Bearbetningen har utförts med
tillhjälp af elektriska s. k. Hollerith-maskiner
(sådana användas flerstädes i utlandet).
*Folkrätt är den gren af juridiken,
som till föremål har rättsförhållandena mellan stater
eller andra internationella rättssubjekt själfva
såsom makter, och kan därför äfven kallas
publik internationell rätt i motsats till
den privata internationella rätten, som har till
föremål dessa makters inbördes lagstiftnings- och
myndighetskompetens beträffande rättsförhållandena
mellan medborgare i olika stater. Folkrättens
hufvudkälla är den internationella rättssedvänjan,
sådan den utbildats genom ömsesidigt erkännande
från makternas sida och sedermera af doktrinen
upptecknats och förklarats; doktrinen själf är däremot
icke rättskälla, utan endast kunskapskälla.
Vid sidan af rättssedvänjan har särskildt i nyare
tid äfven en skrifven rätt uppkommit i form af såväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
