Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål - Världskriget. Krigshändelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föra tvåfrontskrig och kunde nu koncentrera sina
återstående krafter på den stora västfrontoffensiven,
som började 21 mars 1918 (se därom sp. 235 ff.).
En hjälpexpedition till Finland (mars–maj)
bidrog emellertid väsentligt till undertryckandet af
det där sedan slutet af jan. pågående ”röda”
upproret och påskyndade i samband därmed Finlands
utrymning af där ännu kvardröjande ryska
stridskrafter, och särskildt i Ukraina nödgades tyskar
och österrikare äfven anlita trupper för
fredsvillkorens genomförande. Den efter fredsslutet
återupptagna diplomatiska förbindelsen med Ryssland
underlättade för bolsjevikerna igångsättandet af
revolutionär propaganda i Tyskland, hvarigenom
”den inre frontens” styrka märkbart försvagades
under sommarens och höstens afgörande strider på
västfronten. – Centralmakternas sista diplomatiska
framgång var afslutandet af preliminärfred i
Buftea 5 mars och slutlig fred i Bukarest 7 maj
med Rumänien på synnerligen hårda villkor för
detta land. Bulgarisk-turkisk oenighet om en del
af bytet, norra Dobrudscha, blef en svår påfrestning
för centralmaktsförbundets sammanhållning, och
den tyskvänlige bulgariske ministerpresidenten
Kadoslavovs afgång (juni) med anledning af
Dobrudschafrågan förebådade Bulgariens affall. Den
nye ministerpresidenten Mahnov skyndade efter de
allierades stora framgångar i den nya, 15 sept.
påbörjade Saloniki-offensiven att ingå stillestånd med
ententen (28 sept.) och därvid bl. a. upplåta
bulgariskt område till bas för fortsatta operationer mot
de återstående centralmakterna. Turkiets affall var
nu blott en tidsfråga, och i Österrike, där Czernin
i samband med afslöjanden om ”Sixtus-brefven”
(april) som utrikesminister aflöstes af Burian, växte
krafvet på nya, enträgna fredsanbud och tilltog
jäsningen bland de tjecho-slovakiska och
jugoslaviska befolkningselementen, hvilka af de allierade
numera öppet erkändes som förbundna nationer.
Tyske utrikesministern Kuhlmann hade 9 juli
ersatts af amiral Hintze till följd af ett riksdagstal,
hvari han ansågs ha öppet erkänt, att militära
framgångar ej ensamma kunde leda till afgörande
i kriget. 30 sept. afgick äfven rikskanslern
Hertling, och hans efterträdare, prins Max af Baden,
som bildat en parlamentarisk ministär med Solf som
utrikesminister, den fredsifrande centerledaren
Erzberger och socialisterna Scheidemann och David
bland ministärens medlemmar, fann sig under
påtryckning från krigsledniugen nödsakad att 5 okt.
telegrafiskt anmoda president Wilson om att taga
fredsverket i sin hand och till en början utverka
omedelbart stillestånd. Motsvarande uppmaningar
sändes samtidigt till Wilson äfven från de tre
öfriga centralmakterna, och därefter vidtog en
telegrafisk notväxling mellan Berlin och Washington,
som omsider ledde till Wilsons utfästelse att
utverka stillestånd på grundvalen af hans med ett par
modifikationer af de allierade godtagna allmänna
fredsprogram. Stilleståndet med Tyskland ingicks
11 nov., Österrike-Ungerns stillestånd afslöts 2
nov., Turkiets 30 okt.; i Tyskland och
Österrike-Ungern hade under tiden monarkien fallit, och i
Turkiet hade de ungturkiske krigsledarna Enver
pascha och Talaat pascha afgått och satt sig i
säkerhet.
V. S–g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
