Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställningen, att man kan skada en människa genom
att skada hennes bild, träffar man sålunda öfver
hela jorden. Sådana föreställningar har man benämnt
elementartankar eller kulturelement. - Äfven på
trons och sedens område göra sig emellertid ras,
nationalitet och naturförhållanden gällande,
och hithörande företeelser måste därför studeras
geografiskt, så att man kan följa dem öfver de
områden, där de framgått ur gemensam tradition,
ej blott uppstått ur analoga förhållanden. Det är
därför af vikt att få ett så rikt variantmaterial
som möjligt. - I många fall kunna utbredning och
variation inom traditionsområdet utvisa en mycket hög
ålder för hithörande stoff, hvarför det för studiet af
forntidens andliga kultur i många stycken kan anses
fullt motsvara de arkeologiska fynden för studiet
af dess materiella kultur, oaf-sedt att det behållit
sin betydelse inom folklifvet ända till vår tid.
Folkdiktningen utgör ett oerhördt omfattande och
mångskiftande område. Närmast folktron kommer
folksägnen, i det att den tros af folket. Man
kan skilja mellan minnessägner, som grundats på
faktiska händelser, hvilka bevarats i folkets
minne, fastän vanligen i förvanskadt skick på
grund af omedveten stilisering och omarbetning,
svars- 1. förklaringssägner (etiologiska sägner),
som diktats för att förklara tillkomsten af
ortnamn, naturbildningar eller sedvänjor och som
i regel ej alls grundats på något minne, utan
diktats såsom ersättning för kunskap i frågan,
samt bekräftelse-sägner, som diktats för att
ge bekräftelse på vissa folktrosföreställningar
och ofta tillika för att varna för att bryta mot
folktrons föreskrifter. Till den sistnämnda gruppen
hör flertalet sägner om öfver-naturliga väsen. Man får
emellertid ej betrakta dem som uteslutande diktning,
ty de ha starka inslag af upplefvande, och för
att rätt förstås måste dithörande sägner jämföras
och sättas i samband med de många upplefvelser
af t. ex. hallucinatorisk art, som allmogefolk
haft, men hvilka man dock ej får sammanblanda med
egentliga sägner. Ehuru de olika sägengrupperna
uppkommit af olika anledningar och på olika sätt,
präglas de af samma stilegenskaper: de äro korta,
vanligen enepisodiska berättelser, som ej berättas för
underhållning, utan med hänsyftning på de platser,
till hvilka de knutits, eller för att illustrera
den sortens händelser eller föreställningar,
som de handla om. Dock träffas stundom längre
sägenbildningar, knutna till en framstående person,
i bygden eller en hel släkt. Flera sådana har man
upptecknat särskildt i Norge, men äfven i Sverige,
och ur sådana längre sammanhängande sägenbildningar
har den litterära fornisländska ättsagan utvecklat sig
(se Knut Lie-stol, "Norske aettesogor", Kristiania,
1922). -Från sägnen har äfven hjältediktningen
utvecklat sig. Den öfverensstämmer med folksägnen
däri, att den vill bli trodd; dess personer ha
individuella namn, och handlingen är lokaliserad till
verkliga orter, men den skiljer sig från den senare
genom sin episka bredd och sitt patos, genom litterär
utformning af de ursprungliga enkla sägenmotiven och
oftast bunden form, hvarigenom den tillika måste
anses vara en mera litterär form af folkvisan med
berättande innehåll. - Folksagan (se d. o.) skiljer
sig från sägnen i första rummet där-
igenom, att den är en fullt medveten diktning,
tillkommen i afsikt att roa, och att den sålunda ej
gör anspråk på att bli trodd. Den utgör emellertid ej
en enhetlig diktgrupp, utan flera sinsemellan ej alls
besläktade diktarter, uppkomna ur helt olika miljö
och förutsättningar och med starkt olika stilprägel,
härkomst och historia. Den sagogrupp, som kommer
sägnerna närmast, är den vanliga skämthistorien,
som håller sig nära verkligheten och i regel saknar
öfvernaturliga motiv. Den är vanligen enepisodisk,
byggd på en enda skämtsam idé, men kan också förekomma
såsom mer eller mindre lösa konglomerat af urspr,
skilda skämtepisoder eller såsom seriebildningar
af ett och samma grundmotiv. Stundom får den
emellertid en mera rik novellartad utveckling såsom
i skälmsagorna.
Stark beröring med sägnen har också den semitiska
novellsagan, som sträfvar efter att ge intryck af sann
berättelse genom individuella personnamn, uppgifter om
hufvudpersonernas släktledning, lokalisering och bred
detaljmålning. Den är mångepisodisk med slingrande
komposition, d. v. s, episoderna komma i oväntade
kombinationer, så att man från den ena episoden ej
kan räkna ut, hvad den följande skall innehålla. Den
saknar andra öfvernaturliga moment än som af den
lefvande folktron uppfattas som faktiska. Såsom
typiska exempel på denna art diktning, som ännu
träffas allmänt på arabiskt område, kunna nämnas
G. T:s berättelse om Jakob och Esau, som börjar med
Isaks giftermål och slutar med brödernas försoning,
och berättelsen om Josef och hans bröder.
Af helt annan karaktär är den indoeuropeiska
undersagan, som för vår uppfattning står som
den egentliga folksagan. Den är en mångepisodisk
berättelse med rak komposition, d. v. s. de olika
episoderna följa hvarandra i strängt logisk följd,
och från den ena episoden kan man i hufvudsak sluta
sig till, hvad den följande skall innehålla. Den är i
regel starkt fantastisk och försöker ej att ge något
verklighetsintryck - personerna sakna individuella
namn, och handlingen är ej lokaliserad till kända
länder eller orter. Denna sagotyp finnes jämnt
utbredd bland alla indoeuropeiska folk, men träffas
hos andra folk endast som tillfälliga lån, liksom den
semitiska novellsagan är inskränkt till semitiskt
folkområde. Undersagans ålder är mycket hög. En
stor del sådana sagor härstammar säkerligen från
gemensam-indoeuropeisk tid. Den äldsta uppteckningen
af en sådan saga har man i den berömda sagan om de två
bröderna, som upptecknats af en egyptisk skrifvare
omkr. 1300 år f. Kr., men som tidigare måste ha
införts i Egypten, sannolikt från Balkanhalfön
eller Svartahafs-länderna, där samma saga i vår tid
upptecknats i åtskilliga varianter. Flera af våra
mest kända folksagor kunna äfven påvisas i en gammal
grekisk hjältesaga, i hvilken de mer eller mindre
fullständigt infogats. Så ingår sagan om skeppet
till lands och vatten och de underbare hjältarna i
Argonautersagan, som äfven innehåller tydliga spår
af sagan om Guldprinsessan och sagan om flykten från
trollet. På grund af sin höga ålder är undersagan
af stort värde för kännedomen af forntida tro, sed
och etisk åskådning, som ofta lämnat tydliga spår i
sagorna, fastän de längesedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
