Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enighet var öfvertygelsen om, att Tyskland förde
ett försvarskrig, som det påtvingats. Krigets
längd och de växande svårigheterna frammanade
småningom ett missnöje och en kritik af det
rådande regeringssystemet, som blefvo ödesdigra
för dettas främste representant. V. hade med
tiden blifvit främmande för sin egen tid och för
rörelserna inom sitt eget folk. Hans anspråk på
att i särskild mening vara sitt folks ledare kunde
icke följa med utvecklingen af det hastigt växande
väldets maskineri. Hans idéer om det monarkiska
kallets höghet stötte ihop med de demokratiska
doktriner, som vunno spridning, och hans personliga
viljeyttringar blefvo utsatta för en kritik, som
icke var till förmån för hans prestige. Efter att
till en början förgäfves ha sökt bryta udden af
socialdemokratien genom en social lagstiftning kom
han snart i skarpaste motsats till den nya rörelsen
på grund af dess politiska omstörtningsplaner. Redan
i midten af 1890-talet hade det kommit till bitter
fiendskap mellan socialdemokraterna och kejsaren,
hvilken senare med ofta obehärskade uttalanden gaf
den socialistiska pressen stoff till de häftigaste
angrepp. Äfven på borgerligt håll fann man i den
kejserliga maktutöfningen många utgångspunkter för
missnöje och kritik, och när kejsaren mer än en
gång genom oförsiktiga yttranden gaf hugg på sig,
blef krafvet på, att kejsarregeringens beroende
af de representativa organen skulle skärpas, allt
allmännare. Krigsutbrottet slog en tillfällig brygga
öfver partimotsättningarna, hvartill kejsaren
tog första steget genom att i sin hälsning till
riksdagen fälla de bekanta orden: "Jag känner icke
längre några partier, utan endast tyskar". Men
det dröjde icke länge, förrän partistriden på nytt
var i full gång. "Nyorienteringen", riksregeringens
parlamentarisering blef medelpunkten i denna strid,
som tilltog i skärpa, ju större inre enighet hade
kräfts för att bekämpa alla af kriget framkallade
svårigheter. Kejsarens s. k. påskbudskap af 7 april
1917, kompletteradt genom en ny förklaring i juli
s. å. (jfr Tyskland, sp. 692), tillfredsställde icke
de nu mycket högt spända krafven, och när ändtligen
i okt. 1918 den första parlamentariska ministären
kom till och en ny klart demokratisk kurs tog sin
början, var revolutionen i omedelbar närhet. Efter
långvariga öfverläggningar i stora högkvarteret, under
hvilka kejsaren af flertalet närvarande tillråddes
att draga sig tillbaka, beslöt han 9 nov. 1918 att
abdikera. Han begaf sig omedelbart till Holland, där
han till en början fick en tillflyktsort på slottet
Amerongen i prov. Utrecht. Våren 1920 flyttade han
till det i samma provins belägna, af honom inköpta
Huis Doorn. Holländska regeringen hade då nyss förut
afslagit upprepade framställningar från de allierade
om, att han skulle utlämnas för att ställas inför
en af segrarmakterna bebådad domstol i London (se
Utlämning, sp. 117). Versaillesfredens art. 227 hade
nämligen kraft hans dömande på grund af anklagelsen
för "utomordentlig kränkning af internationell
moral och fördragens helgd". – V:s intressen voro
i hans krafts dagar vidtfamnande. Olika vetenskaper
egnade han ett kärleksfullt studium och var särskildt
road af arkeologi. Litteratur och musik uppskattade
han lifligt och försökte sig både som diktare och
kompositör i "Sang an
Ägir". Som militär auktoritet sökte han göra sig
gällande genom att författa olika fackrapporter
och promemorior, står som författare till arbetet
Unsere kriegsflotte och skref äfven anonymt i "Marine
rundschau". Hans lifliga temperament tog sig uttryck
i stark reslust, och hans resor voro icke uteslutande
af politisk karaktär. Regelbundet brukade han om
somrarna företaga kryssningar vid norska kusten
eller i Östersjön. Till Medelhafvet drogs han gärna,
och han skaffade sig en härlig rekreationsort i den
på Korfu belägna villan Achilleion. Berömd är hans
resa till Palestina 1898, en af milstolparna på den
turkvänliga orienteringens väg, som han så lifligt
omhuldade, och icke mindre ryktbart är hans besök
i Marokko 1905, då han genom sin landstigning i
Tanger och sitt framhäfvande af såväl turkiska som
tyska intressen i Marokko framkallade en allvarlig
europeisk kris med många och långvariga verkningar
(jfr Marokko, sp. 1035). – V. förmäldes 27 febr. 1881
med Augusta Viktoria af Slesvig-Holstein (d. 11 april
1921), som skänkte honom sex söner och en dotter:
Vilhelm, f. 1882, kronprins, gift 1905 med Cecilia
af Mecklenburg; Eitel Fredrik, f. 1883, gift 1906
med Sofia Charlotta af Oldenburg; Adalbert, f. 1884,
gift 1914 med Adelaïde af Sachsen-Meiningen; August
Vilhelm, f. 1887, gift 1908 med Alexandra Viktoria
af Slesvig-Holstein, skild 1920; Oskar, f. 1888, gift
(morganatiskt) 1914 med grefvinnan Ina von Bassewitz
(sedan nov. 1920 prinsessa af Preussen); Joakim,
f. 1890, d. (genom själfmord) 1920, gift 1916 med
Maria Augustina af Anhalt; Viktoria Lovisa, f. 1892,
gift 1913 med hertig Ernst August af Braunschweig
och Lüneburg.
b) V., tysk konung 1247–56. Se Vilhelm, grefvar
af Holland 2, sp. 464.
c) Prinsar af Baden. 1. V. Ludvig August, markgrefve
af Baden, förut grefve af Hochberg, son till
storhertig Karl Fredrik och grefvinnan Hochberg (se
d. o.), f. 1792, d. 1859, var Massénas adjutant i
kriget mot Österrike 1809, förde som generalmajor
den badensiska brigaden af marskalk Victors kår
under tåget mot Ryssland 1812–13 och kommenderade
som generallöjtnant den badensiska kåren af franska
armén i Sachsen 1813. Efter slaget vid Leipzig
kapitulerade han för de allierade och förde 1814–15
befälet öfver 8:e tyska kåren. 1825–48 hade han
kommandot öfver Badens trupper och var från 1819
länge president i Första kammaren. Han förmälde sig
1830 med prinsessan Elisabet af Württemberg. – 2.
Ludvig V. August, den föregåendes brorson, son
till storhertig Leopold och prinsessan Sofia
Vilhelmina, Gustaf IV Adolfs dotter, f. 18
dec. 1829 i Karlsruhe, d. 27 april 1897, lämnade
1863 som generalmajor Preussens tjänst och förde i
1866 års fälttåg befälet öfver badensiska divisionen
under prins Alexanders af Hessen kommando. Hans
militära operationer i träffningarna vid Hundheim,
Werbach och Gerchsheim (juli 1866) ansågos
ej utförda med nog kraft emot preussarna
(jfr "Aktenmässige interessante enthüllungen über
den badischen verrat", 1866). I 1870–71 års krig
förde han 1:a badensiska infanteribrigaden under
general Werder och blef vid Nuits svårt sårad.
1871 blef V. preussisk general af infanteriet
och valdes s. å. till led. af tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
