Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(kejsaren abdikerade 15 mars) och slutligen fick till
följd Rysslands utträde ur krigsförbundet. Efter
den med svårighet åstadkomna ryska offensiven mot
Galizien sommaren 1917 växte den revolutionära
upplösningen i de ryska arméerna till den grad,
att tyskarna ej längre behöfde befara nya ryska
anfall mot sin östfront, och de med allt större skärpa
framträdande ryska arbetarkrafven på omedelbar
fred ”utan annexioner eller kontributioner” bragte
en viss oreda i de allierades formulering af sina
krigsmål samt främjade den i England och
Frankrike begynnande, mestadels af socialister uppburna,
rörelsen för uppställande af mindre imperialistiska
fredsvillkor. Tyska och österrikisk-ungerska
regeringarna däremot uttalade lifliga sympatier för de
nya ryska sträfvandena för en moderat
samförståndsfred, och från holländsk-skandinaviskt
socialisthåll gjordes sommaren 1917 stora
ansträngningar för att åstadkomma en internationell
socialistkongress i Stockholm för uppställande af ett
allmänt socialistiskt fredsprogram. De allierades
(äfvensom Förenta staternas) vägran att ge pass åt
delegerade till en förberedande konferens hindrade
den stora kongressplanens förverkligande, men från
många länder ankommo socialistiska delegerade till
Stockholm och delgåfvo den holländsk-skandinaviska
kommittén sin uppfattning om den kommande
fredens gestaltning. Under österrikisk påverkan
kom fredsfrågan (juli) äfven å bane inom tyska
riksdagen (jfr Erzberger. Suppl.), som 19 juli
antog en resolution till förmån för samförståndsfred
och mot alla landförvärf genom våld. Samtidigt
genomdref emellertid tyska krigsledningen,
att rikskansleren Bethmann-Hollweg (14 juli)
störtades, och dennes oskicklige efterträdare Michaelis
accepterade visserligen riksdagens fredsresolution,
men endast i sin egen tolkning, hvilken ej uteslöt
smärre landförvärf af strategisk eller ekonomisk
betydelse. Ett fredsinitiativ af påfven Benedikt
XV (aug.) afvisades af de allierade och Förenta
staterna, men rönte sympatiskt mottagande på
centralmaktshåll och framkallade där grundlösa
förhoppningar om möjligheten att få till stånd
förberedande fredsunderhandlingar. Man lät t. o. m.
engelska regeringen genom spansk diplomatisk
förmedling veta, att Tyskland önskade göra ett
meddelande om fred (sept.), men Englands svar
uppmuntrade ej till sakens fullföljande. Äfven hos
förre franske konseljpresidenten Briand gjordes
under ännu outredda omständigheter en fredstrefvare
med negativt resultat, och österrikisk-ungerske
utrikesministern Gzernin var ifrigt verksam för att
uppnå kontakt i fredssyfte med franska
regeringen (bl. a. genom grefve Revertera). Kejsar
Karl själf gick vida längre med sin svåger prins
Sixtus af Bourbon som mellanhand (”Sixtus-brefven”);
han handlade därvid delvis bakom sina
ansvariga rådgifvares rygg och lyckades endast
framkalla förhoppningar på ententesidan, att förbundet
mellan Tvskland och Österrike-Ungern skulle falla
sönder. Kejsar Karl uttalade sig härvid i sina
bref så oförsiktigt, att han sedermera för att undgå
brytning med Tyskland ej såg annan utväg än att
ömkligen förneka äktheten af vissa bland sina i
skrift gjorda uttalanden. Fredstrefvarperioden,
hvilken ännu till sitt förlopp endast är mycket
ofullständigt känd, slöts genom ett riksdagsuttalande af
den nye tyske utrikesministern Kuhlmann (9 okt.),
att Tyskland aldrig skulle ge efter i fråga om de
franska krafven på Elsass-Lothringen. Som tysk
rikskansler aflöstes Michaelis 31 okt. af den
ålderstigne dittillsvarande bajerske ministerpresidenten
grefve Hertling. – Äfven i Frankrike inträffade
1917 flera ministerkriser. Briand afgick i mars, och
den nya ministären Ribot höll sig endast ett halfår
(19 mars–7 sept.). Därpå följde en kortvarig
ministär Painlevé (13 sept.–13 nov.; utan socialistisk
medverkan och med först Ribot och sedan Barthou
som utrikesminister). Stadga i de parlamentariska
förhållandena vanns först med ministären
Clemenceau (med Pichon som utrikesminister), hvilken
energiskt satte segern som sitt enda mål och med
hänsynslös skärpa ingrep mot alla till tveksamhet
i denna punkt medvetet eller omedvetet förledande,
s. k. défaitister (”nederlagsmän”; riksrättsåtal mot
förre inrikesministern Malvy och mot Caillaux,
afrättning af konspiratören Bolo pascha m. fl.). Äfven
i Italien konsoliderades under återverkan af
höstens svåra militära motgångar (se nedan sp.
229–230) regeringsmakten genom ministären
Orlando-Sonnino (okt.). På Greklands vacklande hållning
gjordes slut, då den dit som öfverkommissarie sände
franske politikern Jonnart (juni) under hot om
trupplandsättning genomdref konung Konsfantins
aflägsnande och den på tronen uppsatte unge konungen
Alexander förmåddos återkalla Venizelos, hvilken
därefter som faktisk diktator genomförde
Greklands fullständiga brytning med centralmakterna.
Bolsjevikernas seger i Ryssland (se d. o. Suppl.)
7 nov. 1917 följdes af förslag till centralmakterna
om stillestånd för inledande af underhandlingar om
allmän fred. Stilleståndet ingicks 15 dec. på 28
dagar med automatisk förlängning och en veckas
uppsägning. Sedan man på förhandlingsorten
Brest-Litovski först ajournerat förhandlingarna 10 dagar
för att ge de allierade tillfälle att deltaga, men
dessa lämnat en anmodan därom obesvarad, vidtogo
i jan. 1918 på allvar förhandlingarna med Trotzkij
som främste ryske, Kühlmann och Czernin som
centralmakternas ledande underhandlare. Ryssarna
sökte först begagna tillfället till indirekt propaganda,
men då centralmakterna 9 febr. slöto separatfred
med Ukraina (om händelserna där se d. o., sp.
880 ff.), ändrade Trotzkij taktik och sökte komma
undan besvärliga afträdelsekraf genom att 10 febr.
förklara kriget för Rysslands del upphördt utan
fredsslut. Centralmakterna betraktade denna
förklaring som en indirekt uppsägning af stilleståndet
och började 18 febr. ny offensiv med den påföljd,
att sovjetregeringen, som var urståndsatt att göra
nämnvärdt väpnadt motstånd, beslöt underkasta sig
centralmakternas villkor obesedda för att på så sätt
vinna ”en andhämtningspaus”. Centralmakternas
fred med Ryssland undertecknades i Brest-Litovski
3 mars och innebar bl. a. fullständig utrymning af
Finland, Estland. Livland, Kurland, Litauen och
Ukraina samt återlämnande till Turkiet af de 1878
eröfrade provinserna Ardahan, Kars och Batum.
Finland (se d. o. i Suppl.), som dec. 1917 förklarat
sig själfständigt, hade redan af sovjetregeringen
erkänts som sådant, och randstaterna skulle få hållas
ockuperade af tyskarna, till dess de själfva, utan
rysk medverkan bestämt om sin framtid. Därmed
hade Tyskland definitivt undsluppit att behöfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
