Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Krigshändelserna 1915. Sydfronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reservfördelning af mobilmilis- (landtvärns-) trupper. En
mobiliserad kav.-fördelning räknade omkr. 3,400
man. Utom nämnda trupper funnos äfven att
tillgå 8 alpiniregementen, med tills. omkr. 80
kompanier, och 2 bergsartilleriregementen, med tills.
36 batterier, afsedda att försvara bergspassen
på norra gränsen, m. fl. trupper. Till
krigsstyrelsens förfogande stodo äfven 9 luftskepp och
210 fältflygplan. Slutligen uppsattes af
territorialmilisen (landstormen) ett betydande antal
ersättnings- och besättningstrupper. Arméns krigsstyrka
uppgick vid krigsutbrottet till 1,230,000 man,
hvartill kom territorialmilisen med 1,900,000 man.
Då krigsförklaringen afgafs, var större delen af
armén redan mobiliserad. Högste befälhafvare
var konung Viktor Emanuel med general Cadorna
som generalstabschef (och verklig ledare af
operationerna). På grund af krigsskådeplatsens
beskaffenhet delades armén i två grupper, af hvilka
den större var afsedd mot Isonzofronten och den
mindre mot Tyrolen. Den förra utgjordes af 3:e
armén (hertigen af Aosta), 2:a armén (Frugoni)
och en mindre härafdelning (Lequio), tills. omkr.
400,000 man. Den för anfall mot Tyrolen
bestämda armégruppen utgjordes af 1:a armén
(Brusati) och 4:e armén (Nava), tills. omkr. 200,000
man. – På österrikiska sidan utnämndes 26 maj
dittillsvarande chefen för 5:e armén, ärkehertig
Eugen, till högste befälhafvare på sydvästfronten.
Till försvar af Isonzofronten förflyttades nämnda
armé, som förstärktes med delar af 3:e armén, så
att dess styrka uppgick till 8–10 fördelningar,
från serbiska fronten till Isonzo. Dess chef blef nu
general von Boroevic. Till tryggande af denna
armés högra flank sammandrogs en härafdelning
(v. Kohr) i Kärnten. Tyrolens försvar
anförtroddes åt en nybildad, delvis af landtvärn och
landstorm (tyrolerskyttar) bestående armé under
general Dankl. Gränserna mot Italien hade redan
förut omsorgsfullt förstärkts. – 1:a–4:e
Isonzoslagen (30 juni–30 nov.). 24 maj började
italienarna sin framryckning mot Isonzo, hvarvid 3:e
armén framgick mot Doberdoplatån på
Isonzoställningens vänstra flygel och 2:a armén mot
höjderna v. om Tolmein på ställningens högra flygel.
Efter en del inledande strider började 30 juni
det s. k. första Isonzoslaget därmed, att den
till 8–10 fördelningar förstärkta 3:e italienska
armén med sina hufvudkrafter anföll fronten v.
och s. om Görz, medan 2:a armén gick till anfall
mot Isonzoställningens högra flygel (området
Plava–Tolmein). Samtliga anfall, som återupprepades
flera gånger under loppet af 5 dagar, afslogos
dock. – Efter ett par veckors uppehåll, hvarunder
hertigens af Aosta armé uppbringades till 17
fördelningar och äfven Boroevics armé mottog
förstärkningar, gick förstnämnda armé 18 juli åter
fram till anfall mot Doberdoplatån, sålunda
inledande det andra Isonzoslaget, hvilket pågick
till 27 s. m. och som hufvudsakligen rörde sig
om besittningen af den viktiga stödjepunkten
Monte San Michele s. v. om Görz. Denna
höjd stormades af italienarna den 20, men redan
följande dag återtogs den af österrikarna, som
sedermera behöllo terrängpartiet i fråga trots
italienarnas upprepade, med stora styrkor
företagna stormningsförsök. – På grund af
nödvändigheten att fylla de uppkomna luckorna
(italienarnas förluster i de båda slagen skulle enligt
österrikisk uppgift ha uppgått till omkr. 100,000
man) och ersätta den förbrukade ammunitionen
dröjde det ända till 18 okt., innan ett nytt
allmänt anfall företogs. Italienska armégruppen
räknade då omkr. 25 fördelningar, den österrikiska
5:e armén omkr. halfva detta antal. De under
tiden 18 okt.–5 nov. upprepade anfallen –
med ett gemensamt namn kallade tredje
Isonzoslaget – riktades dels mot Doberdoplatån, dels
mot brohufvudet v. om Görz, dels mot
Tolmeinpartiet. Endast på södra delen af fronten vunno
italienarna några framgångar, men dessa voro af
öfvergående natur och, när anfallen slutligen
upphörde, var den österrikiska frontlinjen obruten.
Äfven under detta slag hade förlusterna, särskildt
på den italienska sidan, varit synnerligen stora.
– Blott några dagar efter det att tredje
Isonzoslaget var afslutadt, vidtog fjärde
Isonzoslaget, som egentligen utgjordes af en följd af
enstaka anfall utförda af jämförelsevis svaga styrkor
(fördelningar och brigader) mot olika delar af
frontdelen Görz–hafvet. Anfallen, som pågingo
under tiden 10–30 nov., medförde intet annat
resultat, än att staden Görz fullständigt förstördes
genom italienarnas bombardemang 26 nov. Ännu
vid årsskiftet var läget i det närmaste oförändradt.
– Anfallet mot Tyrolen. Mot denna del af fronten
insatte italienarna 4:e armén på högra flygeln
öfver Dolomiterna och 1:a armén på vänstra flygeln
å ömse sidor om Gardasjön. Den förstnämnda
arméns uppgift synes ha varit att nå den i
Pusterdalen löpande tvärförbindelsen mellan den
österrikiska härens båda hufvuddelar äfvensom den
viktiga vägknuten Brixen i Central-Tyrolen, den
senares att sätta sig i besittning af Trient. Anfallen,
som pågingo under hela tiden för Isonzoslagen,
ledde endast till några mindre, lokala framgångar
för italienarna. Såväl där som i Kärnten, där
Lequios härafdelning förgäfves försökte forcera
Plöckenpasset genom den Karniska alpkedjan,
förblef den österrikiska fronten obruten.
Bulgariens deltagande i kriget. Serbiens eröf-
ring. Sedan ryssarna i slutet af aug. 1915 tvungits
att utrymma Polen, kunde det af centralmakterna
afsedda förnyade anfallet mot Serbien - förestaf-
vadt hufvudsakligen af politiska skäl, men äfven
för att öppna en såsom nödvändig ansedd förbin-
delse med Turkiet - komma till utförande. Mot
löfte om vissa kompensationer förmåddes Bul-
garien att göra gemensam sak med centralmak-
terna vid Serbiens bekämpande och mobilise-
rade på grund häraf hela armén 21 sept. Krigs-
förklaringen mot Serbien utfärdades dock först 14
okt. Den mobiliserade bulgariska armén var in-
delad i 11 arméfördelningar om vid pass 30,000
man och l kavallerifördelning med omkr. 3,000
man. Högste befälhafvaren var general Jekov.
Dess fältstyrka uppgick till (minst) 350,000 man.
Härtill kom ett 40-tal redan under Balkankrigen
organiserade landstormsbataljoner. Den af de för-
bundnes krigsledning uppgjorda krigsplanen afsåg
att med en under generalfältmarskalken v. Macken-
sen ställd armégrupp, bestående af 3:e österrikiska
armén (v. Kövess) och 11 :e tyska armén (v. Gall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
