Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen. Han förmäldes 1863 med Maria af Leuchtenberg
(f. 1841, d. 1914, dotter af hertig Max af
Leuchtenberg) och hade med henne en dotter, Maria
(f. 1865, 1889 förmäld med arfprinsen Fredrik af
Anhalt), och en son, Maximilian (f. 1867, 1900
förmäld med Maria Lovisa af Braunschweig-Lüneburg),
kavallerigeneral, tysk rikskansler okt.–nov. 1918.
d) V. August Ludvig Maximilian Fredrik,
hertig af Braunschweig, andre son till den 1815
vid Quatrebras fallne hertig Fredrik Vilhelm,
f. 25 april 1806, d. 18 okt. 1884, studerade
1822 i Göttingen och inträdde 1823 som major, i
ett preussiskt kyrassiärregemente. Hans broder,
hertig Karl af Braunschweig, afträdde 1826 till
honom furstendömet Oels i Schlesien. Då denne
blifvit fördrifven genom resningen 7 sept.
1830, öfvertog V. 28 sept. provisoriskt landets
regering och, sedan en familjeakt i febr.
1831 förklarat hertig Karl fullkomligt oduglig
att regera, 20 april 1831 definitivt. V. regerade
mestadels i orubbad öfverensstämmelse med ständerna
och öfverlämnade ledningen af statens angelägenheter
alltmer åt sina ministrar, medan han tillbragte
en stor del af året utom landet, i synnerhet
i Oels. V. afled på sitt slott Sibyllenort,
i Schlesien, och med honom utslocknade
huset Braunschweig-Wolfenbüttel på svärdssidan.
Om tronföljdsfrågans lösning efter hans död se
Braunschweig, sp. 44 f., och Preussen, sp. 232.
Vetot mot hertigens af Cumberland tronanspråk
förnyades 1907, men återtogs 1913, då denne
afstod sina rättigheter till sonen Ernst August,
förmäld s. å. med kejsar Vilhelm II:s enda dotter.
e) Furstar af Hessen. 1. V. IV den vise,
landtgrefve af Hessen-Kassel, f. 1532, d. 1592, son
till landtgrefven Filip den ädelmodige, uppfostrades
i Strassburg under Johann Sturm, deltog som anförare
för de hessiska trupperna i Morits’ af Sachsen krig
1552 mot kejsar Karl V, hvarvid det bl. a. gällde att
befria V:s fångne fader, hvilket lyckades. Vid faderns
död, 1567, fick V. som andel af arfvet efter honom
Nieder-Hessen med Kassel, som han med omtanke styrde
till sin död. V. var en stor vän och idkare af
astronomiska studier. En del af hans astronomiska
iakttagelser utgafs 1618 af Snellius under
titeln Coeli et siderum observationes; det öfriga
förvaras i handskrift i Kassels bibliotek. –
2. Vilhelm V, landtgrefve, f. 1602, d. 1637,
ingick 1631 förbund med Gustaf II Adolf, blef efter
slaget vid Nördlingen 1634 fördrifven från sitt land
af de kejserlige och dog i landsflykt. – 3. V. IX,
landtgrefve, sedermera kurfurste (som sådan V. I) af
Hessen-Kassel, son till landtgrefve Fredrik II, f. 3
juni 1743 i Kassel, d. 27 febr. 1821, deltog 1778 som
preussisk generalmajor i Bajerska tronföljdskriget
och efterträdde 1785 sin fader i regeringen af
Hessen-Kassel. Han förvaltade styrelsen samvetsgrant,
afskaffade många missbruk, uppförde vackra byggnader
och gjorde mycket för förbättringen af kyrko- och
skolväsendet, men betungade också landet i många
afseenden, i synnerhet efter den franska revolutionens
utbrott, genom hårdhet, girighet och sin förkärlek för
militären, som han till stor del uthyrde åt England.
I franska revolutionskrigen ställde han sig på
Preussens sida, återtog 1792 Frankfurt a. M. och lät
1793 sina trupper, 12,000 man starka, i engelsk
sold strida i Flandern mot fransmännen. För det
ringa område på vänstra Rhenstranden, som han
förlorade i freden i Basel 1795, fick han 1803
ersättning genom flera kurmainzska amt och riksstaden
Gelnhausen, hvarjämte han s. å. erhöll värdigheten
af kurfurste. Då han 1806 slöt sig till Preussen,
besatte fransmännen efter slaget vid Jena hans land,
som 1807 förenades med konungariket Westfalen. Efter
slaget vid Leipzig (1813) återfick V. sina länder
och deltog i striden mot Napoleon med jämförelsevis
betydliga stridskrafter både 1813–14 och 1815, men
fick också vid Wienkongressen riklig ersättning. Han
lade 1816 till sin förra titel titeln storhertig
af Fulda. V. återställde efter sin restauration
alla gamla inrättningar (bl. a. dagsverken och
för soldaterna puder och stångpiska), fördref
alla icke-hessare från deras tjänster, reducerade
statsskulden till en tredjedel och fråntog alla
dem, som under westfaliska tiden köpt statsdomäner,
dessa utan ersättning. Sitt löfte att ge sitt land
en författning bröt V., men oktrojerade 4 mars
1817 en hus- och statslag. Sedan 1764 var han
förmäld med danske konungen Fredrik V:s dotter
Vilhelmina Karolina. – 4. V. II, kurfurste, den
föregåendes son, f. 28 juli 1777, d. 20 nov. 1847,
kämpade i preussiska hären under striden vid
Leipzig 1813 och öfvertog i mars 1814 befälet
öfver de trupper, som inneslöto fästningarna Metz,
Thionville, Luxemburg och Saarlouis. Efter sin
tronbestigning, 1821, gjorde han flera tidsenliga
reformer i förvaltningen, men svek sina undersåtars
förhoppning om en ny, tidsenlig författning, som
han dock efter en resning 6 sept. 1830 måste bevilja
och som utfärdades redan 5 jan. 1831. Till följd af
vissa oroligheter, som uppstodo med anledning af V:s
förbindelse med Emilie Ortlöpp, som han upphöjt till
grefvinna af Reichenbach-Lessonitz, bosatte V. sig
i Hanau och uppdrog 30 sept. 1831 regentskapet
åt kurprinsen Fredrik Vilhelm. V. lefde sedan
omväxlande i Hanau, Baden och Frankfurt a. M. Han
var sedan 1797 förmäld med Fredrik Vilhelm II:s af
Preussen dotter Augusta, som lämnade hofvet till
följd af hans skandalösa förbindelse med grefvinnan
Lessonitz, med hvilken V. efter sin gemåls död,
febr. 1841, trädde i morganatiskt äktenskap i juli
s. å. Efter hennes död, febr. 1843, gifte han sig i
aug. s. å. morganatiskt med baronessan Karoline von
Bergen, född von Berlepsch.
f) V., hertig af Nassau. Se Nassau, sp. 486 f.
g) V., konungar af Preussen. Se ofvan, a), sp. 471.
h) V. Ernst, storhertig af Sachsen-Weimar-Eisenach,
f. 10 juni 1876, son till arfstorhertig Karl August
och prinsessan Paulina af Sachsen-Weimar-Eisenach,
efterträdde 5 jan. 1901 sin farfader, Karl Alexander,
och afsattes vid revolutionen i nov. 1918.
i) V., grefve af Schaumburg-Lippe, f. 9 jan. 1724 i
London, d. 10 sept. 1777, kämpade under sin fader,
som då var general i holländsk tjänst, i striden vid
Dettingen (1743) och gjorde som frivillig i kejserliga
hären fälttåget 1745 i Italien. 1748 kallades V. genom
faderns död till styrelsen öfver sitt lilla land,
där han införde allmän värnplikt och f. ö. egnade
sig mycket åt militärväsendet. Vid Sjuåriga krigets
utbrott slöt V. sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
